Klimatbluffen – hur bra är egentligen Kinas miljöarbete? Utdrag ur Jojje Olssons nya bok

Foto: Andreas Habich

Sedan USA trädde ur Parisavtalet, så är det allt oftare till Kina som omvärlden sätter sitt hopp vad gäller klimatet. Men hur många har egentligen koll på var Parisavtalet innebär för Kinas del? Hur ser landets målsättningar ut på klimatområdet, och när är man beredd att alls börja minska utsläppen? Supermiljöbloggen kan nu exklusivt publicera ett kapitel ur författaren och journalisten Jojje Olssons nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”. 


Förra månaden släppte författaren och journalisten Jojje Olsson sin fjärde bok “De kidnappade Kinasvenskarna”. Boken utreder främst fallen Gui Minhai och Peter Dahlin, men i en avslutande tredje del diskuteras även Kinas ökade politiska och ekonomiska makt från ett globalt perspektiv.

Ett genomgående tema är hur fin retorik och vidlyftiga löften från Kinas regim ofta tas på allvar utan att dess handlingar sedan synas mer noggrant. Detta gäller främst områden som frihandel eller mänskliga rättigheter – men miljö och klimat är absolut inget undantag.

Särskilt sedan USA trädde ur Parisavtalet, så är det allt oftare till Kina som omvärlden sätter sitt hopp vad gäller klimatet. Dessa myndigheter har ju nämligen lovat att de ser det som ett internationellt ansvar att bekämpa klimatförändringarna.

Men hur många har egentligen koll på var Parisavtalet innebär för Kinas del? Hur ser landets målsättningar ut på klimatområdet, och när är man beredd att alls börja minska utsläppen?

Supermiljöbloggen kan nu publicera kapitel 23 från Jojje Olssons nya bok. Här framgår bland annat hur Kina under de kommande åren planerar bygga ut sin kolkraft, samtidigt som USA i fjol släppte ut mindre koldioxid än på 25 år – debaclet med Parisavtalet till trots.


Kapitel 23 – Klimatbluffen

Kina och östra Asien har aldrig fått det utrymme landet eller regionen förtjänar i svenska medier, utbildning eller offentlig debatt. Medan många svenskar fortfarande inte vet namnet på Kinas president så synas amerikanska val ner i sömmarna på lokal nivå. I texter om säkerhetspolitik framhålls ofta Ryssland – vars BNP sedan 2013 minskat från 2,23 till 1,28 biljoner dollar och nu är mindre än Sydkoreas – ofta som det största fredshotet även globalt. Givetvis är det enklare för journalister bakom ett skrivbord i Stockholm att frossa i cirkus Trump än att försöka förstå sig på Kinas dunkla politiska system. På grund av dessa förhållanden är det förståeligt att redaktörer, ledarskribenter eller utrikesreportrar med bredare fokus inte har full koll på Kina.

Det var då desto mer anmärkningsvärt när chefen för Asienprogrammet vid Utrikespolitiska Institutet (UI) tillsammans med en praktikant våren 2017 publicerade en lång debattartikel i Svenska Dagbladet med huvudbudskapet att ”ett ökat kinesiskt ansvar för världsordningen bör uppmuntras”. UI är givetvis fullt medvetet om vad som sker i Kina. Ändå gäller försiktiga, krystade formuleringar som att Kina ”går sin egen väg” eller har ett synsätt som jämfört med Sveriges ”skiljer sig åt i många frågor”. Gui Minhai nämns i artikeln inte med ett enda ord. Utrymme ges dock åt tvärsäkra påståenden om Kinas intresse för globalt ansvarstagande. De ovannämnda ”två vägledningarna” som Xi presenterade vid ett säkerhetsforum i Peking i början av 2017 ses av UI – utan rimlig grund eller problematiserande – som ett tecken på att Kina ”börjar fundera på hur landets utveckling kan vara till gagn för resten av världen”. Till skillnad från svenska myndigheter har UI ingen agenda som går ut på att främja näringslivet. I artikeln framhålls mycket riktigt att ett alltför snävt fokus på ekonomiska förbindelser i relationen med Kina är negativt ur ett långsiktigt perspektiv. Uppmaningen att ge Kinas regim större internationellt inflytande bottnar i någonting annat och potentiellt mycket farligare. Nämligen en positiv, nästan naiv, förhoppning om att kommunistpartiet kommer att låta sig påverkas bara det tilldelas större ansvar, och att detta kan komma att skapa möjligheter för Sverige bara man hörsammar de kinesiska önskemålen i god tid.

Stein Ringen, den norska statsvetaren, har formulerat att just denna sorts ”önsketänkande” är en av de största anledningarna till varför demokratier har svårt att hantera relationer med mäktiga diktaturer. Vidare är UI:s föreställning helt i linje med den tro som Göran Persson fick ge uttryck för i inledningen av denna tredje del av boken. Nämligen att samtal och handel per automatik även verkar positivt för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Denna föreställning var något som journalisten James Mann modigt varnade för i sin omtalade bok The China Fantasty (2007), som ifrågasatte amerikanska aktörer vilka använde detta argument för att rättfärdiga egna politiska poäng eller ekonomiska vinster i utbytet med Kina. Istället, menade Mann, skulle Kina behålla sitt auktoritära system och dess ekonomiska framgångar i sin tur uppmuntra andra auktoritära ledare att motstå påtryckningar om politiska förändringar.

Om empiri är av någon betydelse så visar facit att James Mann hade rätt och Göran Persson hade fel. För Kina har aldrig varit mer globaliserat eller handlat med omvärlden i större utsträckning än i dag, samtidigt som konsensus råder att den politiska förföljelsen under de senaste åren trappats upp betydligt. Likaledes har Kina aldrig haft större inflytande i internationella organisationer som FN, EU och ASEAN än vad som nu är fallet. Och som vi sett ovan så används denna makt snarare för att implementera och sprida egna, auktoritära standarder än att anamma universella värderingar. Just ”universella värderingar” – preciserade som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter – var ju i själva verket en av de punkter som Xi Jinping varnade för i dokument nummer 9! Att gentemot denna bakgrund göra som UI föreslår och öppna för kinesiskt ledarskap i hopp om att landet sedan ska förändra sitt politiska synsätt är en oerhört farlig väg att gå. Det är uppenbart att processen istället bör ske i omvänd turordning. Låt Kina först visa att de åtminstone respekterar grundläggande mänskliga rättigheter enligt de avtal landet faktiskt har ratificerat, och erbjud sedan landet en större roll inom världssamfundet.

Epitetet global ledare har dock redan börjat klistras på Kina tack vare dess uttryckta vilja att arbeta globalt för att stoppa klimatförändringarna. Onekligen var det ödesdigert att Trump i juni 2017 övergav Parisavtalet, och skandalöst att han alls ifrågasätter klimatförändringarna. Detta bäddar givetvis för Kina att framstå som en ansvarstagande stormakt i jämförelse. Och i Peking hade man redan på förhand listat ut hur Trumps agerande på bästa vis kunde omvandlas till ytterligare en propagandaseger. Bara ett par timmar innan Trump levererade beslutet på en solig gräsmatta framför Vita huset, stod premiärminister Li Keqiang axel mot axel med Angela Merkel i Berlin och berättade inför en samling kameror hur Kina kommer att stanna i Parisavtalet eftersom landet anser det vara ett ”internationellt ansvar” att bekämpa klimatförändringarna. Samtidigt meddelade utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying vid en presskonferens i Peking att Kina kommer stå fast vid sina åtaganden, och lade till att ”vårt handlande och vår ledande roll applåderas av det internationella samfundet”. Förutsägbart nog fylldes media snart av rapporter om hur Kina tagit över ledningen i klimatfrågan. Men återigen användes dubbla måttstockar, eftersom få rapporter eller politiker i sin iver att fördöma Trump brydde sig om vad Parisavtalet egentligen innebär. Detta avtal innefattar nämligen inte några konstanta parametrar eller rättvist uträknade kvoter som världens länder måste förbinda sig till. Tvärtom gick förhandlingarna till på så vis att varje land på egen hand fick bestämma hur mycket de var beredda att göra i frågan. Barack Obamas administration föregick med gott exempel och lovade att USA skulle minska sina utsläpp med en fjärdedel fram till år 2025, samt bistå med otaliga miljarder till en klimatfond för att ekonomiskt kompensera de utvecklingsländer som åtar sig att göra likadant. EU gick ännu längre genom en bindande målsättning om att minska regionens växthusgaser med minst 40 procent till år 2030.

I internationella förhandlingar yrkar kinesiska tjänstemän på status som ömsom stormakt, ömsom utvecklingsland, beroende på vad som passar bäst för stunden. I Paris 2016 var det utan tvekan utvecklingsland. Och i egenskap av utvecklingsland argumenterade Kina för att dess förpliktelser borde vara betydligt mindre, trots att landet står för cirka en tredjedel av världens samlade utsläpp av växthusgaser och redan 2014 passerade EU även vad gäller koldioxidutsläpp per capita. Sedan år 2000 har Kina ensamt stått för två tredjedelar av den globala utsläppsökningen. Men redan innan förhandlingarna klargjorde kinesiska myndigheter att de endast kunde gå med på att alls minska sina utsläpp ”omkring år 2030”. Det snålt tilltagna löftet fick exempelvis The Economist att på förhand kalla Kinas målsättning för ”relativt meningslös”, särskilt med tanke på att landets avtagande ekonomiska tillväxt i vilket fall kommer innebära att utsläppen börjar minska redan före 2030. Självklart ska Trumps burdusa skrotande av Parisavtalet kritiseras. Men innan Kina ges heder i denna fråga är det på sin plats att friska upp minnet gällande två saker. Dels hur Kina på egen hand agerade bromskloss under klimatförhandlingarna i Köpenhamn sex år tidigare. Dels att Parisavtalet för Kinas del i princip inte innebär några som helst åtaganden. Bara en dåre hade hoppat av detta avtal med de villkor som Kina så kompromisslöst förhandlade sig till i Paris.

Enligt Parisavtalet ska Kina även tillgodose 20 procent av sitt energibehov genom ”icke-fossila källor” senast 2030. Men vid sidan av förnyelsebar energi vilar målsättningen också på en ohämmad utbyggnad av kärnkraften, som varit Kinas absolut snabbast växande energikälla under de senaste åren. Redan 2012 passerade man USA i kapacitet och i skrivande stund finns 37 aktiva kinesiska kärnreaktorer. Såväl antalet som kapaciteten ska ytterligare mångdubblas fram till år 2030, då kärnkraften planeras stå för tio procent av all energi i Kina. Till skillnad från i många andra länder har denna utbyggnad skett utan någon offentlig debatt. Lokala protester har förvisso ägt rum, men aktivister och organisationer har ofta gripits eller tystats ner på andra välbeprövade vis. Av förståeliga skäl skyltar myndigheterna inte lika mycket med expansionen av kärnkraft som med utbyggnaden av vind- eller solkraft, vilket i ett slutet system som det kinesiska även innebär att kunskapen om Kinas planer för kärnkraft är relativt okänd i omvärlden.

Förvisso är det sant att Kina nu är världens största investerare i förnyelsebara energikällor. Men inom detta område kan statistik vändas och vridas åt alla håll. Det är också sant att Kinas produktion av kol ökade med över fem procent under första halvåret 2017, samt att myndigheterna under samma år planerade att expandera kapaciteten vad gäller kolbrytning med 300 miljoner ton. Följaktligen rapporterade statliga medier hösten 2017 att luften i Peking, grannstaden Tianjin och den omkringliggande provinsen Hebei under årets gång varit drygt tio procent sämre jämfört med fjolåret. I Taiyuan, huvudstad i kolprovinsen Shanxi, var luften 33 procent mer förorenad under första halvåret 2017 än året innan. Det är dessutom sant att Kina vid slutet av 2016 tillkännagav en planerad ökning av kapaciteten för kolkraft som helhet med omkring 19 procent de kommande fem åren. Enligt International Energy Agency kommer Kina att stå för över en fjärdedel av alla nya koleldade kraftverk som byggs fram till år 2040. Trots att investeringarna i grön energi ökar så planeras alltså samtidigt en ökning av både kärnkraft och fossila bränslen för att säkerställa den ekonomiska tillväxten. Samtidigt går USA, skrotandet av Parisavtalet till trots, under 2017 mot sin lägsta utsläppsnivå av koldioxid på 25 år.

Men framför allt är det sant att demonstranter som kräver ren luft i Kinas storstäder fortfarande rutinmässigt grips av polis, samt att NGO:er eller andra organisationer utanför myndigheternas kontroll inte tillåts göra vad de kan för att lösa landets miljöproblem. Även internationella jättar som Världsnaturfonden och Greenpeace riskerar att omedelbart bli utkastade från Kina om de anordnar protester eller på andra vis konfronterar myndigheterna på samma vis som i många demokratier. Xi Jinpings strävan att knäcka och kontrollera civilsamhället innebär att miljöarbetet förlorar en stor del av sin potential. Detta är regimen givetvis medveten om. Men reflexen att kväva all organisering utanför myndigheternas ramar går ändå vinnande ur ekvationen. Hade miljön verkligen varit den kinesiska ledningens högsta prioritet, så skulle allmänheten ges bättre insyn och större möjlighet att framföra sina åsikter samt hjälpa till med att lösa problemen. Man hade heller inte på egen hand stängt ute Taiwan, världens 22:a största ekonomi, från klimatsamtal i FN. Men politiska principer och att slå vakt om maktmonopolet genom att undvika miljödemonstrationer har högre prioritet.

Det står därmed utom rimligt tvivel att Kinas politiska system inte bara har skapat landets miljöproblem, utan också försvårar möjligheten att lösa samma sorts problem, såväl inrikes som globalt. Ändå framhålls Kina av allt fler som ett slags föredöme vad gäller klimatpolitik, även i den svenska debatten. I november 2017 citerade Svenska Dagbladet Jørgen Randers, professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan BI i Oslo, som vill sätta demokratin på paus och införa en slags ”klimatdiktatur”. Han framhåller Kina och kommunistpartiets ledarskap som en förebild. ”Hade det inte varit för att jag tror att Kina kommer att leda kampen [mot klimatförändringarna] så hade vi varit ännu värre ute”, menar Randers. Han får i artikeln medhåll av Anders Wijkman, tidigare ordförande i Sveriges Miljömålsberedning och nu ordförande i Romklubben och Climate-KIC, som utan några som helst belägg berömmer Kinas höga klimatambitioner. Stick i stäv med Parisavtalets innehåll, påstår Wijkman att Kina sätter upp ”mycket tuffare mål än vad vi någonsin haft i Europa”. Han menar vidare att ett centraliserat toppstyrt system likt det kinesiska har fördelen att slippa en ”opposition som bråkar”. I en efterföljande debatt i Sveriges Radio jämförde Randers dagens Kina med Tage Erlanders Sverige; ett litet antal män som bygger landet enligt en långsiktig plan. I inslaget påhejades han av Wijkman som menade att Randers inte får nog med gehör för sina ”rimliga förslag”, och uppmanade omvärlden att ta hans rop på allvar.

Givetvis hoppas jag lika mycket som någon annan att Kina kan agera ånglok för världen i denna vår tids kanske allra viktigaste fråga. Eller att regimen per automatik kommer att genomföra politiska reformer bara vi handlar med den, lyssnar på den eller ger den mer globalt inflytande. Men att hoppas löser inga problem, och för dessutom med sig risken att stå mindre förberedd. Det är därför inte bara fel att förlita sig på att Kinas kommunistparti ska rädda jordens klimat eller agera ny politisk världsledare – det är också farligt.

“De kidnappade Kinasvenskarna” ges ut av Historiska Media och kan beställas via exempelvis Adlibris eller Bokus.

Miljö online2

Liknande artiklar