SMB DEBATT - REPLIK

”Klimatkompensation är en bra strategi!”

Foto: Ben Britten

”Detta är ett svar på kritik av klimatkompensation från tre forskare som anser att klimatkompensation är en dålig strategi. De påstår också att det pågår en debatt om att det är en dålig strategi. Vi ser inte någon debatt utöver den som forskarna försöker dra igång”, skriver Claire Wigg, VD på ZeroMission och Göran Wiklund, seniorkonsult på U&We idag i en replik till ett sedan tidigare publicerat debattinlägg här på Supermiljöbloggen. 

Att forskarna Carton, Andersson och Johansson anser att klimatkompensation är en tveksam strategi framgår av en artikel på Supermiljöbloggen. Framförallt driver de tesen att det handlar om att köpa sig fri på bekostnad av ansträngningar att minska utsläppen på hemmaplan. Men det är en gammal föreställning.

Ingen hävdar att klimatkompensation ensamt ska lösa allt. Som Johanna Grant från ZeroMission framförde i ett tidigare inlägg är klimatkompensation inte en lösning som rättfärdigar ett ”business-as-usual-beteende”. Snarare kan det likställas med att ta hand om sina sopor och samtidigt minska på avfallet. Det är alltså inte antingen eller utan både och.

Att så är fallet i praktiken visas i färska undersökningar bland annat från Ecosystem Marketplace som  har undersökt de bakomliggande motiven hos företag som klimatkompenserar. Resultaten visar tydligt att företag som köper klimatkompensation dels gör det som en del av en övergripande strategi och dels att kompensationen används som en åtgärd för att ta ansvar för utsläpp de inte kan komma åt.

Liknande fakta redovisar CDP. De 1522 företag som inte klimatkompenserade investerade sammanlagt 41 miljarder USD i utsläppsminskande åtgärder under 2014. Det kan jämföras med de 314 klimatkompenserade företag som investerade mer än 42 miljarder USD.

Claire Wigg, VD ZeroMission

Alltså 5 gånger mer. Rent krasst förefaller klimatkompensation att vara en bra strategi och ett verktyg som hjälper företag att ta klimatansvar.

Forskarna vill inte heller acceptera att det är någon skillnad mellan certifierade projekt i utvecklingsländer och ocertifierade projekt i Sverige som oftast felaktigt kallas ”klimatkompensation”.

Exempelvis att en kommun säger att man klimatkompenserar genom att sätta av till en fond baserat på personalens flygresor och låta pengarna gå till att sätta upp cykelställ. Men cykelställ ska ingå i kommunens klimatåtgärder och ska placeras ut oavsett om anställda flyger eller ej. Ett mediaföretag säljer ”kompensation” genom att lova att sätta upp motsvarande mängd solceller. Lovvärt, men det betyder att tillit ska ersätta certifiering och validering.

Klimatkompensation ska definitionsmässigt ske utanför den egna värdekedjan och vara certifierad. Certifieringen kräver att bl.a. additionalitet bevisas (dvs. att projektet inte ska kunna äga rum utan projektfinansieringen), något som görs i certifieringar som Gold Standard, Plan Vivo, CDM och VCS. Annars kan man inte vara säker på klimatnyttan.

Uppskattning av klimatnyttan i certifierade kompensationsprojekt är en gissningslek, hävdar man. Det är väl ändå att ta i. Forskare och politiker har jobbat med att förfina metodiken under 20 år.

Göran Wiklund, Seniorkonsult U&We

Vi tycker det finns anledning att ha respekt för det. Det går alldeles utmärkt att göra beräkningar av klimatnytta utifrån sannolika antaganden. Speciellt vänder forskarna sig emot skogsprojekt med hänvisning till komplex dynamik omkring markanvändning. De har rätt att det finns en komplexitet. Men genom att ha ett regelverk och vedertagna mätmetoder för att beräkna kolbindning i biomassa (samma metoder man lär sig i all skogsutbildning) undviker man i alla fall den typen av projekt som förekom i klimatkompensationens barndom.

Att man i en framtid skulle kunna finna bättre användning för marken är ju rent hypotetisk. Det kan ju lika gärna visa sig att försäljningen av de träd som småningom skördas ger en överlägsen inkomst i jämförelse med alternativ markanvändning.

Att certifierade projekt ska kunna påvisa en ”permanens”, dvs hur länge klimateffekten av ett projekt består, kritiseras också. Permanens, menar man, innebär att det borde finnas garantier för att klimateffekten ska bestå hundratals om inte tusentals år. Men var i samhället görs investeringar som ska fungera i tusentals år?

Någon sådan permanens kan naturligtvis inte garanteras, men certifieringssystemen känner mycket väl till denna problematik och gör allt för att säkerställa att det finns en rimlig permanens snarare än en absolut. Certifieringsprocessen underkänner projekt med permanensrisk.

Här måste nog forskarna lämna teorin och önsketänkandet och se verkligheten som den är. Annars skulle hela klimatkompensationsidén bryta samman och det skulle inte finnas några projekt alls. Och därmed skulle den mekanism försvinna som utvecklingsländerna själva velat ha.

Svepande win-win berättelser och generella antaganden om ett projekts bieffekter är en annan kritik. Man menar att det är naivt att tro att positiva bieffekter sker automatiskt.

Vi har aldrig hört någon säga att det finns automatik. Det är ju just därför som det måste finnas tillförlitliga certifierings- och uppföljningssystem. Och som sagt, den frivilliga marknaden för klimatkompensation har kommit långt sedan början av 2000-talet då kvalitén var minst sagt blandad.

När man nu tar del av högkvalitativa projektpresentationer ser man att det inte redovisas generella antaganden. Tvärtom är det detaljerade beskrivningar av varje projekts specifika kvaliteter.

I slutet av sin artikel konstaterar forskarna att det brådskar med klimatinsatser. Det blir lite motsägelsefullt, eftersom man ifrågasätter klimatkompensation som strategi. Författarna menar att det ”verkar vara en dålig strategi att i så pass stor utsträckning luta oss på internationella klimatkompensationsprojekt i vårt klimatarbete” och menar att det finns andra långt mer effektiva sätt att hantera klimatproblemen.

Det är oklart vilka som menas med ”oss”. Är det en dålig strategi för länder, individer eller företag? I själva verket motsvarade den globala klimatkompensationen år 2016 endast ca 0,2 % av de globala utsläppen. Är det att luta sig på klimatkompensation?

Det hade varit intressant att höra vilka långt mer effektiva lösningar man syftar på, speciellt som de måste sättas in snabbt! Om de menar att individer och företag först ska göra allt de kan för att lägga om vanor, effektivisera osv är det inget nytt, snabbt går det inte heller.

Vår syn är att först kompensera, med syfte att internalisera kostnaden för klimatpåverkan, och sedan sätta igång/fortsätta att reducera. På det viset gör man något direkt, samtidigt som de mer tidskrävande utsläppsminskande åtgärderna fortgår. Och hur mycket vi än minskar utsläppen under kommande decennier kommer det att finnas en rest som måste tas bort genom kompensation.

Det bästa får aldrig bli godas fiende! Klimatkompensera är faktiskt en bra strategi, eftersom det innebär att göra något snarare än att önsketänka.

Claire Wigg, VD ZeroMission
Göran Wiklund, seniorkonsult U&We

Miljö online2

Liknande artiklar