COP19 SPECIAL: Alva Snis Sigtryggsson, Fältbiologerna: Vi demonstrerar för klimaträttvisa

I måndags inledningstalade Filippinerna på FN:s klimattoppmöte i Warszawa. Det var många som grät i salen och tre tysta minuter hölls för de drabbade av tyfonen. Därefter fortsatte COP19 i samma upplöjda spår av skev maktbalans som vanligt; Filippinerna och civilsamhället hungerstrejkade, västvärlden med ett blockerande Australien i spetsen fortsatte bereda vägen för fler katastrofer, fler klimatflyktingar och en djup klimatorättvisa. I lördags demonstrerade vi för att vända världen rätt.

Vi ser idag en farlig utveckling i klimatförhandlingarna där maktbalansen länder i nord och länder i syd blir allt skevare. Samtidigt tillåts företag som presenterar falska lösningar ta mer och mer plats medan civilsamhällets platser har minskat allt sedan mötet i Köpenhamn 2009. När vi står utanför den stora nationalstadion utanför Warszawa undrar vi vart den tog vägen, klimaträttvisan?

Klimaträttvisan är ett ord som tagit steget in från gatorna och aktivismen. In i FN-förhandlingarna. Det är inte längre radikalt att tala om just klimaträttvisa. Tyvärr var det bara ordet som tog steget in i de fina korridorerna. Handlingen därefter lyser skrämmande klar med sin frånvaro.

Klimatkonventionens generalsekreterare Christiana Figueres sade i sitt öppningstal att klimatförändringarna drabbar oss alla på jorden, oavsett geografisk tillhörighet. Det kan hända att meningen i det uttalandet är god. Men det stämmer inte och det är det som är hela poängen.

Klimatfrågan har blivit vår stora demokratifråga där den som har makten över oljan, kolet och de smutsiga industrierna har makten över att helt förändra livssituationen för miljoner och dessutom styra vilken framtid som lämnas till kommande generationer. Alla drabbas inte lika och alla har inte samma skuld. Det är det som är kärnan i det problem vi ser nu. Det är det som gör klimatet till en rättvisefråga. Som det är nu har de som faktiskt drabbas mycket liten möjlighet att göra sin röst hörd. Vissa av dessa kommer att födas in i klimatförändringarna, vissa dör av klimatförändringarna i detta nu i Filippinerna.

Klimatförhandlingarna har blivit en spelplan för girighet och västvärldens klåfingriga postkolonialism. Istället för att vara en plats för rättvisa och modiga, ambitiösa åtaganden för en bättre framtid återskapar klimattoppmötena maktobalansen om och om igen. Makten över de utsläppande industrierna har givit västvärlden ett nytt verktyg för att vidmakthålla den globala maktstrukturen. Trots ett tydligt budskap från forskarvärlden och påtryckningar från civilsamhället beslutades det i Cancún 2010 att parterna skulle gå efter tvågradersmålet. Vilket betyder att den den globala medeltemperaturen inte får stiga mer än två grader. Det var ett beslut som togs med berått mod. Flertalet små östater och fattiga länder i syd vädjade, att skriva under ett tvågradersmål var för dem att underteckna sin egen undergång. Trots det klubbades det igenom. Med all önskvärd tydlighet utkristalliseras prioriteringarna.

Svenska regeringen med Andreas Carlgren i spetsen började kampanja för 2-gradersmålet som det progressiva och radikala förslaget redan 2009. Konsekvenserna av det otillräckliga tvågradersmålet ignorerades helt. Sakta men säkert suddades det från början föreslagna 1,5-gradersmålet ut, precis liksom länder som Maldiverna, Samoa och många fler snart suddas ut från kartan.

Och det är bara ett av ofantligt många exempel. Tre år efter att den gröna klimatfonden upprättades, även det i Cancún, gapar den fortfarande tom. Ansvarsfulla åtaganden om utsläppsminskningar lyser lika så med sin frånvaro. Det svider att vända världen rätt om en sitter på toppen med all makt i sin hand. Men det är det enda rätta och det är det bästa de rika länderna kan använda sin makt till.

Dagens skeva maktbalans bygger naturligtvis på en historia av förtryck och en tydlig norm kring hur den rätta civilisationen och den rätta utvecklingen ska se ut. En historia som innehåller stora utsläpp. Sedan industriella revolutionen har västvärlden stått för utsläpp av växthusgaser som människor i andra delar av världen nu börjar se konsekvenserna av.

Vi i det unga civilsamhället ser vad Warszawa hade kunnat vara. Vi ser ett framtida klimatavtal som gör upp med den historiska skulden en gång för alla, ett avtal med direkt överföring av resurser från de skyldiga länderna till de drabbade och betydliga utsläppsminskningar. Klimaträttvisan är svaret på den allt mer eskalerande maktobalans som finns mellan nord och syd. Men det inkluderar också maktbalansen mellan företag och civilsamhället. Sedan COP15 i Köpenhamn har antalet civilsamhälletsplatser på mötet kraftigt minskat, samtidigt har företagens platser varit kvar på samma nivå eller ökat. De som styrs av ett vinstintresse och en verksamhet som direkt motverkar klimattoppmötet får ströva fritt medan tre unga klimataktivister kastas ut. Anledningen var att de stod i solidaritet med Filippinerna.

När vi tillsammans med tusentals klimataktivister går Warszawas gator fram är det för att kräva en lösning på klimatfrågan. Men det är lika mycket i solidaritet och kamp för världens demokrati. Låt klimatförhandlingarna bli ett forum för ansvar och rättvisa. Vi demonstrerar för att vända världen rätt.

Alva Snis Sigtryggsson
Vice ordförande
Fältbiologerna

Miljö online2

Liknande artiklar