Det här behöver du veta om klimathandlingsplanen

Vi var inte först med att rapportera om klimathandlingsplanen – därför måste vi vara störst. Supermiljöbloggens redaktion har gått igenom regeringens klimathandlingsplan och analyserat den i relation till EU:s klimatlagstiftning och svenska klimatmål. Vi har tittat på vad forskare, miljöorganisationer och journalister tycker om planens innehåll och granskat regeringens kommunikation kring klimathandlingsplanen och klimatpolitiken i allmänheten. Artikeln innefattar troligtvis inte allt du behöver veta om klimathandlingsplanen – men nästan.

Vad innehåller planen? 

Klimathandlingsplanen innehåller ett 70-tal förslag varav cirka 50 är nya, enligt klimatminister Romina Pourmokhtari (L). Fokus ligger till stor del på utredningar och potentiella åtgärder – långsiktiga lösningar snarare än åtgärder som får effekt i närtid.

Bland de åtgärder Tidöpartierna tycks vilja lägga mest vikt vid finns elektrifiering, ett nationellt system för handel med utsläppsrätter och införandet av EU:s nya utsläppshandelssystem ETS 2.

Samtliga kommer ha effekt först längre fram. Elektrifieringen ska enligt regeringen och Sverigedemokraterna möjliggöras genom utbyggd kärnkraft, vilket SMB tidigare rapporterat om. Det är ett tidskrävande projekt. 

Styrmedlen där bland annat det nationella systemet för utsläppsrätter ingår ska först utredas, och införandet av medlen blir från 2027. 

Samma år införs ETS 2, version två av EU:s utsläppshandelssystem, som omfattar bland annat transporter. Det kommer alltså igång ynka tre år innan 2030, året då det är deadline för flera klimatmål. Klimatministern sa under pressträffen att Sverige valt att ansluta sig till systemet ”redan 2027”. Men systemet är obligatoriskt för hela EU att ingå i, vare sig medlemsstaterna vill eller ej.

Däremot ska det utredas om Sverige ska duplicera ETS2 så att dessa utsläpp i Sverige blir ännu lägre än de nivåer som krävs av EU:s system. Det vill säga: införa ett nationellt system. Det är bara det till exempel SD – som sagt att de inte är positiva till förslaget – kan motsätta sig.

Se fler exempel på åtgärder i planen i faktarutan till det här inlägget. 

Effekter på utsläppen

Nuvarande politik har konstaterats öka utsläppen. Regeringen förkunnar i sin budget för 2024 att utsläppen kommer att öka med cirka 6-10 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 2030. Förväntningarna på beräkningar som visar att utsläppen minskar med förslagen i regeringens handlingsplan var därmed höga. 

Men de infriades inte riktigt. Klimathandlingsplanen är överlag snål med beräkningar. När Pourmokhtari fick frågor om kvantifierade utsläppsminskningar på pressträffen för klimathandlingsplanen sa hon att planen “inte är ett bokslut”. 

Det finns ingen helhetsberäkning som visar den totala prognoserade effekten av klimathandlingsplanens förslag. Den graf som sägs visa att Sveriges territoriella utsläpp når noll år 2045 är inte en prognos över planens effekter – den är baserad på Naturvårdsverkets scenario med utgångspunkt i att målen nås.

Beräkningarna har uppdaterats med effekten av den sänkta reduktionsplikten (till EU:s lägstanivå) men bara under åren 2024–2026. Och “övriga effekter av åtgärderna i budgetpropositionen för 2024” ingår inte. 

En av få konkreta åtgärder klimatministern lyfte under pressträffen var den redan presenterade skrotningspremien, för den som ersätter sin fossildrivna bil med en elbil. Åtgärden är en av enstaka som försetts med utsläppsberäkningar i planen – men effekterna är blygsamma. Prognosen är att skrotningspremien minskar utsläppen med 0,1 miljoner ton 2030. Jämförelsevis släpper Sverige ut 45 miljoner ton varje år.

Det finns med andra ord ingen säker prognos som säger att 2045-målet om netto noll kommer att nås, vilket även konstateras av Klimatpolitiska rådet. Och framför allt finns mycket få indikationer som visar att planen innehåller åtgärder som ger tillräckliga utsläppsminskningar i närtid. Det här årtiondet är avgörande, men 2030 är nästintill utraderat i planen.

Det här saknas i planen

Vad borde då klimathandlingsplanen ha innehållit?

I vår sammanfattning nedan (se stycket “Kommentarer om planen”) listas en mängd bedömningar av forskare, journalister och klimatorganisationer. 

Framför allt är det bristen på åtgärder som har effekt i närtid som oroar, och att det saknas utsläppsberäkningar som faktiskt beräknas på det som presenteras i planen. Om Sverige misslyckas med att uppfylla sin del av EU:s klimatarbete – vilket kräver att utsläppen sjunker snabbt – väntar böter.

Planen hade också behövt fokusera mer på beteendeförändringar, till exempel minskad bilism och minskat flygande. Innehållet kretsar till stor del kring tekniska lösningar, och Tidöpartierna upprepade under pressträffen att de har en filosofi som innebär att människor inte ska påverkas negativt. Klimatomställningen kommer att kräva förändringar, men det är något man inte verkar vilja erkänna. 

En helt central del saknas också: den om finansiering. Hur allt det här ska möjliggöras – var pengarna ska komma ifrån och vad det kommer att kosta – blir inte tydligt. Inte heller här verkar man vilja prata om hur människor och företag kan komma att påverkas: att klimatomställningen kommer att bli mer kostsam för vissa. 

Det är inte en enkel uppgift att ta fram en klimathandlingsplan med åtgärder som kan förankras hos befolkningen och minskar utsläppen i tillräcklig takt. Men i stället för att släta över utmaningarna och bristerna borde man vara ärlig med dem. Det hade varit bättre både för regeringens förtroende och för det fortsatta arbetet med klimatomställningen. Men mer än något annat behöver vi förstås en betydligt tydligare och mer ambitiös plan – som får effekt så fort som möjligt. 

Regeringen bryter mot klimatmål och internationella åtaganden

För drygt en vecka sedan enades världens länder i vad som kallades ett “historiskt avtal”, kring att 2020-talet är “ett kritiskt årtionde”. En 43-procentig minskning av utsläpp av växthusgaser krävs till 2030 enligt både FN:s klimatpanel IPCC och COP-avtalet för att ha en chans att klara 1,5-gradersgränsen. 

Som SMB tidigare rapporterat kommer gränsen oundvikligen att passeras. Det innebär att klimatpolitiska åtgärder som kraftigt sänker utsläppen nu blir än viktigare – för att se till att gränsen överskrids med så lite som möjligt.

Men klimathandlingsplanen lägger sitt fokus på 2045 – när Sverige ska vara utsläppsfritt – och ökar utsläppen i närtid. Bland annat är klimathandlingsplanen otydlig i hur Sveriges delmål till 2030 ska nås. De är viktiga för att säkerställa att Sverige är på väg att uppfylla 2045-målet, men också eftersom Sveriges totala mängd utsläpp avgör hur mycket vi bidrar till den globala uppvärmningen. 

Med detta senarelagda fokus och denna otydlighet behandlar inte regeringen de kommande sju åren som kritiska. Regeringen bryter således det internationella avtal man ingick så sent som förra veckan. 

Dessutom menar flera svenska klimatforskare att regeringen med handlingsplanen bryter mot den svenska klimatlagen. “Skrivelsen svarar inte särskilt väl mot vad lagen anger att planen bör beskriva”, skriver Mikael Karlsson, universitetslektor i klimatledarskap vid Uppsala universitet. 

Det bedöms även att det är osannolikt att med klimathandlingsplanen uppnå Sveriges åtagande i EU:s klimatpaket Fit for 55. Där har Sverige en rättslig skyldighet att minska utsläppen inom ‘den icke-handlande sektorn’ med 63 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivåer.

Utöver konsekvenserna från en intensivare global uppvärmning innebär brustna EU-åtaganden böter för Sverige. Det betyder också att andra länder måste ta än större ansvar för att EU som union ska uppfylla sina internationella antaganden. Givet Sveriges stora historiska utsläpp borde vi istället gå före och längre än våra EU-förpliktelser, eftersom Fit for 55 inte är i linje med Parisavtalets mål när klimaträttvisa tas i beaktning.

Kommentarer om planen – kritik från flera håll

Här citeras några av klimat-Sveriges tyngsta aktörer som uttalat sig om regeringens klimathandlingsplan efter att den presenterades. Regeringen får mycket kritik.

Det är otydligt hur planen ska leda till att utsläppen minskar så att klimatmålen kan nås. Regeringen behöver snabbt återkomma till riksdagen med konkreta förslag på förstärkta styrmedel.

Klimatpolitiska rådet

Vi befinner oss i det avgörande årtiondet för klimatet när de globala utsläppen måste halveras, om vi ska kunna undvika katastrofala klimatförändringar. Sverige skulle kunna visa vägen men i stället väljer regeringen att presentera en klimathandlingsplan som ökar utsläppen och fossilbränsleanvändningen.

Världsnaturfonden WWF

21 december kom regeringens plan. Men i stället för effektfull politik med stora utsläppsminskningar i närtid får vi en mängd utredningar och otillräckliga förslag.

Naturskyddsföreningen

Regeringens klimathandlingsplan bryter mot Dubai (att röra sig bort från kol/olja/gas detta kritiska årtionde i linje med vetenskapen). Den bryter mot svensk klimatlag, & missar EUs ESR 2030 gräns (63%). Detta är allvarligt. Knuffa till 2045 går inte. Kommande 7 år är avgörande.

Johan Rockström, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research

När Sveriges klimathandlingsplan presenterades på torsdagen, hade fokuset på att snabbt få ner utsläppen försvunnit.

Peter Alestig, klimatredaktör på Dagens Nyheter

Regeringen betonar att omställningen ska vara kostnadseffektiv, vilket förstås kräver att man vet vad respektive åtgärd kostar och vilken klimatnytta man ger. Det vet man inte; åtgärderna som föreslås har varken prislapp eller CO2-kalkyl.

Mattias Goldmann, 2030-sekretariatet

Osannolikt att Sverige klarar EUs klimatlagstiftning.

Magnus Nilsson, miljökonsult som medverkade i Hassler-utredningen

Regeringens kommunikation: ”Bästa klimatministern vi haft”

Att klimathandlingsplanen är otillräcklig går även stick i stäv med regeringens egen kommunikation. Pourmokhtari har flera gånger hänvisat till klimathandlingsplanen när hon fått frågan om hur Sverige ska nå klimatmålen trots att utsläppen nu ökar. Handlingsplanen skulle komma med de nödvändiga åtgärderna, var budskapet. Så blev det inte. 

Det är inte första gången regeringens klimatkommunikation är missvisande. För ett år sedan sade klimatministern att Sverigedemokraterna inte skulle få vara med och utforma handlingsplanen. På presskonferensen för presentationen av klimathandlingsplanen medverkade SD:s miljö- och klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen. Enligt uppgifter till SVT förhandlade SD bort de allra skarpaste förslagen i handlingsplanen. SD tycks ha haft en avgörande roll i förhandlingarna.

Trots klimatpolitikens brister och efterföljande kritik skräder inte regeringen med positiva ordalag. Regeringen benämner klimathandlingsplanen som “den mest omfattande någonsin”, trots att den endast innehåller omkring hälften så många åtgärder som den förra regeringens motsvarighet. Statsminister Ulf Kristersson kallar Pourmokhtari  “den bästa klimatminister vi har haft”, trots att utsläppen ökar och flera klimatmål sannolikt missas.

När regeringens klimatpolitik nu ställs till svars och får kritik märks det att ministrarna går i försvarsställning. Under torsdagens presskonferensen kallade klimatministern en fråga om utsläppssiffror för en “quizfråga”.

På X, tidigare Twitter, frågar sig Pourmokhtaris pressekreterare Niki Westerberg varför “journalisterna inte frågar Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vilka förslag de har för att fasa ut utsläppen till 2045” och menar att media “springer med i oppositionens spel”. Trots att det är regeringen som ansvarar för klimatplanen och nyss har presenterat en otillräcklig sådan.

Nu väntar misstroendeförklaring

Som en följd av klimathandlingsplanens otillräcklighet ämnar nu Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet väcka misstroende mot klimatminister Romina Pourmokthari. 

“Vi är i det allra allvarligaste säkerhetsläget på länge och efter det varmaste året någonsin så väljer regeringen att öka utsläppen. Därför känner vi att vi har inget annat val än att väcka misstroende”, sade Rickard Nording (C) i riksdagen i samband med att misstroendeförklaringen lämnades in, rapporterar Aftonbladet.

Om allt går enligt plan kommer misstroendeomröstningen att hållas den 17 januari. För att ministern ska fällas och tvingas avgå krävs att en majoritet av riksdagen röstar för misstroendet.

Regeringen missuppfattar klimaträttvisa

Regeringen verkar dessutom ha missuppfattat vad en rättvis klimatomställning innebär, något som även Dagens ETC uppmärksammade. Istället för att förstå begreppet som att rika länder, grupper och individer ska gå före talar regeringen som om en rättvis omställning skulle innebära att varken företag eller individer får påverkas negativt. 

En rättvis omställning handlar snarare om att de som redan har det svårt inte ska få det svårare, och att orättvisorna i klimatkrisen rättas till. Den rikaste procenten av individer släpper ut lika mycket som två tredjedelar av världsbefolkningen. Rika länder från Globala Nord är ansvariga för 92 procent av de historiska utsläppen. 

Regeringen påpekar ofta, precis som under presskonferensen och i klimathandlingsplanen, att klimatkrisen är global. Det är såklart sant, men argumentet används ofta i syfte att förskjuta ansvaret. Länder som vart och ett står för mindre än två procent av de globala utsläppen står tillsammans för cirka 40 procent. Med den vetskapen blir det tydligt att alla länders utsläpp spelar roll.

Regeringens slutsats borde istället vara att Sverige måste gå före, och det med så mycket eftertryck som möjligt. Sverige är ett av de länder som historiskt har släppt ut mest per capita. Och bland denna grupp av utsläppsprofitörer – Globala Nord – har vi bland de bästa förutsättningarna att snabbt och först transformera samhället, exempelvis givet vattenkraften och våra skogsmarker.

Vad planeten kräver är det viktiga

Regeringen har sedan den tillträdde valt att förmedla en optimistisk attityd vad gäller klimatomställningen. Under torsdagens presskonferensen för presentationen av klimathandlingsplanen sa Romina Pourmokhtari att klimatförändringarna är en möjlighet för Sverige, och man har tidigare varit flitig med att lyfta att Sverige historiskt har varit ambitiösa i att minska utsläppen. 

Det lyfter frågan om när det är rimligt att fira – och vad man jämför med när man säger att något är en framgång. Visst ska historiska framgångar uppmärksammas och skapa framtidstro, men historiska prestationer ska inte utgöra skäl att dra ner på takten eller att lämna resterande arbete åt andra. 

COP 28 spåddes länge bli ett fiasko – nära inpå konferensens slut saknades skrivningar om att fasa ut fossila bränslen. Slutligen lyckades man komma överens om frasen “transition away from fossil fuels”, och avtalet beskrevs som “historiskt”, en stor framgång. Men är det verkligen historiskt, något att vara nöjd med?

Med COP-mötena som referensram, möjligen: det var första gången något i den här stilen togs med i avtalet, och det kunde ju ha blivit mycket värre. Men har vi glömt att det inte är COP (eller för den delen ‘Fit for 55’) som avgör var gränsen går, eller vad som behövs – utan planeten?

Det är det perspektivet vi måste ha när vi gör bedömningar av mål, avtal och utsläppsminskningar: är de tillräckliga, inte sett till vad några lyckats komma överens om på ett papper, utan för att vi ska klara det här? Sveriges ansvar är att göra sin del för att se till att jordsystemets stabilitet säkras, och att hjälpa andra att göra detsamma.

Regeringen måste nu göra sin hemläxa från Klimatpolitiska rådet, det vill säga: skyndsamt presentera nya åtgärder som är skarpa nog att åtminstone klara av våra internationella åtaganden. Dessutom återstår en viktig fråga. Klimatförändringarna är endast en av sex överskridna planetära gränser. När kommer miljöhandlingsplanen, regeringen?