Analys: Hur stor makt har SD över klimatpolitiken?

Tidöpartierna har varit långt ifrån ense om hur klimat- och miljöpolitiken ska se ut – och vem som ska styra över den. Är det i den kommande klimathandlingsplanen de stora satsningarna kommer? Vilken roll kommer SD ha i utformningen, och varför är kontroll över klimatpolitiken partiets nya brännpunkt? 

Enligt den svenska klimatlagen ska regeringen presentera en klimatpolitisk handlingsplan vart fjärde år. Den senaste planen presenterades 2019 och i år är det alltså dags igen. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har minst sagt en tuff uppgift framför sig.

Klimatpolitiken är en svårlöst knut för Tidöpartierna, som varit långt ifrån överens i flera frågor – åtminstone innan valet. Framför allt är det SD som sticker ut. Partiet har drivit igenom flera klimatpolitiska bakslag sedan regeringsskiftet, såsom sänkt bensin- och dieselskatt och slopad modernisering av reseavdraget. 

Sistnämnda, som SMB rapporterat om tidigare, var en tydlig antydan om SD:s inflytande över klimatpolitiken. Samtliga partier utom SD sa nämligen ja till det nya reseavdraget så sent som sommaren 2022. Så fort maktskiftet var genomfört ratades det – och dagens fusktyngda system, som gynnar bilister och missgynnar kollektivtrafikresenärer, behålls. Det var en tvär sväng som inte kan förklaras på något annat sätt än att SD har en större makt över klimatpolitiska åtgärder än regeringen vill erkänna.

Tidöpartierna enades kring bensinskatten – nu står reduktionsplikten på spel

I frågan om drivmedelspris var regeringspartierna och SD dock enade: samtliga var fast beslutna om att skatten på drivmedel skulle sänkas. Vid årsskiftet trädde sänkningen i kraft. Resultatet blev en sänkning på 14 respektive 41 öre per liter för bensin och diesel. Långt från den utlovade storsänkningen i valrörelsen. Dessutom: bara en dag efter att sänkningarna verkställts hade de ätits upp av höjda priser. 

Just nu är det framför allt reduktionsplikten – ett styrmedel för inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel – som diskuteras. SD är tydliga förespråkare för kraftigt sänka reduktionsplikten, något som forskare varnar för, eftersom reduktionsplikten anses absolut nödvändig för att vi ska klara klimatmålen. 

Det uttalade målet har varit att sänka reduktionsplikten till EU:s lägstanivå, vilket klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari meddelat att man är överens med SD om. Däremot verkar det inte helt glasklart vilken nivå det innebär – det är under förhandling, uppgav Pourmokhtari för SVT i februari.

Fortsatt stora frågetecken kring regeringens plan för att nå klimatmålen

I veckan hölls en interpellationsdebatt i riksdagen om just den klimatpolitiska handlingsplanen. Regeringen har ännu inte bestämt sig för vilken form handlingsplanen, som presenteras i höst, ska ha: en skrivelse, eller en proposition, rapporterar Aktuell Hållbarhet. Romina Pourmokhtari duckade frågorna under debatten. 

Så vad kan vi egentligen förvänta oss av planen, när den väl presenteras? Det är inte direkt glasklart, men kanske ska vi inte räkna med några större satsningar. 

I Tidöavtalet anges att Sveriges klimat- och miljöpolitik ska vara ambitiös. Men förslagen som ska göra verklighet av löftet lyser med sin frånvaro: förutom satsningar på kärnkraft är informationen knapp. När regeringen i höstas fick kritik för sin bristfälliga klimatpolitik svarade Pourmokhtari att hon kommer ”satsa jättehårt på smååtgärder”. Inte heller dessa har blivit verklighet.  

Romina Pourmokhtari och SD:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen är i ständig fejd med varandra. “SD får inte vara med och utforma regeringens klimathandlingsplan” sa Pourmokhtari till SvD i december. Martin Kinnunen höll inte med. Och sanningen är ju att klimat- och miljöministern inte bara kritiserat SD sedan hon tillträdde: hon har också drivit igenom deras politik.

Det fanns dock en klimat- och miljörelaterad post i budgetpropositionen som Pourmokhtari inte verkade skämmas över. Regeringen presenterade en satsning på återvätning av våtmarker: 200 miljoner kronor öronmärktes till ändamålet. 

Klimat- och miljöministern lade fram åtgärden som en storslagen sådan. Hoppfulla kommentarer om att våtmarkerna skulle kunna bli regeringens ”grej” – det kan väl inte ens SD ha något emot? – dök upp här och var, och nyheten fick initialt ett positivt mottagande. Men så visade det sig var man tagit pengarna från: skydd av värdefull natur. Det som lyftes fram som en omfattande satsning var i praktiken bara pengar som flyttats runt. 

Är det den här typen av åtgärder Pourmokhtari menar ska kompensera för de stora utsläppsökningar den reducerade reduktionsplikten medför? I så fall bör kanske förhoppningarna på klimathandlingsplanen vara ungefär lika låga som Tidöpartiernas eftersökta reduktionspliktsnivå.

Klimatet nästa stopp på SD:s kulturkrigsturné

Med tanke på hur riktningen sett ut de senaste månaderna är det kanske hos SD, snarare än hos klimat- och miljöministern, vi ska leta om vi vill ha en uppfattning om inriktningen på handlingsplanen.

När Tidöavtalet upprättats menade SD att detta öppnade för att överge de nationella klimatmålen. Martin Kinnunen har gjort flera anmärkningsvärda (om man inte vant sig vid SD:s retorik vid det här laget) uttalanden om klimatet. Bland annat ville han inte ta avstånd från partikollegan Elsa Widdings första anförande i riksdagen, då hon menade att klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd. Ordet kris kan leda till “panikartade åtgärder”, menade Kinnunen.

SD har till stor del byggt sin framgång på narrativet om eliten och folket – och sveket från den förstnämnda. De fortsätter att måla en bild av en intellektuell elit som inte tolererar någon debatt, och protesterar vilt när deras egna klimatförnekande resonemang viftas bort. Progressiv klimat- och miljöpolitik blir ytterligare ett slagträ i partiets kulturkrig. 

Nu tycks de försöka vinna mark genom att övertyga väljare om att de har rätt att leva sina liv som de alltid har gjort, för klimatkrisen ska ju lösas någon annanstans, eller inte alls, eftersom den kanske inte ens existerar. (Båda alternativen förekommer.) SD jagar väljare genom att erbjuda en möjlighet att slippa förändring – och förändring är ju obekvämt – trots att en sådan möjlighet inte finns, om vi ska ställa om och klara klimatmålen.

Det är åt det hållet regeringens politik just nu rör sig. 

Sverigedemokraternas klimatpolitik brukade stå långt ifrån Liberalernas. I granskningar inför valet hamnade Liberalernas klimat- och miljöpolitik högt upp i listorna: de var klart bäst i högerblocket. Också mellan M/KD och SD fanns ett tydligt avstånd, även om M:s och KD:s klimatpolitik länge lämnat en del att önska. 

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari var starkt kritisk till SD innan hon tillträdde som minister och hade en betydligt mer utmanande framtoning som LUF-ordförande. 

Man undrar: har regeringspartierna, framför allt Liberalerna, glömt allt de stod för innan valet? Frågan är inte ny. Men den förtjänar att upprepas. 

”Oron för SD:s inflytande är fullständigt obefogad”

Av allt att döma går L, KD och M med på det mesta SD begär – inte bara i migrationsfrågan. Den här texten innehåller flera bevis på deras inflytande över klimatpolitiken, och vi kan nog vara säkra på att se fler exempel. 

Därför är det svårt att tro att den klimatpolitiska handlingsplanen kommer vara full av ambitiösa förslag som faktiskt kommer se till att vi når målen. Ett mer troligt resultat är ett kreativt försök att få små åtgärder att framstå som stora, eller ytterligare löften om saker som ska ske längre fram. Frågan är om planen ens kommer innehålla ordet ”klimatkris”.

Men medan SD och regeringen förhandlar om hur låg reduktionsplikt vi kan ha utan att gå emot EU:s regler – det vill säga hur vi kan maximera avstånd mellan klimatmål och verklighet – kommer statsminster Ulf Kristersson (M) med lugnande ord. I en intervju med SVT säger statsministern att oron för SD:s inflytande är “fullständigt obefogad”. Men både det som sker nu och det som skett de senaste månaderna utgör massvis med fog för den oron.

SD har inte bara ett finger med i det klimatpolitiska spelet. De styr med hela handen och regeringen svansar efter. Det råder ingen tvekan om att SD har äntrat klimatpolitiken med full kraft för att fortsätta sitt populistiska fälttåg. Och risken är att det är en effektiv strategi. 

Kommer regeringspartierna fortsätta dra åt SD:s håll, eller törs man hoppas att M, KD och L inser att det finns andra partier att samarbeta med i klimat- och miljöfrågan? Än så länge vågar vi nog tro att det finns en stor majoritet i riksdagen som både vet att klimatkrisen är verklig och vill se till att vi når våra mål. Frågan är hur länge klimatet kan vänta.