SMB DEBATT

Carl-Gustaf Bornehag: ”Kemikalier i damm ett troligt hälsoproblem”

Inlägg med anledning av Agnes Wolds uttalande om inomhusdamm och hälsorisker, skrivet av Carl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet.

Agnes Wold som är professor i klinisk bakteriologi och överläkare har i flera mediala sammanhang hävdat att damm inomhus – damm som bland annat innehåller kemikalier – inte på något sätt kan kopplas till ohälsa. Hon hävdar att damm enbart är en estetisk fråga! Men stämmer det?

Jag har inte sett något vetenskapligt stöd för dessa åsikter. Det finns däremot klara indikationer på motsatsen, och det är vårdslöst att förenkla problematiken på det sätt hon gör.

För att belysa problemet kan man ta exemplet med hormonstörande ämnen. Det är kemikalier som har tillkommit i vår miljö under de senaste hundra åren, alltså under samma tid som en lång rad kroniska sjukdomar har ökat globalt, framförallt hos barn. Det gäller till exempel förändrad könsutveckling, neurokognitiva problem och beteende, övervikt, fetma och astma och allergi, där vi i allt väsentligt inte vet orsaken men där det finns klara indikationer att hormonstörande ämnen kan spela en viktig roll.

Hormonstörande ämnen är kemikalier som kan interagera med människans (och djurens) egna hormonsystem, med en lång rad möjliga hälsoeffekter som följd. Frågan om hormonstörande ämnen och kopplade hälsorisker är emellertid svår och komplicerad. Det står däremot helt klart att den vetenskapliga oron över sådan exponering ökar globalt och denna oro uttrycks i all kemikalielagstiftning världen över.

Ett antal stora kunskapssammanställningar har också gjorts där den senaste kom för drygt ett år sedan under ledning av professor Åke Bergman vid Swetox på uppdrag av bland annat WHO.

Slutsatserna i denna mycket omfattande rapport är att det finns skäl till stor oro när det gäller exponering av hormonstörande kemikalier – särskilt tidigt i livet och i låga koncentrationer – samt att hälsoriskerna sannolikt kan vara underskattade.

Vad vet vi då om hormonstörande ämnen, alltså var finns dom och hur kommer dom till oss?

Om man tar exemplet ftalater – som är en grupp kemikalier som är visat hormonaktiva – så känner vi väl till källorna där det framförallt handlar om vanliga konsumtionsprodukter såsom kosmetika, förpackningar, leksaker, textilier och byggnadsmaterial. Vi vet också att sådana produkter och material läcker hormonstörande ämnen hela tiden och att vi därmed kan finna dem i födan och i den omgivande miljön, alltså i damm och luft inomhus. Det innebär att alla är exponerade 24 timmar om dygnet. Det gäller alltså också den känsligaste delen av populationen, vilket i detta sammanhang troligen är gravida kvinnor, foster och spädbarn.

När det gäller flera av de hormonstörande ämnen som finns runt omkring oss så har dessa dessutom ofta en kemisk egenskap som innebär att de vill fastna på ytor. Man ska då veta att den absolut största ytan inomhus faktiskt inte är väggar och tak, utan det är partiklar, alltså damm. Och ju mindre partiklarna är, desto större yta utgör de tillsammans eftersom de är så många. Detta innebär att var man än tar ett dammprov inomhus så kommer man att hitta en lång rad hormonstörande ämnen vilket också bekräftas i ett stort antal studier världen över.

Här uppstår då frågan om det som finns i damm inomhus kan tas upp av människan? Sedan lång tid har den etablerade sanningen varit att dessa kemikalier kommer till oss enbart genom födan och att vad som finns i miljön inte skulle ha någon större betydelse. Detta är med stor sannolikhet inte sant.

Hur vi tar upp sådana kemikalier beror istället på de enskilda molekylernas strukturer och egenskaper. Vissa kemikalier kommer huvudsakligen till oss via födan medan andra måste nå oss genom inandning och/eller upptag genom huden.

Ett exempel på en ftalat som huvudsakligen kommer till oss genom födan är DEHP, som är en mjukgörare som framförallt finns i mjuk PVC-plast. En annan ftalat som också finns i mjuk PVC-plast är BBzP, men denna ftalat tas troligen upp på annat sätt än genom födan. Studier har till exempel visat att om man låter försökspersoner fasta under ett dygn så sjunker halten metaboliter för vissa ftalater (t ex DEHP) medan andra förblir på ungefär samma nivå (t ex BBzP) vilket kan tolkas som att det finns andra upptagsvägar än födan.

Vi har i vår forskning vid Karlstads universitet bland annat visat att om man har PVC-golv i bostaden så är urinhalten av BBzP-metaboliter högre för gravida kvinnor och barn jämfört med om man inte har sådana golvmaterial. Vi har också visat att om man har sådana PVC-golv så är halten av BBzP högre i inomhusdamm. Och det finns studier som visar att en högre halt BBzP i inomhusdamm kan kopplas till högre urinhalter hos gravida kvinnor.

Sammantaget finns alltså ganska solida underlag för att hävda att upptaget måste ske på andra sätt än genom födan, och att dammet därmed kan spela en roll i sammanhanget.

Naturligtvis saknar vi en hel del kunskap för att finalt avgöra hälsorisker till följd av exponering för hormonstörande ämnen, och vi har inte på något sätt en fullständig bild av hur dessa kemikalier når våra kroppar. Vi är troligen också överens om att om det finns produkter och byggnadsmaterial inomhus som innehåller farliga kemikalier så är inte den primära lösningen att städa mer för att få bort dammet. Det viktigaste är naturligtvis att ta bort källan till kemikalierna, eller att ta bort kemikalien ur produkten.

Vi vet heller inte hur städning påverkar upptaget av kemikalier helt enkelt därför att ingen har studerat det på ett vettigt sätt. Men att hävda att damm inte på något sätt utgör en hälsorisk och att det därmed bara är en estetisk fråga är inte vetenskapligt hederligt, det är en förenkling som det inte finns stöd för och det är vårdslöst.

Carl-Gustaf Bornehag, professor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet

Miljö online2

Liknande artiklar