Världen blind inför våtmarkernas ödeläggelse

Foto: tpsdave/Public domain

Parterna i Ramsarkonventionen, en överenskommelse mellan olika länder för att värna världens våtmarker, har i veckan haft möte i Punta del Este, Urugay. Mötet inleddes med ett brandtal av Internationella naturvårdsorganisationens (IUCN, World Conservation Union) ordförande Inger Andersen. 

Delegater –

Den senaste uppskattningen av mängden förlorade våtmarker är nog en chock för oss alla. Data från 2014 visar att så mycket som 87 procent av naturliga våtmarker har förlorats sedan 1700, och 64 procent sedan 1900. Hela 80 procent av Asiens floder beräknades 2013 av Asiatiska utvecklingsbanken vara förstörda på grund av föroreningar och dammar. I USA är floder på ungefär 750 000 km klassade som förstörda.

Trycket på våtmarker är nästan obevekligt. Takten på förstörelsen av våtmarker var nästan fyra gånger högre under de senaste 100 åren än de föregående århundradena – över 1,5 procent per år under samma tid i Europa, Neotropiska regionen och Asien.

Vi har helt enkelt dränerat, bulldozrat, byggt över och förorenat våtmarker i en massiv skala.

Vår ödeläggelse av världens våtmarker har pågått så länge och är så utbrett att vi har vant oss – vi har blivit nästan blinda inför allvaret och kostnaderna.”

Kostnaderna för både den biologiska mångfalden och mänskligheten har varit enorm enligt Andersen, en kostnad som inte går att mäta i pengar.

Av över 25 000 sötvattensarter som har studerats för internationella rödlistan, är en tredjedel hotade – och enligt WWF:s Living planet-index så har sötvattensarters-populationer minskat med häpnadsväckande 76 procent sedan 1970.”

Det innebär att populationer i sötvatten minskar dubbelt så snabbt jämfört med minskningen på land eller i havet.

När det gäller vår hälsa så är det främst ekosystemtjänster från våtmarkerna som vi förlorar, flödesreglering som förhindrar för samhället kostsamma översvämningar eller filtrering av vatten är exempel på tjänster som går förlorade när våtmarker försvinner.

Förhandlingar och nya överenskommelser är inte nog. Vi måste göra Ramsarkonventionen till en katalysator för förändring – och förändra i så stor skala att vi kan stoppa och göra en helomvändning från den hemska historien om våtmarksförluster och ödeläggelse.

Det är ett stort mål som kräver att vi ser förbi business as usual. Vi måste höja våra ambitioner.


Mer om Ramsarkonventionen

Konventionen är en överenskommelse mellan länder i syfte att skydda många slags våtmarksmiljöer, även vattendrag, sjöar och grunda havsområden.

Ramsarkonventionen undertecknades i staden Ramsar, Iran, 1971 och trädde i kraft 1975. Den var således den första moderna konventionen inom naturvården.

Dess formella namn är Konvention om våtmarker av internationell betydelse, i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarksfåglar (Convention on Wetlands of International Importance, especially as Waterfowl Habitat), men kan också kallas Våtmarkskonventionen.

Ramsarkonventionen är fristående och tillhör inte FN-systemet. Konventionsarbetet sker dätemot i nära samarbete med flera andra internationella samarbetsorgan.

Varje medlemsland åtar sig att utse och bevara minst ett område av internationell betydelse, ett så kallat Ramsarområde. I Sverige har vi 68 Ramsarområden, till exempel Hornborgasjön (1974), Stockholms yttre skärgård (1989) och nya för i år – Oset-Rynningeviken i Örebro och Sikåsvågarna i Jämtland.

Totalt var 168 länder anslutna till konventionen i januari 2015.

Källa: Naturvårdsverket, Regeringen

Miljö online2

Liknande artiklar