Granskning inför Durban: Långt ifrån ett avtal

OBS! Detta inlägg har inte granskats efter att det flyttats till vår nya webbplats. Det kan därför sakna bilder och se konstigt ut på vissa ställen.

I förspelen till FN:s nästa stora klimatmöte, COP17 i Durban, Sydafrika, visar sig de gamla sprickorna mellan fattiga och rika länder. Få gånger tidigare har världen varit så nära att helt sakna ett internationellt klimatavtal, visar Supermiljöbloggens granskning.

Sprickorna mellan de rika och de fattiga länderna har blivit en följetong inom internationell klimatpolitik. Det som främst skiljer dem åt är deras syn på vilket avtal man bör satsa på. De fattiga föredrar en förlängning av det svaga och inte så ambitiösa Kyotoprotokollet, medan de rika länderna ofta förespråkat att man bör satsa på ett annat, framtida och mer ambitiöst avtal.

Under ett ministermöte i Beijing förra veckan kom representanter för de så kallade BASIC-länderna (Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien) fram till sin förhandlingslinje inför Durban. Inte särskilt mycket var nytt; fokus låg kvar på att en förlängning av Kyotoprotokollet.

– Det måste till en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet, säger Xie Zhenhua, Kinas chefförhandlare.

Xie har också stöd i sin åsikt från ingen mindre än klimatkonventionens generalsekreterare. Hon har flera gånger under året som gått betonat vikten av att Kyotoprotokollet förlängs med ytterligare en åtagandeperiod.

Just nu, och inför Durban, står förlängningen av protokollet inför en rad hot. Flera stora utsläppsländer, däribland Ryssland, Canada och Japan, har helt tagit avstånd ifrån att vara med i en förlängning. Vidare har EU sagt sig ovilliga att förlänga avtalet om inte även USA binder sig till att minska sina utsläpp. Problemet med detta resonemang är att samma retorik används av USA, men riktat mot Kina. Det handlar alltså om ett dödläge. EU:s agenda inför mötet i Durban är annars ganska så oklar. På tisdag och onsdag träffas ledamöter av Europaparlamentet i Strasburg för att diskutera frågan. Vissa länder vill höja EU:s ambitioner, medan andra, speciellt Polen, fungerar som ankare.

Till råga på allt förhandlas det alltså med två spår parallellt; ett spår handlar om förlängningen av Kyotoprotokollet och det andra spåret om ett långsiktigt framtida avtal som ska inkludera fler nationer (exempelvis förhoppningsvis USA). Anledningen till att länderna bråkar kring vilket av dessa spår man bör satsa på är att det andra, mer långsiktiga spåret är för osäkert för att de fattiga länderna ska våga satsa på det. Just nu finns nämligen inget som tyder på att det kommer bli juridiskt bindande.

På grund av dödläget i förhandlingarna la Norge och Australien nyligen ett förslag om att i år anta en typ av färdplan till ett nytt avtal. Tanken är att länder ska komma fram till alla detaljer och år 2015 ha ett helt färdigt protokoll. Problemet med resonemanget är att det har använts tidigare. Det som nämligen ledde fram till hypen innan COP15 i Köpenhamn var att man år 2007 antog en färdplan som skulle vara färdig till COP15. Då funkade det inte, och inget talar för att det skulle funka nu heller. Dessutom kan år 2015 redan vara på tok för sent eftersom man redan nu befarar att det så kallade tvågradersmålet kanske inte går att uppfylla. Att tvågradersmålet bedöms som för svagt gör situationen ännu mer beklämmande.

Konsekvenserna av Norge och Australiens förslag, och resultaten av att förhandlingarna går så långsamt, är att världen, med stor sannolikhet, helt kommer att stå utan internationella klimatavtal.

Läs även:

Miljö online2

Liknande artiklar