Företags klimatneutralitet – bra mål men otydlig kommunikation

För att klara målen i Parisavtalet måste världen snabbt minska utsläppen av växthusgaser. Därför börjar allt fler företag sätta upp mål om klimatneutralitet. Men innebär begreppet verkligen alltid noll klimatpåverkan? Och hur bra är företagen på att ärligt kommunicera sina utsläpp? SMB går igenom de vanligaste fallgroparna. 

I början av 2000-talet började företag* hävda att de är eller ska bli klimatneutrala. Det brukar också kallas netto noll-utsläpp, vilket innebär att de totala klimatpåverkande utsläppen ska vara noll eller negativa. Fenomenet har med tiden blivit allt vanligare och idag är det en tämligen vanlig ambition bland större företag. Bland de svenska företag som gått ut med att de satsar på att bli klimatneutrala återfinns jättar som Ragn-Sells, Stora Enso och IKEA. I samma takt ökar också miljöargumenten i marknadsföringen.

För de som redan uppnått statusen klimatneutral används ofta olika externa märkningar och certifieringar som garant för påståendet. Bland annat finns märkningarna ISO 14021 och PAS 2060. Båda dessa ska vara garanter för att företagen är klimatneutrala och bygger på tre steg: inventera var utsläppen finns, reducera klimatpåverkan och till sist kompensera för återstående utsläpp.

I sig är det självklart inget negativt med att företag blir klimatneutrala, tvärtom, det är dit alla måste nå. För att klara klimatkrisen måste alla världens institutioner snabbt ställa om till fossilfritt och minimera sina utsläpp. Däremot är vägen som företagen väljer för att uppnå klimatneutraliteten kantad av risker. 

Den första risken är att enigheten kring vad som menas med klimatneutralitet inte är självklar. Enligt Konsumentverket är klimatneutralitet ofta ett vagt påstående som kan vara såväl vilseledande som förvirrande för konsumenter. Problematiken som döljer sig bakom både riskerna och förvirringen kan delas in i två huvudsakliga kategorier: klimatkompensationer och sättet att räkna på utsläppen. 

Klimatkompensationer – kritiserat sätt att uppnå klimatneutralitet

I märkningar som ISO 14021 och PAS 2060 ingår möjligheten för företag att kompensera för sina utsläpp genom kompensation. Klimatkompensation kan till exempel ske i form av satsningar på fossilfri energi, trädplanteringar och att utrusta hem med energieffektiva vitvaror . Inte sällan sker investeringarna i Afrika och Sydostasien. Grundtanken är att företagen ska kunna kvittera bort de egna utsläppen mot utsläppsminskningar eller kolinlagring någon annanstans.

För företagen är det ofta billigare att klimatkompensera än att minska de faktiska utsläppen från verksamheten. Enligt Konsumentverket är klimatkompensation i dag det mest kostnadseffektiva sättet för företag att arbeta med klimatpåverkan. Samtidigt är klimatkompensation ett väldigt kritiserat sätt att uppnå klimatneutralitet.

Bland kritikerna återfinns Schyst resande, ett nätverk för hållbar turism. De har uppmärksammat att uttryck som “klimatneutral” och “netto noll” ofta används inom resebranschen när företagen inte sänkt sina egna klimatpåverkande utsläpp utan istället klimatkompenserat för dem någon annanstans i världen.

Även Föreningen för Utvecklingsfrågor, FUF beskriver samma problem:

Privatpersoner riskerar att få intrycket att klimatkompensation balanserar de extra utsläpp som konsumtion skapar och att det därmed är okej att konsumera. Att kompensera för en flygresa mellan Sverige och Spanien kostar mellan 60–400 kronor beroende på vilken kompensationsstandard som väljs. En för många svenskar liten summa för att rättfärdiga ett beteende som är dåligt för klimatet när det allra bästa hade varit att inte orsaka några utsläpp över huvud taget.

Konsumentverket beskriver också en liknande förvirring kring företags klimatkompensationer: 

Det kan till exempel vara svårt för konsumenten att förstå att påståendena syftar på att företaget som marknadsför produkten har köpt utsläppsminskningsenheter i ett projekt någon annanstans i världen. Vidare är det omöjligt för konsumenten att veta vilket projekt som ligger till grund för påståendet. Det är inte heller säkert att konsumenten förstår att produkten ändå medför en belastning för miljön på grund av de utsläpp som den faktiskt ger upphov till.

En annan vanlig kritik rör hur stor faktisk klimateffekt klimatkompensationer har. Exempelvis har SMB tidigare rapporterat om att tjänsterna för klimatkompensation ofta inte håller vad de lovar. I en studie utförd av Londonbaserade Sylvera, vars verksamhet ska bidra till att öka transparensen för klimatkompensationer, upptäcktes att nästan hälften av de studerade klimatkompensationsprojekten inte heller levererat vad som hävdats. 

Men allt är inte svart eller vitt, att ekonomiska medel går till olika seriösa klimatprojekt i utvecklingsländer är positivt. Med sådana pengar kan klimatsatsningar göras på platser där sådana satsningar kanske annars inte hade varit möjliga Problemet är att det är mycket svårt att veta vilka klimatförbättrande projekt som verkligen är additionella, det vill säga om de hade genomförts även utan klimatkompensationspengarna..

I en intervju med FUF tar Eva Lövbrand, biträdande professor vid vid Tema Miljöförändring på Linköping universitet, upp ett diskuterat dilemma kopplat till klimatkompensation och att klimatkompensation kan leda till en ytterligare orättvisa för utvecklingsländer:

Det positiva med klimatkompensation är att projekten kan kanalisera pengar och möjligheter till utvecklingsländerna för att göra en fossilfri omställning, resurser som kanske inte hade kommit dem till godo annars. […]Men det finns ett dilemma. Frågan är om vi i västvärlden verkligen kan tillgodoräkna oss nyttan jämfört med hur vi konsumerar? […] – I Parisavtalet förbinder sig även utvecklingsländerna att minska sina utsläpp och om vi köper upp deras möjligheter, skördar de lågt hängande frukterna, kan det bli utmanande för dem att hitta andra vägar för att uppfylla sina åtaganden.

Vilka utsläpp ska räknas?

Ytterligare en snårighet som gör det svårt att granska företagens arbete med klimatneutralitet gäller vilka delar av verksamheten som omfattas av utsläppsminskningar. 

De utsläpp som företag rimligtvis har bäst koll på är de som sker i den egna verksamheten, det vill säga sådana som ingår i vad som ofta kallas scope 1 och scope 2. 

Scope 1 kan exempelvis vara egna anläggningar, egen produktion och egna fordon. Scope 2 kan exempelvis vara inköpta eller inhyrda bränslen och andra produkter som används i den egna verksamheten. Det är också de direkta utsläppen inom scope 1 och 2 många företag fokuserar när de strävar efter att bli klimatneutrala.

Ur ett klimatperspektiv blir det tyvärr skevt eftersom merparten av utsläppen ofta sker i scope 3. Det är de indirekta utsläppen som sker både uppströms och nedströms i leverantörskedjan. I Scope 3 återfinns indirekta utsläpp som exempelvis skett i samband med produktionen av material, avfallshantering av sålda produkter och outsourcad produktion.

Trots det kan företag, eller delar av verksamheten, idag bli klassade som klimatneutrala med ISO 14021 eller PAS 2060 trots att inga eller få scope 3- utsläpp blivit inräknade. Ett exempel på det är Coca-Cola vars anläggning i Jordbro nyligen blev klassas som klimatneutral enligt standarden PAS 2060 utan att nästan några scope 3-utsläpp räknades in.

Glasklar kommunikation viktigt

Det är tveksamt om genomsnittskonsumenten kan förstå skillnaden mellan att en anläggning är klassad som klimatneutral, men att exempelvis materialen eller avfallet som orsakas av produkten inte är klimatneutralt. Eller om konsumenten förstår att klimatneutral inte nödvändigtvis innebär att företaget minskat sina utsläpp, utan att att de lika gärna kan ha bekostat en ny energikälla i Bangladesh. 

Genom att räkna med klimatkompensation och utan scope 3-utsläpp riskerar en stor del av utsläppen faktiskt att finnas kvar. Det innebär att påståendet kan klassas som greenwashing, det vill säga att företaget påstår något som är vagt eller falskt.

Ett exempel på det är Arla som kommunicerade att deras mjölk hade ett “Netto noll klimatavtryck” och bidrar “till en mer hållbar framtid”. Många uppfattade budskapet som att det var Arlas egen produktion som inte hade några klimatpåverkande utsläpp, medan det i realiteten handlade om att Arla klimatkompenserat någon annanstans istället för att minska sina egna utsläpp. Arla fick en massiv kritikstorm mot sig och bedömdes enligt Konsumentverket ha haft en vilseledande reklam.

Det är mycket bra att företag försöker minska sina klimatpåverkande utsläpp och strävar efter klimatneutralitet. Men utan att tydligt kommunicera hur klimatarbetet går till i praktiken riskerar både konsumenter att förvirras och viktiga utsläppsminskningar att utebli. Därför bör företag vara nog med hur de använder begreppet klimatneutral.

Ingen tjänar på att ordet upplevs som oprecist, otydligt, vagt, förvirrande och vilseledande. Kommunikationen måste vara glasklar – och utsläppen minska!

*Även stater, kommuner, privatpersoner och andra institutioner kan (och bör) ha mål om klimatneutralitet. Till exempel har den svenska riksdagen bestämt att Sverige ska ha nettonollutsläpp 2045. Även staters och kommuners klimatneutralitetsmål innebär dock en del liknande konflikter om hur utsläppen ska räknas. Idag redovisar världens alla länder sina utsläpp baserat på vad som släpps ut inom landets gränser och inte de konsumtionsbaserade utsläppen. I praktiken innebär det att ett lands invånare kan ha hög klimatpåverkan utan att det nödvändigtvis påverkar det egna landets klimatneutralitetsmål.