Därför blir klimatförhandlingarna i Paris som ”Stairway to heaven”

Foto: Anders Hellberg

Supermiljöbloggen har fått en exklusiv intervju med Michael Zammit Cutajar, som följt de internationella klimatförhandlingarna sedan starten.

– Det gäller att aldrig gå bakåt, att alltid gå uppåt. Jag vet inte om du minns, men det fanns en gång i tiden en sång, Stairway to heaven. Det är vad jag ser framför mig nu. Att vi i Paris får en trappa vi kan gå uppför, kanske inte mot himlen, men i alla fall mot ökad klimatsäkerhet.

För 24 år sedan, 1991, ett år innan FN:s klimatkonvention undertecknades i samband med den jättelika konferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, fick den FN-anställda Michael Zammit Cutajar i uppgift att sätta ihop ett tillfälligt sekretariat i syfte att stödja processen.

Efter att Sverige och 49 andra parter ratificerats klimatkonventionen två år senare trädde den i kraft. Och vid det första partsmötet 1995, COP 1 (Paris är COP 21), beslutades att Michael Zammit Cutajar skulle leda det nu permanenta sekretariatet, något han gjorde fram till 2002.

Michael Zammit Cutajar har arbetat med processen även sedan dess, bland annat som rådgivare åt Malta, som är hans hemland. Han hade även en av huvudrollerna under Köpenhamnsmötet 2009 då han var ordförande för en av de viktigaste arbetsgrupperna där förhandlingarna pågick.

I dag är Michael Zammit Cutajar bland annat rådgivare åt den Parisbaserade tankesmedjan Institute for Sustainable Development and International Relations. När han i förra veckan var på besök i Sverige för ett informellt dialogmöte kring rättsliga knäckfrågor inför Parisförhandlingarna, ett möte som klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) tillsammans med Stockholms miljörättscentrum vid Stockholms universitet bjudit in till, fick Supermiljöbloggen en exklusiv intervju.

Hur ser du på Sveriges roll inför Paris? Kan ett litet land som vårt hjälpa till att föra processen framåt? 

– Storleken på ett land är inte så viktigt när det kommer till idéer. Mitt första möte med miljöfrågorna var faktiskt under Stockholmskonferensen 1972*. Då var ni ett litet land, med en stor idé. Nu i Paris är det självklart extremt viktigt att de stora ekonomierna, de stora utsläpparna av växthusgaser, ställer sig bakom ett avtal. Så storleken spelar roll, ja. Men när det gäller idéer, ledarskap och inspiration, då kan även små länder påverka.

Du har följt klimatförhandlingarna sedan allra första början. Kan du säga något om vad vi kan förvänta oss av Parismötet i december?

– Några saker kan vara viktiga att nämna här. För det första. När klimatförhandlingarna hölls i Lima förra året togs ett beslut som har gett diskussionerna en ny karaktär. Alla länder kan nu nämligen bestämma själva vad deras åtaganden ska vara. Det är en helt ny approach om man jämför med Kyotoprotokollet, där siffror beslutades gemensamt. Nu kan alltså du bestämma vad du ska göra och jag kan bestämma vad jag ska göra. Det blir därmed lättare för oss båda att delta eftersom vi själva kan avgöra hur långt vi har möjlighet att gå. Baksidan är att det är ganska troligt att när vi adderar allas åtaganden så är det inte tillräckligt. Men det är i alla fall en start. Och det är också, anser jag, det mest positiva i den nuvarande situationen, att alla länder är med ombord.

– För det andra, eftersom de gemensamma åtagandena sannolikt inte kommer vara tillräckliga, måste det finnas en stark vilja att fortsätta arbeta tillsammans och höja ambitionerna. Det gäller att aldrig gå bakåt, att alltid gå uppåt. Jag vet inte om du minns, men det fanns en gång i tiden en sång, Stairway to heaven. Det är vad jag ser framför mig nu. Att vi i Paris får en trappa vi kan gå uppför, kanske inte mot himlen, men i alla fall mot ökad klimatsäkerhet.

– Slutligen, för det tredje. Nu är vi i den absolut svåraste fasen. Paris börjar närma sig samtidigt som förhandlingstexten på bordet är omfattande och väldigt komplicerad. En stor utmaning, speciellt för den franska regeringen som ansvarar för konferensen, är att övertala alla de andra att inte lämna allt till slutet. Generellt när man förhandlar så vill man inte ge ifrån sig sina positioner i ett tidigt skede. Men det var det som gjorde att Köpenhamn för sex år sedan blev till en enda röra. Alla höjdare i form av presidenter och premiärministrar skulle komma på slutet vilket gjorde att ingen förhandlare ville ge ifrån sig sina positioner innan de var på plats. Men jag tror Paris blir bättre i detta avseende. Chefsförhandlaren för Frankrike, en god vän till mig, brukar skämtsamt säga att alla har lärt från Köpenhamn hur man inte ska göra.

– Så även om mycket ser svårt ut just nu, så är jag inte pessimistisk.

___

* I en mycket läsvärd rapport från 2007, skriven av den svenske före detta miljöambassadören Bo Kjellén, Svensk politik för miljö och hållbar utveckling i ett internationellt perspektiv – En förhandlare reflekterar (pdf), beskrivs Stockholmskonferensen bland annat på följande sätt:

Sverige var tidigt ute i det internationella miljöarbetet, och vi
tog ett framsynt initiativ när vi i slutet av 1960-talet föreslog att FN skulle hålla en global miljökonferens. Stockholmskonferensen 1972 blev också en startpunkt för flera olika internationella förhandlingsprocesser, som tillsammans bildar vad jag kallat den nya diplomatin för hållbar utveckling.
(…) Sverige spelade en avgörande roll för konferensen 1972. Själva idén om att hålla konferensen kom från svensk sida, och utan de svenska insatserna för att i FN få enighet om att överhuvudtaget hålla en konferens hade den sannolikt inte blivit av vid den här tidpunkten.

Miljö online2

Liknande artiklar