Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    COP26: Halvvägs – men till vad?

    Foto: Mattias Goldmann

    En greenwashfestival med bara ”Blah Blah Blah”? Eller så stora framsteg att vi nu är på väg mot 1.8 graders uppvärmning istället för 2.7? Fridays For Future och Internationella Energiorganet IEA ger skilda bilder av COP26 efter första veckan. Bilda dig en egen uppfattning utifrån de fem största händelserna!

    1. Skärpta klimatmål – men resan till nettonoll behöver förtydligas

    Parisavtalet slår fast att det vart femte år är dags för ”Enhanced Action”, och inför eller under COP26 har långt över 100 länder levererat Net Zero-mål. Sverige 2045, EU 2050, USA 2050, Kina 2060, Thailand 2050, Indien 2070… de två sista är positiva överraskningar eftersom vi inte förväntade oss att de skulle sätta nya mål. 

    Att sätta tuffa mål långt in i framtiden imponerar varken på Greta Thunberg eller mig, det är utsläppsminskningar i närtid som gäller. Här finns mer att göra, men det är inte så illa som det ibland verkar.

    Indien presenterar en konkret plan för hur de ska nå 50 procent förnybar energi till 2030, i USA fick Biden precis igenom sin jättesatsning på omställning av energisektorn så att den kan bli utsläppsfri 2035, på EU-nivå förhandlas nu Fit For 55, med konkreta färdplaner för 55 procent utsläppsminskning till 2030, och snart sagt alla länders NDC:er (Nationally Determined Contributions) har förändringar redan i närtid. Bara blaha? Verkligen inte. Tillräckligt för att nå Parisavtalet? Inte i närheten.

    2. New Deals: Kol, metan och skog – men hur trovärdiga är de?

    Under COPs första vecka avlöste de storstilade överenskommelserna varandra. Det skedde utanför de formella förhandlingarna eftersom alla inte är med, men är enligt IEA nyckeln till att klara Parisavtalets mål. Störst är “Global Coal to Clean Power Transition Statement” med 48 länder som ska “accelerate a transition away from unabated coal power generation”.

    Men de största kolanvändarna USA, Kina och Indien är inte med, inte heller största kolexportören Australien. Tvåan Indonesien är bara med om andra betalar för omställningen och Polen lovar först att avveckla kolet till 2049, det bortre årtalet för överenskommelsen. Om kol först ska vara borta då, ska vi ha kvar oljan till 2070 och naturgas till 2110? Därtill ordet ”unabated” som innebär att alla former av CCS och liknande tekniker kan användas i all oändlighet. 

    På samma sätt är det med Glasgow Leaders Declaration on forests and land use, som utlovar att avskogningen ska sluta till år 2030 med 110 undertecknande länder. En av undertecknarna är Bolsonaros Brasilien – cyniker menar att han kan lova detta eftersom Amazonas redan är avskogat 2030. Andra påpekar att tidigare överenskommelser om att stoppa avskogningen inte följts.

    The Global Methane Pledge som troligen passerar 100 undertecknande parter innan COP är över, utlovar att gemensamt minska metanutsläppen med 30 % till 2030 jämfört med 2020 år. Men medan ”gemensamt” låter positivt försvårar det ansvarsutkrävande – vem ska göra vad och varför finns inte åtagandena i respektive lands NDC? 

    Den som läser Glasgow Breakthrough Agenda för att skala upp och påskynda införandet av ren teknik imponeras av att mer än hälften av världens ekonomier och utsläpp finns representerade inklusive USA, Indien och EU – men förblir osäker på vad man egentligen enats om. 

    Överenskommelserna blir vad vi gör dem till. Som en luttrad hållbarhetschef sade: ”Jag har skrivit under oändligt många överenskommelser, men aldrig varit med om att någon kollat om vi lever upp till dem.” Begär vi att dessa fina avtal ska konkretiseras, förverkligas och förses med delmål, och återkommande resultatredovisning, så kan de göra skillnad. Annars är de Blah Blah Blah.

    3. Pengar på bordet – men hur används de?

    Vi kom till COP26 med vetskapen om att utvecklade länder inte uppfyllt sitt löfte om 100 miljarder USD i internationell klimatfinansiering per år från 2020. Under mötet lovade bl.a. Japan, Spanien, Storbritannien, de nordiska länderna och USA nya pengar vilket gör att målet kan nås 2022.

    Men huvuddelen av medlen går till energi- och transportssektorn i eller kring storstäder i relativt rika länder och det mesta har getts i form av lån, så att skuldbördan ökar.  

    Sammantaget har vi köpt oss tid. Utan nya pengar hade många utvecklingsländer på goda grunder frågat sig ”Vad ska vi göra mer för när ni inte ens uppfyller era gamla löften?”.

    Nu kan förhandlingarna rulla på, men snart ska målet för finansiering från 2025 sättas, och då driver många utvecklingsländer att summorna måste mångdubblas. UNEP anger att enbart klimatanpassningen kostar utvecklingsländerna uppemot 300 miljarder USD från år 2030, därtill har vi förstås kostnaderna för själva omställningen. 

    4. Förhandlingsframgångar – men vad betyder de?

    Nästan inget av det vi har gått igenom rör de formella COP26-förhandlingarna, som inte är lika publikfriande. Men även här rör det sig åt rätt håll; Parisavtalets regelbok kan bli klar och vi kan nå enighet om Artikel 6 om marknadsmekanismer – hur det går till när en part utför utsläppsminskningar i ett annat land.

    Det brittiska ordförandeskapet har lagt mycket prestige i att nå fram, och sex år efter Paris har många tröttnat på de låsta positionerna. Men tricket för att komma överens är ofta vaga skrivningar som dels ger stort utrymme åt länderna att göra som de vill: ”Common But Differentiated Responbilities” och ”those in a position to do so” är exempel på sådana skrivningar som vi lär få se mer av. Därtill kommer mycket av tolkningen att hamna hos tekniska kommittéer; vad en framgång i Glasgow praktiskt och faktiskt betyder vet vi först långt senare när mekanismen verkligen är igång. 

    5. Näringslivsoffensiv – mindre nytt än väntat

    Under flera år har företagen flyttat fram positionerna på klimatområdet så att man nu reflexmässigt säger att de driver på mer än länderna själva, men i år är det inte så. Gigantiska Glasgow Financial Alliance for Net Zero (GFANZ) utlovar nettonoll 2050 i vad de finansierar, Global Energy Alliance for People & Planet ska påskynda omställningen till förnybar energi och First Movers Coalition ska använda storföretagens upphandlingar för att ge en marknadsknuff åt tekniker som ännu är för dyra för marknaden.

    Allt detta är sånt vi sett förut, och mycket av det är enbart sunt förnuft – varför skulle t.ex. investerare vilja vara kvar i det fossila efter år 2050 om världen bestämt sig att lämna det bakom sig? Dessutom ger ”Net Zero” dem en utväg; de kan behålla lika mycket kol, gas och olja i sina portföljer som de finansierar klimatpositiva projekt. 

    Samtidigt ska vi nog vara glada att näringslivet allt mer flyttat sina åtaganden till business as usual, där de hör hemma, till FN:s finansieringskonferens i New York som numera alltid ligger ett par veckor före COP och till World Economic Summit i Davos som trots alla sina privatjet nu blivit ett tillfälle att visa upp sitt klimatarbete.

    Efter en vecka på COP kan vi bedöma både de mest entusiastiska tillskyndarna och de hårdaste kritikerna:

    Fel. Det har en jublande Fatih Birol från IEA som menar att vi begränsar temperaturhöjningen till 1.8 grader. Alltför mycket är oklart, vagt och utan vare sig tidslinje eller sanktioner.

    Också fel. Det har en ultrakritisk Greta Thunberg som avvisar hela COP som en greenwashfestival; det går inte att seriöst motsäga att positioner förändrats och åtaganden gjorts som gynnar den omställning vi behöver för att klara oss ur klimatkrisen.

    Men båda gör rätt. Vi behöver se att klimatmålen är möjliga att nå. Och vi behöver förstå att det vi hittills fått från COP26 i Glasgow inte räcker.

    Mattias Goldmann


    Mattias Goldmann har deltagit på otaliga COP. För SMB:s läsare delar han med sig av sina analyser av Glasgowmötet. Under etiketten COP26 kan du följa SMB:s Glasgowbevakning.

    Hej SMB-läsare!
    Vill du hjälpa oss nå 10 000 följare på instagram?

    SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

    Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

    Läs vad vi vill göra
    Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





      Hej SMB-läsare!
      Vill du hjälpa oss nå 10 000 följare på instagram?

      SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

      Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

      Läs vad vi vill göra