SMB DEBATT

Fi: ”Nästa steg måste vara klimaträttvisa”

”Det klimatpolitiska ramverk som regeringen föreslår är ett välkommet och internationellt sett radikalt grepp med mycket och bra sakinnehåll. Det är också smickrande för Sveriges riksdag, med undantag för Sverigedemokraterna, att enigheten råder så brett”, skriver Feministiskt initiativs Miljö- och klimatpolitiska talesperson Adam Hjort idag i en debattartikel på Supermiljöbloggen.

Tyvärr berör det klimatpolitiska ramverket dock bara en tredjedel av de 100 miljoner ton koldioxidekvivalenter som släppts ut varje år på grund av det som kallas ”inhemsk slutlig användning”, det vill säga konsumtion. De andra två tredjedelarna släpps ut utanför Sveriges gränser.

Regeringens föreslagna ramverk grundas på Miljömålsberedningens arbete. Den citerar det så kallade generationsmålets formulering ”att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”. Det konstateras krasst att det är svårt att mäta utsläpp som vår konsumtion ger upphov till i andra länder. Därför föreslås att det klimatpolitiska ramverket inte bör omfatta dem.

Att Miljömålsberedningen kommer fram till att vår konsumtions negativa klimatpåverkan måste minska är givetvis korrekt. Men den som vill ha politiska lösningar på problemet hänvisas tills vidare till regeringens ”Strategi för hållbar konsumtion” som ingår i budgetpropositionen för 2017. Den strategin i sin tur innehåller en hel del rimliga och nödvändiga visioner. Dock finns ännu inget som ens påminner om ett helhetsgrepp i stil med det klimatpolitiska ramverk som föreslås för Sveriges inhemska utsläpp. Inte ens i närheten.

Så förutom att vi ska vara glada över ett klimatpolitiskt ramverk som rör en del av Sveriges totala klimatpåverkan, vad ska vi göra nu? Jo, vi ska se till att undvika att exportera våra problem till länder som har färre valmöjligheter än vi. Den svenska konsumtionens utsläpp av växthusgaser i Sverige har minskat med ungefär en tredjedel sedan början av 90-talet. Utsläppen som vi orsakar i andra länder har ökat med ganska precis samma mängd. Totalen har alltså varit mer eller mindre konstant. Det är tydligt att Sverige är på god väg att skaffa sig kontroll över sina inhemska utsläpp, och att lösningen hittills varit att exportera dem.

Som feminister känner vi naturligtvis igen dessa mekanismer från ett otal andra politiska områden. En feministisk intersektionell maktanalys är därför lika gångbar och nödvändig i klimatpolitiken som överallt annars. Vi behöver inte bara en hållbar framtid, utan den behöver även vara klimaträttvis.

Att stjälpa över ansvaret på individen, med den stress att konsumera klimatsmart som det medför räcker inte på långa vägar. En rad civilsamhällesorganisationer har därför formulerat krav på politiska åtgärder för de delar av Sveriges klimatpåverkan som sker utanför landets gränser. Det är inte mer än rimligt att detta måste vara nästa steg, men det måste också ske med ett rättviseperspektiv och med respekt för andra och mer ekonomiskt utsatta länders skiftande behov och förutsättningar. Feministiskt initiativ ser fram emot kommande politiska åtgärder med både internationell och nationell klimaträttvisa som grundpelare.

Adam Hjort
Miljö- och klimatpolitisk talesperson, Feministiskt initiativ

Miljö online2

Liknande artiklar