Trots de miljöfarliga gruvorna missgynnas återvinning

Foto: Staselnik

Detta är del två i vår reportageserie från Norra Kärr. I del ett kunde du läsa om oron för att den tilltänkta gruvan ska förgifta Vätterns vattenreserver. Här fördjupar vi oss i de för samhället nödvändiga sällsynta jordartsmetallerna.

Sällsynta jordartsmetaller behövs för att bygga tekniken som ska hjälpa oss att ställa om till ett klimatsmart samhälle. Men mineralen som bryts går främst till vanliga motorer – och till vapen. För att nå klimatmålen måste vi skaffa oss ett cirkulärt förhållningssätt till mineral, och vi måste ge återvinningsindustrin samma politiska förutsättningar som gruvindustrin, menar forskare.

Ett vanligt argument i gruvdebatten är att de sällsynta jordartsmetallerna behövs för att bygga grön teknik. Forskarvärlden är tämligen överens om att klimathotet måste prioriteras, och för att vi ska klara tvågradersmålet så måste förnybart öka snabbt i hela världen. Dysprosium, en av de jordartsmetaller som är tänkt att utvinnas i Norra Kärr, är en nödvändig komponent i vindturbiner. Yttrium, den andra mineralen som ska brytas, används i lågenergilampor.

”Ni får välja, dricksvatten eller gruva” var budskapet efter ett seminarium om gruvan i Gränna den 1:a mars 2014, gästat av Eva-Lotta Thunqvist, teknologie doktor i mark- och vattenteknik vid KTH. Innebär det att vi också måste välja mellan dricksvatten och att nå klimatmålen?

Det finns forskare som menar att vi inte har tillräckligt med material för att konstruera alla de vindturbiner och solpaneler som behöver tillverkas. Kategorin sällsynta jordartsmetaller nämns ofta i dessa sammanhang, men problemet gäller till exempel också kisel, som behövs i stora mänger för att tillverka solpaneler. Vart materialen ska komma ifrån är en olöst ekvation för de globala institutionerna, EU har helt ignorerat problemet när man har formulerat målen för omställningen till förnybart inför klimatmötet i Paris i december.

Därför är det inte så konstigt att kopplingen till förnybart är det vanligaste narrativet i berättelsen om varför gruvan måste öppnas.

– Synd bara att det inte stämmer, säger Thor Alhstrand från Aktion Rädda Vättern. Visst slukar grön teknik sällsynta jordartsmetaller, men man kan inte separera energisektorn från någon annan sektor på råvarumarknaden. De här mineralen går främst till plattskärmar och annan elektronik, och till kärnkraft. En stor del går till högteknologiska vapen, men det pratar inte gruvoptimisterna om.

SMB:s granskning av de sällsynta jordartsmetallerna bekräftar vad Ahlstrand säger. Av all dysprosium som bryts är det bara några enstaka procent som faktiskt används till teknik som ska hjälpa oss att ställa om till ett resurseffektivt och klimatsmart samhälle: en procent används till vindkraft, fyra procent till elcyklar och tre procent till elbilar.

De sällsynta jordartsmetallarna utgör en grupp som innehåller 17 olika ämnen. Det kanadensiskt ägda företaget

Malmen med de åtråvärde sällsynta jordartsmetallerna.

Malmen med de åtråvärde sällsynta jordartsmetallerna. Foto: Paula Lenninger

Tasman Metal vill förutom dysprosium också utvinna ämnet yttrium, som liksom dysprosium är ett grundämne. Det fick sitt namn efter att det upptäcktes i bohuslänska Ytterby år 1794. Yttrium används förutom till lågenergilampor också till den röda färgen i våra TV-skärmar, samt till att bygga mikrovågsfilter.

Marknaden förändras ständigt. 2050 spås elfordonssektorn vara den största konsumenten av sällsynta jordartsmetaller. Därav inte sagt att efterfrågan på elektronik – eller vapen – kommer att minska. Tvärtom, 2050 spås också sex miljarder människor ha samma köpkraft som vi har idag i Europa.

Också dessa människor kommer att behöva dricka vatten. 2050 lever hälften av jordens befolkning i områden med vattenbrist, och vatten förväntas i allt högre grad orsaka krig och konflikter. Mineralbrytning kräver mycket vatten – i Norra Kärr förväntas gruvan omsätta sjutton miljoner liter per dygn. Eftersom brytningen sker i urberget, som ju är fullt av grundvatten, behöver vattnet ständigt pumpas undan och ledas om, annars skulle gruvan översvämmas. Grundvattnet används ofta som processvatten, och som vi kunde läsa i förra delen av reportaget, kan detta resultera i sänkta grundvattennivåer.

Både i lakningen, processen som separerar den önskade mineralen från berget, och i anrikningen, alltså avfallshanteringen, används stora mängder vatten. Detta vatten är i kontakt med starka kemikalier, och ofta även med tungmetaller som finns i berget men som frisätts vid lakningen. I norra Sverige finns flera vattendrag som är förgiftade av tungmetaller från gruvindustrin. Anrikningsdammarna består av förbrukad, giftig sand som täcks med vatten, och kan vara stora som sjöar. Finland, Ungern och Spanien är länder som har drabbats hårt av sådana katastrofer de senaste decennierna.

Politiken missgynnar återvinning

Alternativet till en gruva är effektiv återvinning av de metaller som redan är i omlopp i samhället. I SMB:s tidigare granskning av de sällsynta jordartsmetallerna citeras en forskningsstudie som menar att återvinningen inte räcker för att lösa klimatkrisen:

– Återvinning ser inte ut att räcka för att stänga det stora gapet mellan behov och tillgång 2050, till största del på grund av den långa livslängden hos viktiga produkter som innehåller sällsynta jordartsmetaller. Hur som helst, på lång sikt, till 2100, så kan återvinning stå för nästan hälften av behovet.

Nils Johansson från Linköpings Universitet håller inte med. Han menar att återvinningen inte kommer igång eftersom det helt saknas en återvinningspolitik, både i Sverige och i världen.

– Idag återvinns bara tre procent av alla sällsynta jordartsmetaller. Att det är så beror inte på att det inte går, det beror på att det inte är lönsamt. Och lönsamhet är ju något vi skapar politiskt. Idag har gruvindustrin lägre koldioxidskatt, energiskatt och svavelskatt, och de betalar ingen deponiskatt. Allt detta betalar återvinningsindustrin.

Just svavelskatten har betydelse för Norra Kärr, eftersom det är den kemikalie som är tänkt att användas i gruvan.

Nils lyfter också problemet med att 92 procent av det dysprosium som bryts ändå inte går till förnybart, utan till konsumtionsvaror som slukar energi och vatten att producera.

– Vi måste fundera mer kring hur vi använder mineralen. Är det hållbart att åka runt i en egen bil istället för att ta bussen till exempel?

Nils och hans forskarkollegor vill att samhället ska anamma ett mer cirkulärt sätt att se på mineralförbrukning.

Nils Johansson, Linköpings Universitet.

Nils Johansson, Linköpings Universitet.

Mineral ska inte vara något som vi tar upp ur berggrunden, konsumerar en kort tid, och sedan lagrar på enorma, giftiga soptippar. Istället måste vi dels tänka på vad vi använder mineralen till, men också hur vi konstruerar det, så att produkten håller länge. Sedan måste det bli en självklarhet att vi först och främst ser om vi kan återanvända de mineral som redan finns i omlopp i samhället, innan vi plockar upp någon ny.

Också själva gruvindustrin kan öka sin effektivitet, och bli bättre på att utnyttja alla de mineral som finns i gruvavfallet. Idag slängs många värdefulla mineral tillsammans med sten- och sandavfallet, bara för att just den gruvan har specialiserat sig på ett särskilt mineral. Nils berättar:

– Det europeiska kompetenscenteret för sällsynta jordartsmetaller har identifierat gruvavfallshögarna uppe i Kiruna som en av de viktigaste tillgångarna i Europa för just sällsynta jordartsmetaller. Halten av jordartsmetalloxid är exempelvis jämförbar med Norra Närr. Tasman Metal känner självklart till detta, men tycks ändock vara inriktade på en gruva vid Vättern. En anledning, tror jag, kan vara att mineralerna i Norra Kärr är mer eller mindre undantagna markägaren, medan det är ett brott att ta något från en sophög utan ägarens tillstånd.

Nätverket Aktion Rädda Vättern, som arbetar med att försöka stoppa gruvan i Norra Kärr, vill också se en väl utarbetad nationell återvinningsstrategi.

– Även om det dröjer flera generationer, så tar ju mineralen i marken slut förr eller senare, säger Kent Vedefors. Då måste samhället börja återvinna. Vore det inte klokare att komma igång innan vi har förgiftat allt vatten och all jordbruksmark?

Miljö online2

Liknande artiklar