En miljöminister utan miljöerfarenhet – därför blev det så och detta betyder det

De senaste klimat- och miljöministrarna har alla haft gedigen erfarenhet av sakfrågorna innan de tillträtt; Bolund, Lövin, Skog, Romson, Ek. Nu, med bara nio månader till valet, bryts den traditionen. Annika Strandhäll är en tung socialdemokrat och erfaren politiker, men inom helt andra områden. Varför gör statsminister Andersson så? Debattören Mattias Goldmann presenterar här fem skäl.

För det första: Nu behövs det skinn på näsan – och det har Strandhäll. Regeringen måste innan luciahelgen besluta om slutförvaringen av kärnavfall – annars väntar en misstroendeförklaring från Liberalerna, med goda chanser att gå igenom. Väl medveten om att delar av miljörörelsen kommer att protestera högljutt, sköt Bolund beslutet framför sig tills det inte längre var hans – den lyxen har inte Strandhäll. Också stärkt äganderätt för skogen och ändrat strandskydd är knepiga beslut där regeringen tjänar på att ha en minister fri från miljörörelsen. För den som hoppats att socialdemokraterna i egen regering ändå skulle driva miljöpartistiska hjärtefrågor som ökat skogsskydd eller konsumtionsmål för klimatet, är utnämningen ett tydligt besked: Så blir det inte.

För det andra: Industrin är i fokus – med många bollar på Thorwaldsson. I Anderssons regeringsförklaring och i en framtida grönare socialdemokrati är industriomställningen i centrum och de utökade kreditgarantierna i princip den enda gröna nyheten i regeringsförklaringen. Industrifokuset är logiskt eftersom det skapar jobb i Sverige, med fokus på bruksorter vars väljare S vill locka tillbaka från V och SD. Därför är förre LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson idealisk som näringsminister och många bollar kommer att spelas på honom. Som tidigare rådgivare till SSAB med Hybrit-projektet för fossilfritt stål kan han också sakfrågan väl.

För det tredje: Jämställdhetsdimensionen behöver stärkas i miljö- och klimatfrågorna. Att Sverige enligt egen utsago har världens första feministiska regering har inte märkts särskilt mycket under Bolunds tid som klimat- och miljöminister. Den har inte heller varit framträdande i hur den industriella omställningen hittills profilerats. Strandhäll är jämställdhetspolitisk talesperson för Socialdemokraterna och kommer säkert att lyfta den dimensionen, vilket inte minst i gränslandet mot Vänsterpartiet är angeläget för S.

För det fjärde: Strandhäll var screenad och klar. Andersson fick inte ens en vecka på sig från det att miljöpartiet hastigt lämnade regeringen till att en ny regering skulle presenteras. Det är väldigt kort tid att preppa och säkerhetsscreena personer som inte tidigare varit ministrar – betydligt lättare med de som redan screenats. Samma sak gäller biståndsminister Olsson Fridh, som ersatts med Matilda Ernkrans, också hon minister sen tidigare. Samma sak gäller nu och fram till valet: Nio månader är kort tid, ska man få något gjort är det bra med en hög andel ministrar som inte först behöver lära sig hitta på Rosenbad.

För det femte: Efter valet väntar någon annan. Efter att ha varit social- och socialförsäkringsminister var klimat och miljö inte rimligen Strandhälls favoritportfölj. Men att vara minister ger henne en plattform till gagn både för hennes fortsatta ambitioner och för S. Exakt vilken post det är, är inte så noga i valrörelsen; hur många av de som går på ett torgmöte med Ygeman håller koll på precis vilken portfölj han har just nu?

Inte minst bäddar Strandhäll nu för en annan minister efter valet, om socialdemokraterna kan behålla makten. Det kan t.ex. vara Jytte Guteland som redan aviserat att hon kandiderar till riksdagen 2022 men som förmodligen tackade nej till at lämna en tung post i EU-parlamentet för nio månader som minister – särskilt som även många av de scenarier där socialdemokraterna behåller regeringsmakten efter valet 11 september innebär att de lämnar ifrån sig klimat- och miljöministerposten.

Slutligen: Ingen enskild minister avgör klimat- och miljöfrågorna – inte ens en hel regering. Strandhäll är ett oskrivet kort på klimat- och miljöområdet, det hon sade på första pressträffen gav inte mycket till vägledning i hennes ambitioner och prioriteringar. Anderssons regeringsförklaring är inte heller särskilt precis.

Att tempot ska öka och att Sverige ska vara en blåslampa finns nu svart på vitt från vår nya klimat- och miljöminister Annika Strandhäll och statsminister Magdalena Andersson, men mandat-matematiken är svår och prioriteringarna många och delvis motstridiga. Då är det viktigt med ett ständigt tryck i klimatfrågorna och ett kraftfullt flöde av konkreta förslag på hur klimat- och miljömålen vi enats om kan uppnås. Ta för dig, agera klimat-och miljö-blåslampa mot politiken!

Mattias Goldmann, miljö- och klimatexpert