Stefan Sundström: Koka groda

OBS! Detta inlägg har inte granskats efter att det flyttats till vår nya webbplats. Det kan därför sakna bilder och se konstigt ut på vissa ställen.

– När har du tjänat in den investeringen?  Undrade mannen jag mötte ner på ICA. Han verkade intresserad. Av min vinkraftsnurra. Han hade sett den när han åkte förbi, jag har satt upp den ner mot åkern, lite demonstrativt nästan, jag fick den i 50-årspresent och har fram till nu egentligen gjort allt jag kan för att skydda trädgårn mot blåst, låtit stora trän växa upp på norrsidan, planterat gran. Men nu hade jag alltså denna vindsnurra, som en slags statussymbol, som en symbol för att jag har råd. Fast jag inte pröjsat den själv. Jag bor i en ganska rik kommun, d.v.s. en stor del av invånarna är ganska rika och skulle ha råd med både vindsnurra och solel. Det är dyrt att vara fattig och vara tvungen att finansiera Vattenfall och Eon:s kärnkraftsexpriment. Billigt att va rik och kunna köpa solpaneler. Kanske mannen på ICA funderade på att göra nånting åt det hållet, jag sa Nja, vindsnurran ger inte så mycket, däremot staketet av solceller, det är ett jävla drag, har du sett det. – Jaha, jo men det är ju kanske inte så vackert…. Det var andra gången på kort tid jag hörde klagomål på estetiken i mina elproducent-installationer. I min kommun bryr man sej om skönhet. Och pengar. – Så alltså, när har du tjänat in investeringen, frågade mannen igen. Han var uppenbart intresserad, så jag höll god min och sa, ja om sådär en 5 år. Fast egentligen hade jag ingen aning. Hade inte räknat på det. Vindsnurran fick jag som sagt. Staketet köpte jag för 35 000 spänn, 10 paneler som ger 230 watt vardera vid full rulle på solen. Men jag ljög och sa om 5 år, chansade. Hoppas han gick hem och beställde solceller. Men jag tror inte det. Här ute bland dom lantliga villorna märks ingen kris, man hör lite klagomål över dålig täckning för 4G. Och så trafikstockningarna varje morgon såklart. Varje morgon sitter en 3 kilometer lång kö av SUV-bilar och häckar i en fil, medans bussen med skolbarn och alkoholister svischar förbi. Jag tror folk VILL sitta där i kön. Det är väl skönt att få va för sej själv en stund. Lyssna på musik, eller på nån speedad radiopratare. På bilradion kommer nyheten att stora delar av världen snart kommer att vara obeboelig, enligt en ny rapport. Sen blir det reklam. Jag vet att jag låter föraktfull. Men så länge den svenska så kallade medelklassen tror sej leva på en ö som inte är beroende av att vi har en jord som kan andas, av att resurserna är någorlunda jämnt fördelade och av att jorden i tredje världen kommer att fortsätta vara brukbar kan jag inte känna annorledes, sorry. Om mänskligheten är en groda som långsamt kokas, så är den svenska medelklassen en liten kall punkt i grodans mitt, som längst av alla kommer att tycka att livet är rätt OK. Jag vet att jag generaliserar, det finns en massa fina människor därute, men hela resonemanget om att det lönar sej eller inte att installera solfångare, av en uppenbart ekonomisk tät person, retar mej som fan. Förutom att han tyckte att det var fult. Tanken att det måste löna sej att rädda den här planeten, hela det här tänket som gör att Aftonbladet har löpsedlar med texten ”Hur mycket tjänar DU på nya räntan?”, har gjort folk, eller OK då, oss, till löjliga brackor som får nån slags orgasm av att göra ett klipp. Det kan vara bästa mobilt bredbanddealen eller också en bostadsrätt, oj waow jag äger en bostad som kostade 4 miljoner, jag är allt en riktig hejare jag.

Allt medan grodan kokar.

Stefan Sundström, artist 

Miljö online2

Liknande artiklar