Tekniken som hot och som möjlighet

OBS! Detta inlägg har inte granskats efter att det flyttats till vår nya webbplats. Det kan därför sakna bilder och se konstigt ut på vissa ställen.

I torsdags sände uppdrag granskning ett program om nanopartiklar, en teknik som hyllas som ”en revolution” av vissa av forskarna i filmen. Samtidigt konstaterar programmet att vi inte känner till riskerna med den nya tekniken, ett mönster som är allt för bekant ifrån historien.

I programmet lyfter en forskare upp likheterna med asbest, materialet som betraktades som framtiden på 50-talet. Materialet var både brandtåligt och väldigt hållbart, och användes ofta till att exempelvis att bekläda utsidan av byggnader, och som isoleringsmaterial. Så småningom visade det sig dock att asbesten var farlig att andas in, och orsakade cancer och andra sjukdomar. Men då var asbesten redan spridd över fasaderna i hela Sverige, och för de som jobbat i asbestfabrikerna var det i många fall för sent att göra något. Den kritiska forskaren menade att en del nanopartiklar har egenskaper som liknar asbesten.

Dilemmat som nanopartiklarna ställer oss inför är inte nytt, tvärtom är problemet ett av miljörörelsens äldsta. I Rachel Carsons bok tyst vår, som blev startskottet för den moderna miljörörelsen behandlas frågan: hur ska vi hantera en ny lovande teknologi, som kan ha oanade miljöeffekter? I Carsons fall var den nya lovande teknologin DDT, som användes för att bli av med skadeinsekter på åkrarna bland annat. Men DDT ledde till att många andra arter förutom insekter strök med, och efter en kampanj ifrån miljörörelsen förbjöds användning av DDT i de flesta av världens länder, utom i undantagsfall för att utrota exempelvis malariamyggor.

Slutsatsen miljörörelsen drog ifrån den här historien var den så kallade försiktighetsprincipen, som nu också är en del av både svensk och internationell lagstiftning. Kort och gott innebär den att det inte går att skylla på bristande kunskap kring säkerheten hos en ny teknologi. Producenten är ansvarig för att produkten är säker.Frågan är hur väl det efterlevs i praktiken. Förutom de exempel som nämns i filmen så har också frågan om nanosilver blivit allt mer aktuellt. Nanosilver används i allt från tvättmaskiner till kylskåp som bakteriedödande medel. Silver är dock mycket giftigt, och risken är att silvret kommer ta sig ut i sjöar och skada ekosystemet där.

Teknik är ett tveeggat svärd, och kan användas både för gott och ont. Att teknologier som först tagits fram för militärt bruk sedan får civila användningsområden tillhör väl snarare regel än undantag. Ett exempel är sekundvisarna som togs fram under första världskriget för att synkronisera stormningar av motståndarens skyttegravar. Kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen är ett annat omtalat exempel.

Framtida teknik är ofta en bärande gren i både utopier och dystopier. Under kalla kriget var det fruktan för ett kärnvapenkrig som dominerade. Vad gäller just nanoteknologin så har den sin egen dystopi i form av ”grey goo” (översatt grå sörja). Dystopin bygger på vi i något läge producerar nanorobotar som förökar sig själva och som sedan sveper över jorden och äter upp allt liv, för att kunna fortsätta föröka sig.

Grey goo framstår kanske inte som det mest troliga hotet, men Eric Drexler som myntade termen grey goo, menar att det är ett exempel på hur vi inte har råd med vissa sorters teknologiska olyckor. Försiktighetsprincipen är fortfarande relevant många decennier efter att principen myntades.

Miljö online2

Liknande artiklar