INTERVJU MED JOHAN ROCKSTRÖM

Hur vi mättar världens framtida befolkning

Foto: M. Axelsson/Azote

Sveriges miljö-superstar Johan Rockström var lugn och samlad när SMB träffade honom i vimlet på Stockholm EAT Forum – fullt redo att diskutera hur vi kan mätta framtidens befolkning på ett hållbart sätt. Utmaningen? En värld med fyra miljarder fattiga människor med rätt till utveckling och bra mat. Den glada nyheten? Det är fullt möjligt att göra om jordbruket till ett klimatsmart system som mättar alla. För att lyckas behöver vi omfördela världens fosforresurser – och rädda den biologiska mångfalden. 

Läs mer om vad fosfor är och varför det behövs i slutet på sidan. 

Varför är det viktigt att prata om matproduktion på klimatmötet i Paris 2015?

– Jordbruket är världens enskilt största källa till utsläpp av växthusgaser. Omkring sjutton procent kommer direkt från jordbruksproduktion, och ytterligare lika mycket från avskogning, alltså när man gör om skog till jordbruksmark. En andra orsak är att jordbruket är världens största konsument av färskvatten – det torkar ut ekosystemen, och på så vis frigörs också koldioxid till atmosfären. En tredje orsak är att jordbruken använder enorma mängder kväve, vilket är en allvarlig växthusgas. Särskilt djurproduktionen släpper ut stora mängder kväveoxid och metan. Slutligen är jordbruket den största orsaken till att vi förlorar biologisk mångfald. När vi förlorar biologisk mångfald så förlorar vi styrkan i ekosystemen – och därigenom förlorar vi också kolsänkor. De naturliga ekosystemen suger upp 25 procent av våra koldioxidutsläpp.

En viktig anledning att lyfta frågan om matproduktionen, menar Johan, är att det finns massor av smarta lösningar för att göra om jordbruket till ett klimatsmart system. Genom att bygga upp mer organiskt material i jorden, genom att bygga upp jordens humushalt, så blir jordarna mer produktiva, de suger upp mer vatten och de håller kvar kolet i marken. Genom ett plöjfritt jordbruk och med nya typer av växtföljder kan bönderna kopiera naturens egna system, och på så vis göra jordbruket resurseffektivt.

En framtida utmaning är hur alla människor ska få i sig tillräckligt med protein. Vilken är din vision om framtidens proteinkällor?

– Det finns ingen mirakelkur, framtidens protein kommer att komma från olika håll. Idag hungrar en miljard människor på jorden. Snart har vi ytterligare tre miljarder människor på planeten – alla kommer att födas i fattiga länder. Befolkningstillväxten har stannat i de rika länderna. Om 30 år har vi fyra miljarder människor med rätt till utveckling och rätt till bra dieter. Det är naivt att tro att de dieterna inte kommer att innehålla animaliskt protein. Vi kommer att äta allt mer odlad fisk. Om vi tänker oss 50 år fram i tiden, när vi går från nio miljarder människor till elva miljarder människor, då kanske vi gradvis börjar söka oss till mer innovativa proteinkällor, såsom odlat kött. Människor är väldigt traditionsbundna när det gäller matvanor, så det kommer inte att gå fort.

Vi kan inte heller utesluta en Armageddon-framtid, hävdar Johan. Både fosforn och färskvattnet är på väg att ta slut: vi kan hamna i en global livsmedelskris. I en sådan systemchock kan vi börja plocka upp alger ur haven och äta insekter. Även om Johan inte ser att vi är där idag, så utesluter han inte en sådan dystopisk framtid.

Det finns ju redan mycket mat i världen, men den kommer inte de hungrande till del. Hur ska man försäkra sig om att de framtida lösningarna når de som behöver dem?

– Det behövs politiska regleringar. Vi kommer till exempel inte att klara av att mätta nio miljarder människor utan en mer rättvis fördelning av fosfor. Europa behöver mindre fosfor och Afrika mer. En idé är att vi fattar ett principbeslut om en fosforbudget, där varje land får tillgång till fem kilo per invånare per hektar och år. Det skulle fungera precis som utsläppsbudgeten – vi använder marknadsinriktade incitament för nå ett visst mål. Vi lägger en skatt på fosfor i Europa, medan vi subventionerar fosfor i länder som Etiopien och Nigeria.

Att få gehör får sådana lösningar i den globala politiken är inte helt enkelt. Johan berättar att förslag om globala fördelningsmekanismer ofta möts med skepticism. Han blir ofta avfärdad som ”planekonom” eller ”neo-kommunist” innan han har fått möjlighet att tala till punkt:

– Så är det absolut inte. Världshandelsorganisationen sätter politiskt beslutade ramar för handel hela tiden, som marknaden sedan verkar inom. Vi kan sätta sådana ramar för vatten, kväve och fosfor och fortfarande främja tillväxt. Jag tror verkligen på kraften i en innovationsinriktad marknadsekonomi, och jag är övertygad om att det är en kombination av marknadsmässiga incitament och omfördelning som vi kommer att se i framtiden.

Idag hålls sextio procent av världens fosforresurser av Västsahara, som är ockuperat av Marocko. Johan tror inte att den geopolitiska obalansen kommer att hålla mycket längre, eftersom Afrika måste öka sin fosforanvändning dramatiskt. Genom att växla upp jordbruket i Afrika skulle skörda kunna öka mycket snabbt.

Så vilka är de största utmaningarna med att sätta matproduktionen på agendan i de internationella förhandlingarna?

– Idag är det bara frågan om skog som är på agendan. Även om alla håller med om att skogen är viktig, så värnar länder sin nationella integritet. Brasilien tycker inte att det är världssamfundets uppgift att bestämma hur de ska sköta Amazonas. För mig är det ett självklart globalt ansvar. Skogen är direkt länkad till jordbruket, eftersom den skövlas för att ge plats åt exempelvis sojaodlingar och köttproduktion – men jordbruket specifikt är inte på agendan. Handelsgödselindustrin är inte på agendan, odlingssystem är inte på agendan. Det betyder absolut inte att det inte görs framsteg: det pågår en aktiv diskussion om hållbar intensifiering av jordbruket i världen, det händer mycket, och det är bra.

På klimatmötet i Paris i december 2015 ska världens länder enas om bindande avtal för utsläpp av växthusgaser. Samtidigt pågår diskussionerna i FN om hur världen ska gå vidare från millenniemålen till nya utvecklingsmål om hållbar utveckling för alla.

Vad pratar Johan om?

Fosfor är ett grundämne som bryts i gruvor. Det ingår i allt så kallat konstgödsel eller handelsgödsel. Konstgödsel tillför jorden näring, och är nyckeln till den enorma produktivitetsökning som skett inom jordbruket de senaste hundra åren. Forskare från Linköpings universitet menar att ”peak fosfor” kommer att inträffa år 2033 – sedan kommer fosforn att bli en bristvara och brytningen kommer att bli allt mer farlig för miljön. Brytningen är giftig redan idag, eftersom fosforn sitter ihop med radioaktiva biämnen som riskerar att läcka ut i naturen. Fosforn leder också till övergödning. Vi kan hushålla med fosforn genom att äta vegetariskt och ekologiskt. Genom att gödsla med mänsklig urin kan vi också återvinna fosfor.

Att plöja innebär att bonden vänder jorden, så att växtrester hamnar djupare ner och på så vis förmultnar fortare. Ett plöjfritt jordbruk innebär att vi odlar perenna, alltså övervintrande växtsorter som inte behöver sås om varje år. Genom plöjning frigörs koldioxid från jorden. Plöjningen gör också att näringen läcker från åkrarna, vilket dels leder till övergödning, och dels till att vi förbrukar mer fosfor genom att tillsätta mer konstgödsel. De stora maskinerna som används för att plöja konsumerar också mycket bensin. En vanlig kritik mot plöjfritt jordbruk är att det krävs mer bekämpningsmedel för att döda det ogräs som annars hamnar så djupt ner i jorden att det inte kan så rot.

Genom särskilda växtföljder utnyttjar bonden olika växters kapacitet att binda kväve – alltså överföra näring från luften till jorden. På så vis slipper man tillsätta konstgödsel, och man minskar också risken för svampar och sjukdomar. Det vanligaste inom svensk, ekologisk odling är att man varvar utarmande spannmålsodling, som suger näring ur jorden, med näringsbindande vall – och baljväxtodling.

Miljö online2

Liknande artiklar