SMB Kultur

Recension: ”Aniara ställer de frågor vi inte vill höra”

Hur gör man för att gestalta panik? Känslan av att du är fast och inte kan göra något åt det, vare sig det är ditt eller någon annans fel att du hamnat där du är? Ett svar på den frågan ger den svenska filmen Aniara, baserad på dikteposet av Harry Martinsson med samma namn, som nu går på bio. Supermiljöbloggens kulturredaktör Joel Gordon Hultsjö har sett den.

Handlingen utspelar sig i en oidentifierad framtid på ett fartyg som ska ta ett stort antal människor till Mars. Plötsligt måste skeppet gira för rymdskrot och skjuta ut allt sitt bränsle. En hel kuslig rymdstad flyter fram obehindrat i mörkret och väntar på att bli räddade eller lyckas vända tillbaka.

Vi får följa Mimaroben, den kvinnliga huvudkaraktären mästerligt gestaltad av Emelie Jonsson, som är anställd på Aniara och ansvarig för dess drömfabrik Mima. Vi får även följa flera nyckelkaraktärer och en stor mängd statister med blandad skådespelarinsats på fartyget. Den maktgalna kaptenen Chefone. Den virriga men sanningstalande astronomen utan namn. Kvinnan Libidel som bara vill hem och fira sin sons fyraårsdag.

I Dagens Nyheter skrev Litteraturvetaren Johan Svedjedal att den klassiska tolkningen av Harry Martinssons Aniara är som en metafor för Atombomben, men att idag så är det snarare Klimathotet som är metaforen. Jag instämmer i detta. Den känslan som ett atomkrig kunde väcka under kalla kriget, känslan av en oviss framtid och ett konstant hot som var omöjligt att fly från, kommer i denna moderniserade version av Aniara på filmduken närmare det som brukar kallas klimatångest. En känsla av hjälplöshet inför vår tids överväldigande klimatförändringar.

Filmen delar också en annan känsla med kalla kriget, som rymdresenären, atombombsöverlevanden och klimatflyktingar har gemensamt: förlusten av ett hem. Ovetskapen om du någonsin kommer tillbaka, om du någonsin kommer kunna återse en grön och vacker jord, för samman Aniara med känslor inom miljömedvetna människors hjärtan. Denna saknad genomsyrar filmen och syns tydligast i det förtrollande Mima-rummet.

För att fly det skickligt designade men obehagligt sterila 3D-modellerade skeppet, måste besättningen på Aniara fly in i hypnosrummet Mima. Det är det enda som ger dem lugn inför en oviss framtid; att blicka tillbaka på sina vackraste naturminnen.

Känslan av att vara fast i ett rymdskepp mitt ute i det tomma svarta kosmos, förstärks av filmens kusliga retrotechno-soundtrack. Detta är en av faktorerna till att Aniara är den första svenska filmen som lyckats visa på en hopplöshet som utgör själva kärnan i klimatfrågan. Frågan som ingen som är engagerad eller medveten om klimatfrågan egentligen vill ställa sig: Tänk om det inte finns någon räddning? Aniara besvarar inte denna fråga, men den lämnar biobesökarna med en känsla som få svenska filmer tidigare lyckats med. En känsla av saknad av den värld som varit, och en osäkerhet inför vilken värld som kommer komma.


Supermiljöbloggen täcker alla kulturformer ur miljösynpunkt. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete. 

Miljö online2

Liknande artiklar