Kitty Ehn: Lite kolonialism har ingen dött av. Eller?

Foto: Hanna Åkesson

KRÖNIKA: Den 26 oktober publicerar statsvetaren Andrej Kokkonen en krönika på Göteborgsposten. Under rubriken ”bör vi omvärdera kolonialismen?” skriver Kokkonen att det finns skäl att ändra den negativa bilden av kolonialismens långsiktiga effekter.

På morgonen den 27 oktober marscherar amerikansk polis in i en fredlig protest i North Dakota med beväpnade fordon, ljudkanoner, gevär och pepparspray. 141 ursprungsamerikaner grips.

Två dagar, och två helt skilda verkligheter.

Begreppet kolonialism brukar definieras som staters eller gruppers erövring av ett, för dem, främmande område. Precis som Kokkonen skriver tvistar forskare fortfarande om kolonialismens orsaker, syften och konsekvenser i olika delar av världen. Den huvudsakliga uppfattningen är dock att kolonialismen i högsta grad var en fråga om ekonomisk exploatering av naturtillgångar och arbetskraft.

Kolonialism beskrivs ofta som ett historiskt fenomen, men faktum är att världen än i dag drabbas av konsekvenserna. Långsiktigt har kolonialismen skapat en världsordning där politiska stormakter ser det som sin rätt att utnyttja människor och resurser från områden med mindre politiskt inflytande.

För att göra det mer konkret kan vi återgå till North Dakota. Sedan april 2016 hade tusentals ursprungsamerikaner samlats i en tältockupation av området Standing Rock. Ockupationen var en protest mot den amerikanska oljepipeline som ska byggas tvärs över ursprungsbefolkningens heliga begravningsmark och huvudsakliga vattenkälla – Missourifloden.

Även i Sverige fortsätter det politiska styret marginalisera och exploatera vår ursprungsbefolkning. Sommaren 2013 marscherade svensk polis in i en fredlig protest i Kallak, utanför Jokkmokk. Polisen lyfte bort samer och välte höga avspärrningar med miljöaktivister för att det brittiskägda gruvbolaget skulle kunna genomföra provsprängningar i området. Sveriges hantering av samers rättigheter har kritiserats av både nationella och internationella organ, och än idag kämpar Sapmì för avgörande inflytande över samiska marker.

Så länge som ekonomiska intressen styr världens politik och regeringar kommer kolonialismen fortsätta skörda offer. Antingen direkt, som i fallen med ursprungsamerikaner och samer, eller indirekt via exploatering av naturresurser och arbetskraft i ekonomiskt och socialt utsatta områden.

Miljöpolitikens roll i frågan är avgörande. Många hoppades att Parisavtalet skulle leverera inom detta område, men istället lämnas ansvaret till enskilda länder och regeringar. Efter påtryckningar från USA, EU och Norska delegater ströks referensen till ”ursprungsbefolkningars rättigheter” ur den bindande delen av avtalet. Parisavtalet uppmuntrar länder att ta hänsyn till mänskliga rättigheter, men innehåller inga krav på att de efterföljs.

Här har Sverige en chans att gå före, och uppdatera vår lagstiftning. I september 2013 kritiserade en FN-rapport Sverige för att den svenska minerallagstiftningen kränker urfolksrättigheter. Även om samerna erkänts som urfolk i grundlagen har inte mycket hänt inom övrig lagstiftning. För att på allvar ta itu med Sveriges koloniala arv krävs att regeringen skriver om minerallagen, stärker miljöbalken och utökar skyddet av samernas rättigheter.

Kokkonen har rätt i att vi bör omvärdera kolonialismen. Istället för att behandla det som ett historiskt fenomen borde vi utgå ifrån verkligheten för de områden och grupper som än idag exploateras. Bilden av kolonialismens långsiktiga konsekvenser är inte i närheten så negativ som den bild som händelserna i North Dakota, Jokkmokk och andra delar av världen skildrar.

Kitty Ehn


Supermiljöbloggens fasta krönikörer heter Johanna Grant, Mattias Svensson, Kitty Ehn och Anders Wijkman. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.

För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar, och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller SMB-redaktören Beatrice Rindevall.

Miljö online2

Liknande artiklar