Mattias Svensson: Arrogansen bäddade för Trump

KRÖNIKA: ”Om vi bara vore Kina för en dag!” suckade den firade kolumnisten Thomas Friedman i sin bok Hot, flat and crowded från 2008. Upplysta despoter var heta under ett par år kring och efter finanskrisen, inte minst i de kretsar av global samhällselit som Friedman brukar luncha med och återspegla.

Enligt Rushir Sharma i den mycket läsvärda boken The rise and fall of nations (Allen Lane, 2016) gick snacket på exempelvis det ekonomiska toppmötet i Davos 2011, åtminstone bland amerikaner och européer, om att auktoritära ledare får saker gjorda, medan demokrater är låsta av partimotsättningar och trilskande folkopinioner.

Tänk så skönt att slippa dem, om så bara för en dag, och kunna sjösätta alla kloka beslut som experterna vet är rätt!

Kina gjorde just det. Släppte lös krediterna och spenderade pengar, inte minst via statliga företag och tillväxten tog raskt fart. För att dyka strax därefter. Värdet på tillväxtmarknadernas börser gick från 11 biljoner dollar 2008 till 9 biljoner dollar 2013, och hela förlusten på 2 biljoner dollar gjordes av statliga företag. Därefter var entusiasmen för auktoritära ledare inte lika stor i den globala eliten, särskilt som många hade förlorat egna pengar på att ha investerat enligt dessa tankar.

Thomas Friedmans dröm var dock av ett annat slag. Han menade att de kloka ledarna i Kina var ett föredöme på miljöområdet, och saknade i Amerika den auktoritära ledarens kraft att sjösätta en framsynt klimatpolitik.

Så här några år senare har flera händelser problematiserat Friedmans rekommendationer och världsbild. 2013 konstaterade National Academy of Science att Friedmans recept med gröna subventioner och skatteavdrag sammantaget hade så gott som noll effekt på landets utsläpp av växthusgaser.

2014 konstaterades att USA, trots att det inte blivit något Kina, hade halverat dödligheten från kolkraftverkens utsläpp på tio år. Utöver en ökad roll för andra energikällor som naturgas och förnybart, släpper kolkraftverken i drift idag ut mindre föroreningar. I november 2015 avslöjades att Kinas koldioxidutsläpp sannolikt varit omkring 17 procent högre än man tidigare uppgett.

Amerika var bättre än sitt rykte, och inte heller för miljön var diktaturen någon förebild.

För många amerikaner är det dessvärre inte dessa fakta man tagit intryck av så mycket som arrogansen hos Thomas Friedman och andra. Den lätthet med vilken man önskat bort ett trilskande folk som inte riktigt övertygats om vilka risker den globala uppvärmningen medför.

Den självklarhet med vilken man sett subventioner, regleringar och globala avtal som lösningen på klimatproblemen, utan hänsyn till att denna agenda ofta haft en typisk vänsterprägel och inte varit den enda möjliga.

Att klimatfrågan idag är polariserad efter partisympatier – där republikaner är betydligt mer skeptiska än demokrater till problemens existens, forskarnas legitimitet och politiska åtgärders effektivitet  – är kanske inte bara eller ens främst på grund av en kol- och oljelobby.

Arrogansen hos personer som Thomas Friedman och det extrema i att drömma om en diktatur för att sjösätta tuffa klimatåtgärder har sannolikt också bidragit till dagens backlash och polarisering. Denna vecka manifesterad i valet av en klimatskeptisk Donald Trump till USA:s nästa president.

Trump ska förstås kritiseras både för ambitionerna att riva upp Parisavtalet om klimatet och för slirandet kring vetenskapliga fakta. Sådana ambitioner rimmar särskilt illa med att 2016 ser ut att bli det varmaste året sedan temperaturmätningarna startade.

Men det finns andra som har anledning att se sig själva i spegeln och fundera över om de inte med egna felaktigheter och arrogans underblåst revolten mot expertisens rekommendationer.

Att ersätta samtalet med diktat har aldrig varit en klok idé.

Mattias Svensson


Supermiljöbloggens fasta krönikörer heter Johanna Grant, Mattias Svensson, Kitty Ehn och Anders Wijkman. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.

För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar, och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller SMB-redaktören Beatrice Rindevall.

Miljö online2

Liknande artiklar