SMB DEBATT

”Klimatkompensation är en tveksam strategi”

”Debatten om huruvida klimatkompensation är en lämplig miljöstrategi har blossat upp på flera håll under den senaste tiden. Vi gör här ett försök att reda ut en rad begreppsmässiga förvirringar som ofta förekommer i debatten och pekar samtidigt på centrala problem med att lägga ut utsläppsminskningar på entreprenad i utvecklingsländer – problem som vi menar att företag som ägnar sig åt klimatkompensation tenderar att skygga för”, skriver tre forskare vid Lunds och Stockholms Universitet dag i en debattartikel på Supermiljöbloggen.

Vi framhåller att klimatkompensation är en tveksam strategi och att större ansträngningar måste göras på hemmaplan för att snabba på klimatomställningen.

En fråga som lyfts i debatten handlar om begreppet additionalitet, vilket Johanna Grant från företaget ZeroMission tar upp i ett tidigare debattinlägg på Supermiljöbloggen. Precis som hon pekar ut, måste ett klimatkompensationsprojekt kunna visa att motsvarande klimatnytta inte skulle ha skett utan projektåtgärder för att kunna hävda att det levererar verkliga kompensationer. I annat fall finns en risk att pengarna pumpas in i förändringar som skulle skett även utan projektet, och anspråken på kompensation vore därmed falska.

Grant menar att det finns särskilda svårigheter med att uppfylla kraven på additionalitet i inhemska klimatprojekt då dessa ”helt enkelt skulle kunna ha skett ändå” och att internationella kompensationsprojekt därför är att föredra. Vad hennes klargörande inte belyser är dock att additionalitet är ett högst problematiskt begrepp, oavsett om det handlar om ett svenskt eller ett internationellt projekt.

Eftersom uppskattningen av klimatnytta baseras på ett kontrafaktiskt scenario (en alternativ beskrivning av framtiden som projektet antar kommer att inträffa) är additionalitet omöjligt att kvantifiera, och därmed också att garantera. Med andra ord kan additionalitet bäst förstås som en slags avancerad gissningslek. I denna gissningslek finns det dessutom en uppenbar intressekonflikt: ju mer nedsmutsad denna alternativa framtid är, desto större klimatkompensationer kan ett projekt tillgodoräkna sig. Just detta har tidigare visat sig vara ett stort problem på den officiella, FN-kontrollerade kompensationsmarknaden.

Det finns ingen inneboende logisk förklaring till varför det skulle vara enklare att göra antaganden om additionalitet för internationella projekt, eller till varför dessa antaganden skulle vara mer giltiga än de som på liknande sätt skulle kunna göras för klimatprojekt på närmare håll. Omfattande forskning pekar tvärtom på den stora svårigheten och osäkerheten i att beräkna, kontrollera och säkerställa klimatnyttan för specifika projekt.

Detta är särskilt ett problem för trädplanteringsprojekt – en av de mest populära typerna av klimatkompensation på den frivilliga marknaden. På grund av den komplexa dynamiken kring markanvändning – i synnerhet i utvecklingsländer – är det nämligen mycket svårt att säkerställa om exempelvis minskad avskogning och ökad återplantering av träd skett just på grund av klimatkompensationsprojekt eller om samma utveckling skulle kunnat ha skett ändå, exempelvis som resultat av andra typer av interventioner för landsbygdsutveckling, skogsbevaring eller ökad timmerproduktion.

En annan ofta förekommande kritik som forskare riktar mot klimatkompensation handlar om permanens. Permanens handlar om kravet på kompensationsprojekt att garantera att utsläpp tas ut från atmosfären på en permanent basis. Utsläpp stannar ju i atmosfären i hundratals, om inte i tusentals år, och det är därför nödvändigt att garantera att kompensationen du köper tar hand om utsläppen permanent.

Ett projekt som klimatkompenserar genom trädplantering måste därför garantera att koldioxiden som lagras i träden förblir där under en längre tidsperiod än vad vi realistiskt kan planera inför. Detta trots att utbetalning av kolpengar endast sker under en begränsad tid, medan träden förväntas stå kvar mycket längre. Timmer kan brytas ned och skogar löper risk att bli angripna av skadedjur, sjukdomar, torka och bränder. Därtill kan människors beslut vad gäller markanvändning förändras.

Detta är frågor som är av särskild vikt på platser där politisk instabilitet och utredd fattigdom råder, där trycket på odlingsmarken är hög och där klimatförändringar förväntas slå som allra hårdast – det vill säga i många av de länder där trädplanteringsprojekt utförs.

Ett aktuellt exempel är kollapsen av Paiter-Suruí REDD+ projektet i Brasilien som var det första projektet i världen att betala ursprungsfolk för att bevara sina skogar. Fynd av guld och diamanter i området under de senaste två åren lett till illegal guldbrytning och omfattande avskogning. Utöver de långtgående sociala effekterna för ursprungsfolken, visar detta att det är omöjligt för denna typ av projekt att långsiktigt garantera säker koldioxidlagring. Liksom i fallet med additionalitet, vilar idén om permanens på antaganden om en framtid vars tillblivelse i högsta grad kan ifrågasättas.

En sista kommentar handlar om ett vanligt förekommande påstående bland de som förespråkar klimatkompensation – att dessa projekt skapar en så kallad win-win-situation: vi kan samtidigt minska våra utsläpp och bidra till ”plusvärden” i form av lokal utveckling och fattigdomsbekämpning på de platser där projekten äger rum. Och ja, det råder inga tvivel om att trädplantering eller användning av bränsleeffektiva spisar kan bidra med en lång rad nyttor. Men det är naivt att tro att klimat, social utveckling och ekonomi alltid går hand-i-hand, eller att sådana synenergier sker automatiskt och överallt, oberoende av lokala, sociala, miljömässiga eller politiska faktorer.

Om anspråk görs på lokala ”plusvärden” måste det dessutom finnas tydliga strategier för hur dessa ska uppnås och kriterier för utvärdering, vilket inte alltid är fallet.

Naturligtvis är det viktigt att särskilja olika typer av klimatprojekt. Det vore orättvist och fel att göra generella antaganden om alla typer av projekt, i alla kontexter. Ändå är det just det som många klimatkompensationsföretag gör, genom svepande win-win-berättelser och lösa antaganden om lokala fördelar. För att positiva effekter ska kunna levereras krävs långvarigt engagemang, anpassning till platsspecifika förhållanden och meningsfull inblandning av lokala deltagare i såväl projektdesign som genomförande. Detta kräver omfattande tid, resurser och energi, vilket ofta är svårförenligt med klimatmarknadskrav och ekonomisk effektivitet.

Ett beslut att planera träd på sin odlingsmark innebär exempelvis en lång rad viktiga överväganden och behovskompromisser för människor som är direkt beroende av (ofta otillräcklig) mark för sin matproduktion. Detta innebär det att projektdeltagare måste vara fullt informerade om de val de står inför, något som vår egen forskning visar inte alltid är fallet. Det spelar med andra ord en stor roll på vilket sätt klimatkompensationsprojekt planeras och genomförs, och på vems villkor detta sker. Dessa villkor är dock alltför ofta dikterade av marknadens krav eller de företag som köper klimatkompensationsrätter, snarare än av lokala behov.

Det är därför ironiskt att till exempel Grant i sitt tidigare debattinlägg åberopar idén om ”klimaträttvisa” för att styrka sitt argument för klimatkompensation. Klimaträttviseaktivister är några av de mest högljudda motståndarna mot klimatkompensation genom skogsplantering, precis på grund av de anledningar vi har beskrivit ovan. De menar att klimatkompensation tar fokus från mer radikala lösningar och att det erbjuder ett alltför enkelt och bekvämt sätt för rika och priviligierade grupper att köpa sig fria från ansvar och mer omfattande insatser för verklig klimatomställning.

Effektiva klimatinsatser är nödvändiga och brådskande. Vi behöver därför ta till mer drastiska åtgärder för att minska våra utsläpp, och vi borde ha satt igång på allvar för länge sedan. Alla kan göra mer, och regeringar och företag har en betydande roll att spela, inte bara individer. Även om specifika kompensationsprojekt kan bidra med nytta, så är det enda sättet att vara helt säker på att undvika utsläpp också det mest uppenbara: att inte äta hamburgaren och inte ta flyget, snarare än att klimatkompensera för dessa varor och tjänster.

Givet den brådskande klimatkrisen, den osäkra nyttan med klimatkompensation i Syd, och den samlade forskningen som visar på svårigheten att förena globala och lokala vinster, verkar det vara en dålig strategi att i så pass stor utsträckning luta oss mot internationella klimatkompensationsprojekt i vårt klimatarbete. Medan klimatkompensation presenterar ett attraktivt och billigt alternativ för företag och konsumenter som vill göra skillnad, tror vi att det finns andra, långt mer effektiva och rättvisa sätt att hantera problemen.

Wim Carton, forskare vid Lund University Centre for Sustainability Studies, Lunds universitet

Elina Andersson, forskare vid Lund University Centre for Sustainability Studies, Lunds universitet

Maria Johansson, forskare vid institutionen för Ekologi, Miljö och Botanik (DEEP), Stockholms universitet

SMB

Miljö online2

Liknande artiklar