Därför ligger Sverige närmare klimatmålen för 2045 – och längre från slutmålet år 2100

Klimatministern förklarar ofta nöjt att Sverige nu ligger närmare utsläppsmålen för 2045 än tidigare. Detta trots att regeringens sänkta klimatambitioner hotar etappmålen för både 2030 och -40. På pappret har ministern rätt – men viktigare, och mer korrekt, är att regeringens politik försämrar möjligheten att nå det slutliga klimatmålet, som hon inte talar om alls.

När regeringen Kristersson nyligen presenterade sin klimatuppgörelse med samarbetspartiet Sverigedemokraterna, SD, var medierna snabbt på klimatminister Romina Pourmokthari (L) med frågor om utsläppsmålen.

SD ansluter sig nu visserligen till det långsiktiga målet om utsläppsnivåerna för 2045. Målet detta år innebär att Sverige, fem år före Parisavtalets och EU:s målår 2050 ska uppnå så kallat netto-nolläge för utsläpp av samtliga växthusgaser – det som kallas koldioxidekvivalenter.

Men centralt i den här uppgörelsen med SD är att, precis som regeringen redan tidigare öppnat för, de båda etappmålen för 2030 och 2040 ska ”ses över”. Med största sannolikhet innebär översynen att de målen missas, eftersom sänkningen till EU:s mininivå för reduktionsplikten från och med januari 2024 ökar de fossila utsläppen. Därtill sänks även bensin- och dieselskatten vilket stimulerar konsumtionen.

Miljontals ton högre utsläpp med slopat etappmål

Exakt hur mycket högre utsläppen blir som en följd av de här besluten har inte kunnat beräknas. I Naturvårdsverkets underlag till regeringen för den kommande klimathandlingsplanen konstateras att det ännu är okänt om regeringen kommer att höja reduktionsplikten igen innan 2030, eller om andra kompensatoriska åtgärder tas fram. Mellan tummen och pekfingret talas om mellan fyra och åtta miljoner ton ökade koldioxidutsläpp till 2030, i det sämsta utfallet.

Vid regeringens och SD:s presskonferens tillfrågades Romina Pourmokthari om just denna situation. När ska utsläppen börja minska (igen, underförstått)? Klimatministern valde först att inte låtsas om vad som håller på att hända och svarade att utsläppen ”minskar hela tiden.”

Med en lång måttstock, som mäter från 1970 och framåt är det helt korrekt att Sveriges territoriella utsläpp minskat, rejält dessutom. Men det svaret dög inte för reportrarna, som frågade igen. Pourmokthari korrigerade sig då något och framhöll att utsläppsökningarna som en följd av regeringens beslut om reduktionsplikt och skattesänkningar ju inte inträffat ännu, utan just ”handlar om prognoser.”

Närmare 2045-målet idag – men längre från slutmålet

Ännu en gång hänvisade hon till vad som ska presenteras i den klimatpolitiska handlingsplanen, som väntas ankomma till riksdagen i december.

Och därtill påtalade ministern att Sverige nu ligger närmare nettonoll-målet för 2045, jämfört med tidigare röd-gröna regeringar. Underförstått ska lyssnarens slutsats bli att regeringen Kristersson är bättre på klimatpolitik.

Och även om det inte är lätt att förstå, är Naturvårdsverkets bedömning att 2045-målet faktiskt ligger närmare att infrias idag, jämfört med för några år sedan.

Men det har föga, eller snarare inget alls, med nuvarande regering att göra.

Det så kallade netto-nollmålet för 2045 kräver 85 procent lägre utsläpp i Sverige jämfört med 1990. Dit når man inte. Kurvorna pekar på 70 procent, vilket alltså ändå är en förbättring.

Vad är det då som ligger bakom den prognosen? Det är många faktorer som spelar in. En mycket väsentlig omständighet är vilka framtidsplaner Sveriges tio största punktutsläppare av koldioxid har. Det handlar om landets tyngsta processindustrier inom stål, järnmalm, petrokemi och betong, samt oljeraffinaderier. Företag som tillsammans svarar för åtskilliga miljoner ton årliga koldioxidutsläpp. Preem, Svenskt Stål AB, LKAB och Cementa hör till denna grupp.

Tio största utsläpparnas beslut ger stor effekt

”Vi har intervjuat dem alla och baserar våra beräkningar på deras investeringsplaner. När dessa tio största utsläppare ställer om sin produktion betyder det jättemycket” förklarar en av de ansvariga handläggarna på Naturvårdsverket för SMB.

NVV nämner också en rad EU-beslut, bland annat utfasningen av nyproduktion av fossilbränsledrivna bilar (från 2035), pågående och ökande elektrifiering av transportsektorn och ökad allmän energieffektivisering som orsak till utvecklingen.

Detta är naturligtvis goda nyheter. Men de är samtidigt osäkra.

Säkrare är den starkt negativa effekten regeringens sänkta ambitioner inom transportsektorn får för det mer näraliggande etappmålet för 2030 – och för hela seklets klimatbeting.

För ökar utsläppen i närtid istället för att minska, fjärmar sig Sverige (liksom självklart även andra länder) från möjligheten att år 2050 uppnå ”netto-nollutsläpp” för hela världen enligt Parisavtalet.

Halva betinget återstår efter 2050

Att 2050 bara ligger i halvtid på vägen mot att undanröja klimathotet fullständigt för framtida liv och civilisation på planeten förtigs eller förträngs ofta.

Efter 2050 måste oerhörda mängder fritt kol i atmosfären, återföras och bindas i marken på olika sätt. Beräkningarna på vilka volymer det handlar om varierar, men det enda som är säkert är att de hela tiden växer, när inte dagens utsläppskurva börjar böja av. En forskargrupp (citerad i DN i början av året) pekar på volymer i storleksordningen 1 000 miljarder ton koldioxid behöver återföras från atmosfären fram till år 2100, globalt sett.

Vad som händer annars är att den högre medeltemperatur som skapats genom överskottet på växthusgaser jämfört med förindustriell tid, förblir oförändrad under mycket, mycket lång tid.

Den svenska regeringens politik lägger alltså ytterligare sten på börda om Sverige efter decenniers utveckling med långsamt men dock sjunkande utsläppsnivåer börjar öka dem igen. Grafen här nedan från Sustainability by numbers visar problemet.

Även om netto-noll uppnås 2050, är hotet och utmaningen väsentligt större i det högra exemplet. Då försvåras hemläxan under det senare halvseklet avsevärt.

Så fall inte för klimatministerns antydningar om att det väsentliga är att 2045-målet nås. Det är helheten som är viktig.

Och Sverige, ett industriland med högt historiskt utsläppssaldo och fortfarande hög utsläppsnivå, ska naturligtvis forcera omställningen och inte göra tvärtom.

Bristande svensk ambition höjer också jordens temperatur

Naturvårdsverket har alltså försökt beräkna hur omfattande konsekvenserna blir om utsläppsmålet för 2030 överges, men bristen på besked från regeringen gör det än så länge omöjligt.

I underlaget påpekar myndigheten stillsamt den långsiktiga konsekvensen av att sänka ambitionerna:

En sänkning av reduktionsplikten jämfört med den nu gällande leder dessutom till att de kumulativa växthusgasutsläppen i Sverige kommer att öka. Den största ökningen skulle uppstå om reduktionsplikten helt tas bort under en lång period av år. Ökningen innebär att Sveriges bidrag till den globala temperaturökningen blir större.

Faktum är att regeringens från många håll starkt kritiserade utredare John Hassler också, i mer allmänna ordalag, påpekade den saken i sin utredning:

Ju mer koldioxid världen hunnit släppa ut när nettoutsläppen av den upphört och ju högre de årliga utsläppen av andra växthusgaser är därefter, desto högre blir den globala medeltemperaturen under mycket lång tid.

Så ligger det till. Varje ytterligare kolatom som tillförs atmosfären idag, gör resan svårare. Det skulle vara bättre om landets ansvariga minister upplyser om hur det verkligen ligger till.