Jon Burgwald: Rysslands oljeläckor – en undangömd katastrof

OBS! Detta inlägg har inte granskats efter att det flyttats till vår nya webbplats. Det kan därför sakna bilder och se konstigt ut på vissa ställen.

Det är sent på kvällen, men solen har ännu inte gått ner här i Usinsk i nordligaste Ryssland. Mina ryska kollegor och jag kom hit i en rasande snöstorm för några dagar sedan.

Usinsk, som ligger precis på gränsen till Ryska Arktis, är det oljehuvudstaden i Ryssland Komirepublik och även om staden är relativt liten är oljeindustrins inflytande dessvärre inte litet. Usinsk ligger nära flera floder som tidigare var fulla av liv. Men det var innan oljan hittdes på 1970-talet och idag är situationen en helt annan. Området har förvandlats till en dystopi där röken från förbränning av olja och gas färgar horisonten.

Flaring (när man bränner överskottsgas vid oljeborrning) släpper ut stora mängder koldioxid till atmosfären, men sprider också en mängd cancerframkallande kemikalier. Den ryska regeringen lovade 2007 att de skulle sluta med flaring (vid den tidpunkten var Ryssland ansvariga för 25% av all flaring i världen). Men uppenbarligen har det inte skett i Komi. Tröskelvärden för när flaring blir hälsoskadligt är flera tusen gånger lägre än den nivån som krävs för att man ska känna lukten av kemikalierna. Idag körde jag i mer än trettio minuter genom ett område där vi knappt kunde andas på grund av den tydliga, vidriga lukten av flaring. Jag kan fortrarande känna den.

Men flaring är inte det enda problemet. Idag finns det ingen kontroll av oljeindustrin och dess säkerhetsåtgärder. Oljeledningarna har lämnats att rosta sönder och de eviga reparationerna går outhärdligtlångsamt. Det betyder att oljeläckor sker varje vecka, om inte varje dag.

Vi besökte också Kolva, en av de små byarna i området. Här berättade invånarna för oss om deras vardag och hur den har påverkats av oljeindustrin. Byn har fått sitt namn av floden som rinner förbi. Floden Kolva brukade vara bybornas källa för vatten och mat. De brukade kunna dricka vattnet direkt från floden och det fanns gott om fisk. Idag är floden mer känd för den oljesvarta isen som flyter förbi. En oljehinna täcker faktiskt hela ytan.

De dagar när byborna kunde dricka vattnet är sedan länge förbi och det finns knappt någon fisk kvar. Men när de blir tillfrågade om de värsta konsekvenserna av föroreningarna, vill byborna inte ens prata om sinegen situation. Nej, de värsta konsekvenserna utsätts byarna längre nedströms för. Eftersom de inte har några brunnar har de inget annat val än att dricka vattnet från floden. Resultatet visar sig i i kraftigt ökande cancerfall.

Medan jag var i Usinsk gjorde jag också lite efterforskningar på de officiella siffrorna kring oljeläckor och det visade sig varför situationen är så nattsvart. Det finns inga specifika siffror för just Komi men den ryske miljöministern uppskattade i April att mellan 300 och 500 miljoner liter olja läcker genom Rysslands floder och ut i Norra ishavet varje år.

Låt oss sätta det i ett sammanhang.

Vi minns alla katastrofen i Mexikanska golfen, när BP:s oljerigg Deepwater Horizon exploderade, vilket ledde till att 11 människor dog och 780 miljoner liter olja läckte ut i havet. Olyckan var USA:s största miljökatastrof och har orsakad långtgående skador på de marina ekosystemen. De fruktansvärda bilderna och filmerna av nedoljande havsfåglar och sköldpaddor visar den sanna kostnaden för extrem olja.

Den mängd olja som rinner genom Rysslands floder motsvarar alltså en Deeptwater Horizon-olycka var 18:e månad. Men om du inte lever i den här regionen eller har besökt den själv är det osannolikt att du har fått veta att en sådan ofattbar miljöförstöring sker hela tiden.

Det här är den undangömda historien om Rysslands arktiska mardröm.

I mitt arbete på Greenpeace är jag van vid att konfrontera och bli konfronterad med de utmaningar och problem som vår värld står inför. Med tiden har jag blivit lite tuffare och de nästan dagliga doserna av förstörelse och pågående nonchalerande av den värld vi lever i knäcker inte varken kropp eller själ.

Men det här är något som jag måste erkänna att jag inte kommer att kunna behålla någon personlig distans till. Till och med när jag skriver nu känner jag dåligt samvete för hur ytliga mina ord låter i jämförelse med vad vi upplever här. I vet i ärlighetens namn inte om det är för sent att rädda detta en gång så vackra område, men jag vet att om vi inte gör något nu – här och i resten av Arktis – så kommer det jag ser här bara vara toppen av isberget.

Jon Burgwald

Kampanjledare för ArktisGreenpeace Norden

Miljö online2

Liknande artiklar