Mattias Svensson: Räkna inte bort ekonomerna

KRÖNIKA: Ekonomerna kan ofta ses med skepsis av miljöintresserade, men det är oförtjänt. De har gjort mycket viktigt miljöarbete och är samtidigt en nykter röst i  omställningen, skriver Mattias Svensson. 

I oktober var det tio år sedan Sternrapporten släpptes. Även om Al Gores dokumentärfilm En obekväm sanning från maj samma år sannolikt var viktigare för engagemanget i klimatfrågan, har nog få dokument gjort så mycket som den 700-sidiga The Stern Review on the Economics of Climate Change för att ge klimatfrågan tyngd bland opinionsbildare och i politiska kretsar. Kontentan i rapporten var att det kostar betydligt mindre att minska de fossila utsläppen nu, än att leva med de följder som den globala uppvärmningen riskerar att orsaka.

Så här tio år senare konstaterar Nicholas Stern att förändringen går i alldeles för långsam takt, men det mesta ändå i rätt riktning. Prisfallet på solenergi, att bilföretagen tävlar om att vara först med elbilar och att Kina sannolikt passerat toppen för sitt beroende av kol är bara några förändringar som var svåra att ens hoppas på för tio år sedan.

Nicholas Stern är långtifrån ensam bland ekonomer om sitt miljöintresse. Ändå är det påfallande vanligt i miljöengagerade kretsar av avfärda både nationalekonomer och deras vetenskapsområde. Förra årets ekonomipristagare Jean Tirole sammanfattade detta väl under sitt Sverigebesök i samband med prisutdelningen: ”Det finns en föreställning om att vi ekonomer inte bryr oss om miljön och vi är inte heller särskilt omtyckta av miljövänner. Men de har fel, ekonomer har legat långt framme när det gäller att föreslå verktyg för att komma tillrätta med olika miljöproblem.”

Tiroles exempel var handel med utsläppsrätter, något som varit mycket effektivt i att till låga kostnader minska USA:s svavelutsläpp. Invänder du att EU:s system för utsläppsrätter inte fungerat har du förvisso en poäng. Men det beror på överutdelning av utsläppsrätter. Ett politiskt och byråkratiskt problem, vilket ekonomer hade varit de första att peka ut (det finns rentav en inriktning inom nationalekonomin som heter public choice, som beskriver mekanismerna bakom sådana politikmisslyckanden).

Andra ekonomer sysslar för närvarande med att värdera tjänsterna som ekosystemen på vår jord gör för oss människor.

De har konstaterat att dessa motsvarar ungefär dubbelt så mycket som hela världens ekonomiska system. En skattning som som sätter värnandet av luft, vatten och djurliv i sitt sammanhang och visar att oavsett hur man mäter står stora värden på spel.

Ekonomernas engagemang för miljön är heller inget nytt påfund. En annan ekonomipristagare, Ronald Coase, och efterföljare visade redan på 1960-talet hur äganderätten är en viktig del i att hitta lösningar där utsläpp som orsakar ekonomisk skada stoppas. Långt innan stat och politiker blev intresserade av miljöförstöring kunde fiskeklubbar och liknande delar av civilsamhället stämma utsläppare och få dem att rena utsläpp. Kring Island och Nya Zeeland har överförbara äganderätter till fisk räddat bestånden och samma äganderätter till skog har stoppat skövlingen exempelvis i Sverige.

Den svenske ekonomen Erik Dahmén skrev redan 1968 skriften Sätt pris på miljön med förslag om att beskatta eller på andra sätt ta betalt för utsläpp. Den tanken var så radikal att det var först i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet som en sådan politik sjösattes. Socialdemokraterna, ledda av ekonomer som Klas Eklund (student till Dahmén), styrde under denna tid in på en utvecklingsoptimistisk miljöpolitik byggd bland annat på koldioxidskatter och andra miljöskatter och -avgifter.

Ekonomerna har samtidigt varit en nykter och konstruktiv röst när andra delar av miljörörelsen gärna överdrivit pessimismen.

År 1974 var utsikterna mörka. Energikris, smog över städerna, oljespill på stränderna, försurade sjöar, och en ekonomi i kris. Det senare var väl lika bra, tyckte många. Det var ju den ekonomiska tillväxten som låg bakom alla de där andra problemen. Jakt på resurser som snart skulle ta slut, som när de användes ofrånkomligen förorenade vår miljö och som ändå inte skulle vara i närheten av att räcka för att föda en befolkning på hela 3 miljarder människor.

Men en kår, närmast ökänd för sin pessimism, var för en gångs skull helt ense: ”Ekonomernas budskap är faktiskt att den ekonomiska tillväxten är oskyldig till mycket av det den anklagas för och att den kan fortsätta. Miljön kan klaras ändå, resurserna tar inte slut, befolkningstillväxten behöver inte leda till hungerkatastrof”, skrev redaktören för tidskriften Ekonomisk debatt (nr 8 1974), Nils Lundgren, och fortsatte ännu kaxigare: ”Dagens ekonomer har lärt sin läxa och ser rika, hart när oändliga, möjligheter till teknisk utveckling, nya fyndigheter, ersättning av knappa råvaror och förskjutningar i konsumtionsmönstren. Ändå är det min erfarenhet att ekonomerna inte är en yrkeskår som präglas av en ljus tro på framtiden. Vår egendomliga roll i dagens debatt beror på att domedagsprofetiorna baseras på teorier som vi finner tvivelaktiga och ofta rent befängda.”

Ekonomerna fick rätt. Många av 1970-talets stora miljöproblem som försurade sjöar, smog och oljespill är betydligt mindre idag, vilket även gäller 1980-talets bekymmer med freoner och ozonhål. Detta trots en fortsatt ekonomisk tillväxt och miljarder fler människor på jorden, som dessutom i allt högre andel lyfts ur fattigdom och elände. Nya miljöproblem har tillkommit, inte minst insikten om den globala uppvärmningen, men den som lyssnar till ekonomerna inser att även detta problem kan lösas. Räkna inte bort ekonomerna.

Mattias Svensson


Supermiljöbloggens fasta krönikörer heter Johanna Grant, Mattias Svensson, Kitty Ehn och Anders Wijkman. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.

För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar, och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller SMB-redaktören Beatrice Rindevall.

Miljö online2

Liknande artiklar