Stefan Sundström: ”Vi måste bli schysstare mot havet”

Foto: Jeanette Andersson

Ett samtal om fisk, spöknät och recept. Och om att vi gräver upp en massa saker ur jorden som gör att hela balansen kukar ur.

Det händer att nät driver iväg och ingen någonsin får tag på dem igen, men näten fortsätter att fånga fisk.

Till slut blir de så fulla med ruttnande fisk att de sjunker till botten, bottendjuren äter upp allt, fisken, sälarna och delfinerna som sitter fast där.

Sen stiger de igen och fortsätter att vara en dödsfälla för allt levande i havet. Tills de sjunker igen.

Långt efter att den som tappat nätet dött.

Det är en bra metafor han har hittat, Stefan Sundström – spöknäten på drift ute i de mörka haven. I sin nya bok, Stefans stora blå, skriver han att mycket av det som vi människor gör i dag kommer få konsekvenser för planeten och skörda offer långt efter att vi är döda. Precis som alla de spöknät som driver omkring där ute till havs och fortsätter fånga fiskar och andra djur, år efter år.

– Vad fan, det räcker att titta sig omkring i dag för att bli miljöengagerad. Östersjön är ju helt grön av alger på sommaren, och klimatförändringarna, hej då liksom. Nu är jag dessutom morfar, så mitt perspektiv, det jag bryr mig om, det sträcker sig framåt i tiden långt efter att jag är död.

Stefans Stora Blå 2014

När Supermiljöbloggen träffar Stefan Sundström över en kaffe på ett fik i Stockholm är det med anledning av hans nya bok som har undertiteln ”recept för en godare fisk, blåare hav och en friskare värld”.

Boken bjuder på en blandning av berättelser, sångtexter och just recept, främst av Stefan Sundström själv, samt ett stort antal bilder tagna av fotografen Jeanette Andersson. För att vara en receptbok är dock många av recepten långt ifrån lätta att följa, som exempelvis den mashmarinerade torrfisken, där de tre första stegen är:

  • Skaffa dig en musikkarriär i Norge.
  • Skriv tørrfesk på raidern (det papper där en artist fyller i vad hen vill ha i logen innan en spelning).
  • Ta hem all torrfisk.

Men boken bygger faktiskt på en slug idé om att kuppa in lite miljöengagemang hos läsarna.

– I dag är det ju i princip bara deckare och receptböcker som människor köper. Jag är visserligen genuint intresserad av mat och odling och sådana saker, men man kan säga att det här är ett sätt att försöka lura folk lite grann, att få dem att läsa något de nog annars inte skulle läsa.

Även om boken alltså beskrivs som en receptbok är den enligt Stefan Sundström främst en berättelse om när han häromåret valde att ta en paus från livet i Sverige.

– Jag tror alla till slut börjar knarka det de håller på med. Jag kände själv, med mitt artisteri, att jag höll på att knarka det livet utan att egentligen reflektera över varför jag höll på som jag gjorde. Jobbet blev mest ett sätt att fylla någon slags tomhet i mig själv. Så tanken med att dra i väg var att försöka ta reda på vad den där tomheten var för någonting.

Stefan Sundström lämnade plötsligt huset på Ekerö utanför Stockholm, han bytte mobilnummer, sa till bandkollegorna att han skulle vara borta minst ett år och åkte sedan till en ö i Nordnorge, Træna. Där hängde han med sin kompis Erling Ramskjell, deltidsfiskare och delstidsmusiker, och började jobba med honom. Fiske är någonting som Stefan Sundström alltid intresserat sig för, och fisket som de ägnade sig åt utanför Træna var småskaligt och miljömässigt försvarbart menar han. Det var även bra för kreativiteten.

– Att vara konstnär i någon ateljé, det funkar inte för mig. Inte heller att bara vistas i naturen. Alltså man blir tokig. Om jag sätter mig vid havet och tittar, jag känner att det är för vackert, det går inte att ta in. Riv skiten liksom. Bättre då att åka ut och fiska eller hugga ved, hålla på med någonting som man blir upptagen med.

Stefans Stora Blå 2014

Här någonstans kommer Stefan Sundström in på vad han menar är det stora problemet i världen i dag, vilket också är något av bokens tema – att vi människor jobbar alldeles för mycket ”med skit” och att vi konsumerar och producerar alldeles för mycket av sådant som ”förstör planeten”.

– Ta de nya jobben på Volvo som det snackas om nu. Vad är det man ska producera? Jo det är Suvar, någon jävla Lyxvolvo. Vad fan, det är ju en återvändsgränd klimatmässigt!

I Stefans stora blå nämns flera andra företag, ”oljepundare” som han kallar dem, som håller på att sabba planeten. Det är Shell, Statoil och Lundin Oil. Och förstås det svenska statliga energibolaget Vattenfall.

– Vattenfall. What the.. Alltså hur kan det komma sig att någonting som du och jag äger är en av de största miljöbovarna i Europa? Hallå stopp! Nu håller vi på att gräva upp en massa saker ur jorden som vi släpper ut i atmosfären så att hela balansen kukar ur.

Allt ser dock inte helt mörkt ut menar Stefan Sundström. Det finns många människor som kämpar för en annan sorts värld, en mer öppen, hjälpsam och omtänksam värld. Lite som han konstaterar i boken: ”både mat och kultur mår bra av att blandas”.

Något annat som han tycker är väldigt positivt är att det skett en sorts politisering bland svenska artister de senaste åren, där flera ”otippade lirare” har börjat tycka en massa saker i olika miljöfrågor, där de så att säga använder ”popstjärneriet till något vettigt”. Vad det beror på vet Stefan Sundström inte. Men när det gäller hans egna engagemang skriver han i boken:

”När jag ligger där och tittar upp mot droppställningen en sista gång vill jag åtminstone kunna säga att jo, jag försökte i alla fall.”

Stefans Stora Blå 2014

Boken Stefans stora blå kan beställas här.

Miljö online2

Liknande artiklar