SMB Kultur

Björn Billing: ”Humanistiska perspektiv kan inte bara bidra, de är nödvändiga”

Idag är det premiär för vår nya serie om miljöintresserade humanister på svenska universitet. I första delen har vår kulturredaktör intervjuat idéhistorikern Björn Billing. 

Björn Billing är doktor i ämnent idéhistoria, med inriktning på miljöhistoria, vid Göteborgs Universitet. 2017 släppte han boken Utsikt från en bergstopp: Jean-Jacques Rousseau och naturen på Ellerströms förlag, om den franska 1700-talsfilosofen Jean Rousseau förhållande till natur och dess roll i hans filosofiska författarskap. Vi ställde ett par frågor till honom om hans forskning och hans förhållande till miljöfrågan.

Kan du peka på en specifik tidpunkt när du insåg storleken på klimathotet?

Jag minns min senaste resa till Nepal, år 2011. Landskapet kring Annapurna är normalt snötäckt vintertid men nu var det bart, även på många av de högsta topparna. Lokalbefolkningen i byarna berättade att det varit så i flera år och att vädret blivit oförutsägbart med stora problem för jordbruket. Glaciärsjöarna vars naturliga fördämningar riskerar att brista upplevdes som tickande bomber.

Det var kanske inte en tidpunkt när jag insåg vidden av klimathotet, men det blev mer  påtagligt. När jag såg oron i människornas ögon, i ett av världens fattigaste länder.

Vad fick dig att röra dig in i på området miljöhistoria? Vad var det som lockade dig?

Det var en kombination av mitt intresse för estetisk filosofi och min passion för friluftsliv och naturfoto. Som idéhistoriker kunde jag studera hur våra föreställningar om naturen och vår smak för vissa landskap har tagit form och utvecklats över tid. Varför lockar vildmarken? Vad är det människor söker när de ger sig ut på äventyr i naturen? Hur har dessa begär präglats av litterära berättelser och olika slags bilder?

Sen upplevde jag också ämnet som politiskt angeläget. En tredje faktor är en rad tänkare som inspirerat mig genom åren, från klassiker som Henry David Thoreau till en modern essäist som Robert MacFarlane, miljökämpar som Rachel Carson och historiker som William Cronon och Carolyn Merchant.

Skulle du säga att humaniora som ämnesområde, eller idéhistoria specifikt, kan bidra till att förstå klimatförändringar? Om så är fallet, på vilket sätt?

Humanistiska perspektiv kan inte bara bidra, de är nödvändiga för långsiktiga lösningar. De stora miljöproblemen är nämligen aldrig enbart tekniska problem. De är intrasslade i en komplex väv där frågor om kunskap, värde, samhällsnytta, framsteg och utveckling, makt och ansvar, ja ytterst frågor om själva den mänskliga identiteten ingår.

Man ska inte överdriva de kulturella konstruktionernas betydelse – ”Det är inte språket som har ett hål i ozonlagret”, som ekofilosofen Kate Soper skrev på 90-talet. Men de ska heller inte underskattas. Varje utsaga om natur, miljö och klimat är idéhistoriskt och språkligt betingad och avspeglar sin egen samtid. Humanister kan öka medvetenheten om detta.

Förutom forskare är Björn Billing också en hängiven naturfotograf

Begreppet Antropocen har varit ett väldigt omdiskuterat begreppet sedan det lanserades i mitten av 2000-talets första decennium. Hur ser du på debatten om det begreppet? Skulle detta begreppet kunna ses som en plattform där naturvetenskapen och humanioravetenskapen måste mötas för att samarbeta och förstå klimathotet tillsammans?

I München visades en stor utställning 2014–2016 på temat människans inverkan på planetens ekosystem och geologi. Curatorerna var djärva och lät ordet antropocen ingå i utställningens titel. Det var ett lyckokast. För även om antropocen av de flesta uppfattas som främmande och abstrakt så skapar begreppets suggestiva, nästan visionära klang också nyfikenhet.

Nya ord kan fungera som katalysatorer. I fallet antropocen för ett nytänkande bortom de invanda mönstren, som i många sekler byggt på hierarkiska dualismer av typen kultur-natur, samhälle-miljö, människa-djur. Som i sin tur har separerat naturvetenskap från humaniora. Att debatten om antropocen är ideologiskt laddad ser jag inte som en anledning i sig att avfärda det. Skulle vi sluta tala om demokrati eller mänskliga rättigheter bara för att dessa begrepp tas i bruk av politiska krafter vi förkastar? Politiseringen av antropocen påminner oss om naturkunskapens icke-neutralitet och uppmanar oss till kritisk analys.

Ser du kulturjournalistisk som en viktig del i att sprida forskning inom miljöhumaniora och som en del av universitets tredje uppgift?

Det är önskvärt både att humanistiska forskare kommunicerar till en bredare allmänhet och att kulturskribenter intresserar sig för miljöhumaniora. Det vore också önskvärt att tredje uppgiften generellt hade högre status inom akademin; klimatfrågan är ett särskilt starkt argument för utåtriktad verksamhet. Ett gott exempel på en plattform där kulturjournalistik, forskning och opinionsbildning möts i det offentliga är brittiska The Guardians miljösektion.

I Sverige tycker jag DN håller fanan högt, med Björn Wiman som miljöengagerad redaktör och krönikör. Sen finns det bloggar och poddar som gör utmärkta arbeten. Och tredje uppgiften innebär inte bara att skriva på kultursidorna utan akademiker håller föredrag på museer och bibliotek, deltar i paneldebatter och intervjuer, talar i radio med mera. Nu ställde du inte den frågan, men förutom forskning och tredje uppgiften ägnar sig akademiker också åt undervisning. Inte minst inom utbildning är miljöhumaniora viktigt.


Humanistisk ordlista:

Universitetets tredje uppgift: Universitets första och andra uppgift är att bedriva forskning respektive bedriva utbildning och själva kärnan i högre utbildning. Den så kallade tredje uppgiften är ett senare tillägg, som innebär att universitetsforskare har ett ansvar att förmedla sin forskning till allmänheten.

Antropocen: En beteckning för den geologiska period vår många forskare anser vi just nu befinner oss i. Perioden efterträder Heliocen, och kännetecknas oftast av att människan har avgörande påverkan på hela jordens klimat.

Dualism: En dualism är ett motsättningspar, där en ena delen ställs i förhållande till den ena, ofta där den ena ses som bättre än den andra. Vanliga sådana dualismer är förhållandet mellan kroppen och tanken eller miljön och individen i formandet av en människa. Även uppdelning mellan manligt och kvinnligt kan ses som en sådan dualism.


SMB bevakar frågan om biologisk mångfald. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.

Miljö online2

Liknande artiklar