Goldmann: Gör upp med ert förflutna SD – ända in i närtid

När SD nu aspirerar på klimat- och miljöministerposten i en eventuell Kristersson-regering behöver de göra upp med sitt förflutna även på klimatområdet – även hur partiet agerat i absolut närtid. Mattias Goldmann analyserar partiernas klimatpotential inför valet 2022 utifrån samtal i podden Klimat for dummies.

”Fler människor dör av kyla än av värme” är Sverigedemokraternas reaktion på sommarens rekordhetta, torka och bränder som de flesta andra oroas av och menar bör mana till handling. SD använder sig av samma vilseledande pseudoargument som många frilansande klimatskeptiker.

Det är i linje med hur SD:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen tidigare sagt att ”de andra partierna är alarmister”. I Klimat For Dummies-samtalet säger han att han inte skulle uttrycka sig så nu, och att det finns en grundläggande bred politisk samsyn i klimatfrågan – men just SD står ju utanför denna samsyn. Det klimatpolitiska ramverket och de svenska klimatmålen antogs med siffrorna 299-50 i riksdagen: SD emot, alla andra för. 

Sverige ska inte ha högre klimatmål än EU, menar Kinnunen i podcasten, trots att hans förklaring till att SD röstade emot klimatmålen är att man helt enkelt inte var med att förhandla fram dem. I nuläget ska Sverige nå nettonoll 2045 medan EU avser nå samma mål 2050, så i praktiken vill SD sänka de svenska ambitionerna.

Eftersom SD ändrat sig och nu säger sig stå bakom Parisavtalet, bör de tänka om på denna punkt. För att Parisavtalets inriktning är att klimatmål successivt ska skärpas, inte urholkas. För att samstämmiga undersökningar, bl.a. från PWC på uppdrag av bl.a. WWF, visar att de nuvarande svenska klimatmålen inte är tillräckligt skarpa för att vi ska leva upp till vår del av Parisavtalets rättvisa ansvarsfördelning. Men också för att näringslivet i så bred enighet numera står bakom en påskyndad svensk omställning – varför gå emot dem?

Vattensängen är Kinnunens jämförelse: trycker man ner utsläppen ett ställe inom EU så ökar de ett annat. 

I miljömålsberedningen enades alla riksdagspartier inklusive SD om klimatmål för export och konsumtion. Kinnunens resonemang här är väl värt att ta till sig för de klimatengagerade som oreserverat jublade över överenskommelsen – han och SD betonar att Sverige ska kunna räkna av exportens klimatnyttan från vårt nationella klimatmål. Säljer Scania snåla diesellastbilar i Asien, kan vi släppa ut mer här hemma. Och de har inte fel – skrivningarna i utredningen öppnar för det och pekar på att en överenskommelse med SD handlar om att urholka klimatmålen. 

Kina, Indien och andra större utsläppsländer ska minska sina utsläpp är i fokus för SD. Logiken att Sverige är ett så litet land att vi inte gör någon skillnad är inte självklar. Av världens ungefär 200 länder är hälften mindre än Sverige sett till invånarantalet, nästan två tredjedelar har mindre utsläpp eller lägre BNP än vi, ska alla dessa inte göra något?

Värdet av att få Kina, Indien och andra att göra mer kan nog många enas om. Men hur vi ska övertyga andra att göra utan att göra själva är en svår nöt för SD att knäcka – föregångslandsmetodiken är inte enkel att få rätt, men armarna-i-kors-så-att-andra-skärper-sig har inte ens teoretiskt något facit.

Kärnkraft är en viktig del av enigheten på Kristerssons sida. Men medan Kristersson slår på stora trumman för ett investeringsstöd för kärnkraft på 400 miljarder kronor, ”en historisk satsning som kan ge Sverige tio nya reaktorer”, tonar SD ned detta och kallar det för ett lån – och i denna fråga är SD:s retorik närmast sanningen. Vill ingen låna 400 miljarder till kommersiella villkor och räntor, kommer lånegarantin inte att användas och satsningen är 0. 

På transportområdet går SD längst i att öka andelen fossilt. Reduktionsplikten ska ner till EU:s lägsta nivå, vilket innebär en kraftigt ökad klimatpåverkan för all bensin och diesel som tankas i Sverige. Medan SD:s krav på sänkt skatt på bensin och diesel inte är särskilt kreativ när det gäller att skydda drabbade hushåll från stigande priser, så är den drastiskt sänkta reduktionsplikten ett väldigt risktagande.

När andelen fossilt ökar, ökar också känsligheten för svängningar i oljepriset. Samtidigt minskar möjligheterna till självförsörjande, som ett parti som sätter Sverige främst borde ha högt på agendan – vi har ju möjlighet att producera mycket biodrivmedel, men vi har inga fossila tillgångar. 

Billigare bränsle betyder minskad effektivitet, tvärtemot hur SD i Elsa Widdings nya rapport lyfter fram att Sverige ska fokusera på energieffektivisering. Kinnunen viftar undan detta i podden med att vi inte skulle köra mer om bränslet blir billigare – men sammanställningar om priselasticitet ger en annan bild. Är bränslet dyrt kör vi mindre, kör snålare och väljer en snålare bil eller en elbil nästa gång vi byter.

Därmed försvårar också SD:s politik det egna målet om att påskynda elektrifieringen av fordonsflottan. Eftersom SD aktivt avvisar ny vindkraft, inte har stora förhoppningar på solkraft och alltså tonar ner kärnkraftssatsningen, får man också sätta ett frågetecken för tillgången på el för dessa bilar och allt annat som ska drivas på el. 

I skrivande stund är SD i opinionsmätningarna största parti på Kristerssons sida, och Åkesson markerar i intervjuer att de antingen ska ingå i regeringen eller få väldigt bra betalt för sitt stöd. Det är alltså väl värt att läsa och lyssna in sig på vad SD faktiskt vill – och för den som tror på Sverige som föregångsland i omställningen är det bekymmersamt. Vill Kinnunen att vi ska tro på hans stöd till Parisavtalet och att partiet inte är klimatskeptiskt, måste de göra upp med sitt förflutna – ända in i närtid.

Mattias Goldmann är klimatdebattör och författare till boken Klimatsynda!. Lyssna på podden Klimat for dummies.

Läs också SMB:s partigranskning av Sverigedemokraternas miljö- och klimatpolitik. All vår valbevakning hittar du under Val2022.