Därför har energiomställningen knappt börjat

I en text i Aftonbladet drar Jonathan Jeppsson, tidningens grävchef och främsta ansikte utåt för klimatfrågorna, slutsatsen att den väntade klimatomställningen inom energisektorn inte ens har börjat. Detta efter att färska siffror visar att världens ständigt ökande energibehov äter upp det förnybara. Men det finns förhoppningar om att trenden äntligen kan komma att brytas.

Det brukar sägas att vi är mitt i den gröna omställningen. Nya siffror från 2022 pekar däremot i en annan riktning – världens ökade energibehov äter upp det förnybara. Slutsatsen blir att omställningen inte ens har börjat.

Så lyder ingressen i klimatkolumnisten Jonathan Jeppssons artikel från den 1 juli. Den är också fullt rimlig – de senaste femtio åren har andelen fossila bränslen i världens totala energiproduktion varit nästintill konstant, runt 80 procent. Detta trots att förnybar energi byggs ut i ett rasande tempo.

I fjol ökade den totala mängden producerad el från sol- och vindkraft med 25 respektive 14 procent jämfört med 2021. Faktum är att solkraft är historiens snabbast växande energislag, med vind i tät följd.

Utvecklingen för förnybart är exponentiell och lavinartad – för varje år är ökningen större än året innan. Således ser framtiden för sol- och vindkraft ljus ut, med fortsatt störst ökning för solenergin. Från att totalt producera en dryg terrawatt vid årsskiftet förväntas energin från solkraft ha ökat med hela 43 procent när 2023 tar slut, vid 2027 årligen öka med 800 gigawatt. Vid decenniumskiftet beräknas den ha ökat med så mycket som 1 terrawatt – alltså dagens totala produktion – varje år.

Växande energibehov

Denna utveckling till trots har alltså de fossila bränslenas andel av världens energisektor inte nämnvärt minskat över tid. Att dra slutsatsen att den gröna energiomställningen knappt ens har börjat är således legitimt. 

Problematiken exemplifieras väl av fjolåret, som Jeppson påpekar. 2022 var gladeligen ett år när den förnybara andelen ökade med en procentenhet, men på grund av en globalt stigande energiproduktion ökade utsläppen från sektorn med 0,8 procent. Ökningen av energiproduktionen åt alltså upp det förnybara. 

Dessutom beräknar Internationella energirådet IEA i en rapport från mars att fossila bränslen kommer att ”studsa tillbaka” och öka än mer 2023. Då kommer de fossila bränslenas andel vara mer än dubbelt så stora som de nivåer som år 2030 krävs för att världen ska nå nettonoll 2050.

Brittiska Energy Institute, som även de släppt en ny rapport med liknande data, är ännu vassare i sina konstateranden. Organisationens president Juliet Davenport säger till The Guardian att “vi fortfarande är på väg åt motsatt riktning mot den som krävs av Parisavtalet”.

Utvecklingen är, föga förvånande, likartad inom elsektorn. I rapporten Global Electricity Review 2023 konstateras att utsläppen från elproduktion är rekordhöga, när de egentligen borde minska med minst sju procent årligen.

Befolkningsökningar och ökat välstånd i globala Syd

Vilka är då de faktorer som ligger bakom att världens energiproduktion fortsätter att öka? Och vilka andra orsakar att världens utsläpp från energiproduktionen inte minskar? 

Den främsta anledningen till att världens energiproduktion ökar återfinns i globala Syd. I gruppen länder som inte är med i OECD har energikonsumtionen ökat med närmare tre procent varje år det senaste decenniet. Att så är fallet är varken slående eller förvånande. Det är att förvänta som en följd av både befolkningsökningar och förbättrade levnadsstandarder för många människor.

Däremot konstaterar Internationella energirådet att även en stor del av de ökande utsläppen kommer som en följd av fossil utbyggnad i globala Syd. Framfarten av de förnybara energislagen är betydligt större i rika länder än i låg- och medelinkomstländer (även om Kina är världens överlägset största producent av solenergi). En viktig orsak till detta kan vara att sol- och vindkraft förvisso ofta är billigare än fossila bränslen sett över hela sin livscykel men är samtidigt i sin inledning dyra då kostnaderna främst sker när vindsnurrorna och panelerna ska konstrueras och installeras. Energirådet skriver att rika länder, som i huvudsak är ansvariga för klimatkrisen, måste göra mycket mer för att hjälpa fattigare länder att bygga ut fossilfria el- och energisystem.

Stor skillnad om tillväxten är hög eller låg

En annan viktig aspekt som gäller för praktiskt taget alla länder är att en ständigt växande ekonomi (åtminstone vanligtvis) kräver konstant växande inmatningar av energi. Det gör i sin tur uppgiften att ställa om ännu större. Det är precis det vi ser när de förnybara tillskotten blir uppätna.

Inom EU ser man dock gladeligen att andelen förnybart ökar samtidigt som fossila bränslen minskar. Detta sammanfaller med att EU:s energikonsumtion stagnerat de senaste åren. Att energikonsumtion varken ökat eller minskat sammanfaller åtminstone delvis med att unionens ekonomier haft nästintill ingen tillväxt. (Detta är likväl endast korrelation och skulle behöva undersökas vidare.)

I Sverige räknar Energimyndigheten på att vårt nationella elbehov väntas öka från 180 TWh 2018 till uppemot 370 TWh 2045, om Sverige lyckas med en storskalig elektrifiering utan elnätsbrist eller andra marknadshinder. Myndigheten nämner inte hur energibehovet eller energiproduktionen kan komma att ändras. Således är det svårt att förstå hur mycket av ökningen beräknas komma ifrån att exempelvis fossila bränslen i transportsektorn byts ut mot el respektive hur mycket som kommer ifrån att vår ekonomi förväntas växa.

Amerikanska motsvarigheten, EIA, gör både globala beräkningar och beräkningar för enbart OECD. Globalt förväntas energikonsumtionen öka med nästan 50 procent till 2050, mycket som en följd av hög tillväxt i globala Syd som ovan nämnt. För OECD-länderna väntar en energiökning med 21 procent i ett scenario med medeltillväxt. Med hög tillväxt blir konsumtionen av energi istället 35 procent högre än idag. Skulle länderna å andra sidan endast ha låg tillväxt förväntas energibehovet istället endast bli sju procent högre än idag.

Hur mycket en ekonomi växer är således en viktig faktor som bidrar till att avgöra hur enkel omställningen kan bli. 

Får lite utrymme i debatten

Men allt har heller inte att göra med storleken på ekonomier och deras tillväxter.

Ytterligare en orsak till att energiproduktionen ökar är att energieffektiviseringar sannolikt är underprioriterade. Utöver att sänka kostnader både för privatpersoner och företag minskar ju effektiviseringar även den mängd energi som behövs för att täcka samhällets behov. 

I en ledare belyste SMB:s Anna Ljungström nyligen faktumet att just strategier för att minska (eller hålla nere) elkonsumtionen väldigt ofta uteblir när det pratas energiomställning. Laddstolpar, miljöbalken och kärnkraft får i tid och otid dominera energiagendan snarare än isolering av byggnader och satsningar på kollektivtrafik.

Det finns dock en baksida med energieffektiviseringar: de kommer ofta med rekyleffekter som istället ökar utsläppen, enligt forskare från Uppsala universitet. Helt enkelt som en följd av att effektivisering också leder till att man som företag eller privatperson kan konsumera mer energi till samma pris, vilket medför att mer energi konsumeras.

En ny studie av samma Uppsalaforskare visar att begränsningar och minskningar av energianvändningen är den allra mest verksamma strategin för att minska utsläppen, men inte heller det syns till i debatter och diskussioner.

Kärnkraft och fossila subventioner

Råden, myndigheterna och rapportsläpparna nämnda ovan lyfter även två andra anledningar till att det förnybara inte tagit fler andelar av det fossil. Den ena är att kärnkraftens andelar minskat de senaste åren. Den andra att de fossila subventionerna alltjämt inte fasas ut.

2006 gjorde kärnkraften sin globala toppnotering när den stod för 15 procent (2 802 TWh) av världens elproduktion. Fjolårets andel var istället endast nio procent (2 679 TWh). Bland annat kan Tysklands förtida nedläggningar av kärnkraften ifrågasättas ur klimatsynpunkt, eftersom brunkolet andel samtidigt inte började minskade förens först 2019 (tack vare EU:s utsläppshandelssystem).

Än mer klimatproblematiskt är givetvis att världens subventioner av just fossila bränslen inte tycks fasas ut, trots att det var en av de tydligaste åtagandena som FN:s medlemsländer enades om under COP 26 i Glasgow 2021, samtidigt som “de fattigaste och mest sårbara” skulle få riktat stöd. 

Istället kom Rysslands invasion av Ukraina och stigande gas- och oljepriser. Regeringars svar blev, COP 26-överenskommelsen till trots, att öka subventionerandet. 2022 uppgick världens sammanlagda fossila subventioner till mer än en biljard dollar – ett nytt rekord. När subventionerna sedan länge skulle ha fasats ut var de istället fem gånger högre än 2020. 

Det här fick även Internationella energirådet att poängtera att “det är betydligt bättre om regeringar lägger tid och pengar på strukturella förändringar som minskar efterfrågan på fossila bränslen än på nödhjälp när [volatila] bränslepriser går upp”.

Bristande politik

Det är tydligt att politiken brister och politiker sviker. I nuläget missar både Sverige och världen sina klimat- och energimål. Rika länder som vårt måste dessutom ta ett större ansvar för klimatkrisen och bistå fattiga länder som har svårt att bygga fossilfria energianläggningar. Energieffektiviseringar och kanske till och med begränsningar måste äntra debatter och genomsyra faktisk politik. De fossila subventionerna måste bort, samtidigt som utsatta grupper stöttas och kompenseras. Även tillväxtens storlek är en viktig faktor och bör således ta större plats på agendan.

Det finns förvisso hopp i att sol- och vindkraft utvecklas lavinartat och förväntas byggas ut rasande fort i slutet av det här decenniet. Men politiken måste ta betydligt större ansvar. Hittills har den brustit, och den gröna energiomställningen knappt ens börjat.