Socialdemokraternas klimatanalys är självkritisk – men saknar idéer

Under året har Socialdemokraterna låtit ett antal arbetsgrupper dyka ner i prioriterade frågor för att lägga grunden för partiets riktning framöver. Nu har arbetet kring klimatpolitiken presenterats. SMB har granskat Socialdemokraternas klimatanalys – som bjuder på självkritik, fokus på ”vanligt folk” och en del motsägelsefulla påståenden.

Förlusten i valet 2023 har lett till självrannsakan hos landets största parti. I våras meddelades att ett antal arbetsgrupper skulle staka ut vägen framåt – Socialdemokraterna behövde en ny samhällsanalys.

Arbetsgrupperna, som består av profilerade socialdemokrater, har bland annat tittat på ungas framtidstro, gängkriminalitet, en ny arbetslinje och kompetensförsörjning i välfärden. Arbetet ska utgöra underlag inför partikongressen 2025 och “politik för en starkare samhällsgemenskap”. 

Även klimatet har förstås en arbetsgrupp: “Klimatomställningen ska fungera för vanligt folk i hela landet”. I arbetsgruppen ingår Anna-Caren Sätherberg, klimatpolitisk talesperson och tidigare landsbygdsminister, Jytte Guteland, före detta Europaparlamentariker och huvudförhandlare för EU:s klimatlag, och Peder Björk, riksdagsledamot. 

Titeln på rapporten som nu presenterats är “Boende, transporter och klimatsäkring behöver bli rättvist”. Redan vid presentationen av arbetsgrupperna i våras blev det tydligt att man skulle fokusera på rättviseperspektivet.

Fokus på ”vanligt folk” – oklart vilka de är

Inte helt otippat har analysen, eller rapporten, ett tydligt fokus på “vanligt folk” – ett begrepp som använts frekvent den senaste tiden, men som sällan definieras. Är det arbetarklassen? Medelklassen? (Uttrycket förekommer tio gånger i den 14 sidor långa rapporten.)

Rapporten innehåller välbehövlig självkritik. Man konstaterar att människor är oroliga för klimatkrisen och vill att samhället ställer om, men att många ser klimatpolitiken som orättvis:

Varför ska jag offra något när de rikaste kan nyttja stöd för att ställa om och ändå fortsätter att släppa ut mest?

Ur Socialdemokraternas klimatanalys.

Bakgrunden är att de med högst inkomst i Sverige orsakar betydligt större utsläpp än de med låg inkomst. Enligt rapporten släpper den procent med högst inkomster ut 42 ton växthusgaser per person och år, medan den halva av befolkningen som tjänar minst släpper ut cirka fyra ton. Det kan jämföras med svenskarnas snittutsläpp på cirka åtta ton per person och år. 

Det är förstås logiskt att rikta in sig på de som har störst påverkan. Samtidigt har Socialdemokraterna ett snävt nationellt perspektiv – svenskarna hör trots allt till de som har det bäst ställt globalt, och som står för stora utsläpp. 

De med lägst inkomst har minskat sina utsläpp mest

Majoriteten av den svenska befolkningen tillhör de rikaste tio procenten i världen – en grupp som står för hälften av koldioxidutsläppen. Och vårt snitt på åtta ton per person och år behöver ner till ungefär ett ton till 2050, för att vi ska vara i linje med Parisavtalet. Ur det perspektivet behöver även “vanligt folk” ställa om.

Det behövs dock en politik som bättre riktar in sig på att minska utsläppen från de som har störst påverkan. Den fattigaste halvan av Sveriges befolkning är den grupp som minskat sina utsläpp mest mellan 1990 och 2019, enligt en Oxfam-rapport. Det rimmar inte direkt med “rättvis klimatomställning”.

Man måste dock kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. I klimatomställningen måste alla med, och globalt sett är “vanligt folk” i Sverige varken fattiga eller utsläppssnåla. Fokus bör ligga på struktur- och beteendeförändringar som i stort hjälper människor att minska utsläppen.

Nöjda med industripolitiken, missnöjda med individpolitiken

Man menar vidare att partiet lyckats bra med sin klimatpolitik för industrin, men att man misslyckats med politiken riktad till individen. Ur rapporten:

I klimatdebatten låter det ofta som om det är upp till varje individ att ställa om. Men det är långt ifrån alla individer som ges förutsättningarna.

Som exempel ges stöd som framför allt riktats till höginkomsttagare och de som äger sitt boende, snarare än låginkomsttagare och hyresgäster. Det gäller bland annat grön energi i hemmet och bonus för elbilar. Man konstaterar även att ROT-avdraget inte har åstadkommit det som krävs utan har gått till “stöd för att renovera köket”. 

Stöden för att investera i grön teknik i hemmet har främst gått till den tiondel av befolkningen som har högst inkomster. Av elbilsstödet har 82 procent gått till storstadskommuner och där främst till höginkomsttagare.

Analysen välkomnas. Det är uppenbart att många av de insatser som presenterats har hamnat hos de mest välbeställda, och skapat en klyfta i omställningen. Däremot hade det varit intressant att veta vad de vill göra i stället – och om de är beredda att göra det. Vill Socialdemokraterna skrota eller reducera ROT-avdraget, och till förmån för vad? 

Generellt är det snålt med egna idéer, och man tycks ha gjort ett ganska grunt arbete sett till tiden man haft på sig. Det är rapportens stora brist: tyngdpunkten ligger på vad som inte ska göras snarare än på vad som ska göras. Kanske kommer idéerna i ett senare skede, men det hade varit önskvärt med lite mer riktning redan nu.

”Socialdemokraterna är drivande i miljöfrågan”

Socialdemokraterna är självkritiska i rapporten, men skriver också att “Socialdemokraterna varit drivande i miljöfrågan sedan 1960-talet”. Ett Palme-citat inkluderas för att stödja påståendet:

När det gäller människans livsmiljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.

Olof Palme under FN:s första miljökonferens, som hölls i Stockholm 1972

Socialdemokraterna drivande i miljöfrågan? Nja. Möjligtvis fanns det en tid då S var föregångare. Men den senaste tiden har de knappast varit drivande i frågan. Palmecitatet visar snarare att man lever på gamla meriter.

Ungdomsförbundet SSU har flera gånger krävt mer ambitiös klimatpolitik (se här och här). Tunga S-namn – däribland Jytte Guteland som ingår i arbetsgruppen som nu presenterar den här rapporten – kritiserade partiets klimatengagemang i fjol. 

Förra S-ledda regeringen har även fått kritik för att i den nationella infrastrukturplanen ha fokuserat för mycket på bilväg och för lite på cykel och kollektivtrafik. 

I rapporten problematiserar man att priserna för kollektivtrafiken har ökat mer än bränslepriserna – men S var ett av partierna som i fjol röstade för sänkt bensinskatt. Man har heller inte lagt några förslag i stil med Miljöpartiets Sverigekort (en nationell kollektivtrafikbiljett) eller Vänsterpartiets Järnväg Sverige (statligt järnvägsansvar). 

Socialdemokraternas klimatanalys saknar en viktig ingrediens

Arbetsgruppen pekar ut ”tre områden där det finns potential att minska utsläppen hos vanligt folk”: boende, transporter och klimatsäkring. Det är logiska områden att fokusera på: bostäder och resor är stora utsläppskällor, klimatsäkring (eller klimatanpassning) kommer att bli alldeles avgörande framöver. Områdena ligger nära Socialdemokraternas kärna. 

Man lyfter saker som behovet av nya bostäder som både är klimatsmarta och billiga och diskuterar bilens roll i transporterna. Flygresor, däremot, nämns inte alls – trots att flyget är en stor utsläppsbov. 2018 visade en studie att svenskarna flyger fem gånger mer än genomsnittet i världen.

Ur rapporten: 

Den aktiva bostadspolitik som behövs för att kombinera klimatsmart byggande med hög byggtakt och låga kostnader saknas.

Samt: 

I vissa glest befolkade delar av landet, och för vissa grupper på grund av arbetstider eller funktionsnedsättning, kommer bilen alltid vara det bästa alternativet.”

Det är två rimliga analyser. Bostadsbyggandet rasar och det som byggs behöver givetvis vara så klimatvänligt som möjligt, och bilens roll är förstås inte densamma i storstad som på landsbygden. Men återigen: vad vill S? 

Här kan man förvänta sig egna förslag, eller åtminstone egna resonemang. Hur vill S lösa bostadskrisen på ett klimatsmart sätt? Vill man satsa på kollektivtrafiken? Hur? Vill man minska bilismen i storstäder, där potential för till exempel ökad cykling finns? 

Om detta nämns inget. Frågan är om Socialdemokraterna ville men inte vågade vara mer progressiva, eller om de inte ens tänkte tanken. Förhoppningsvis blir nästa steg att presentera något mer konkret – och mer ambitiöst.

Positivt med fokus på beteendeförändringar – negativt med MP-kritik

Men rapporten har sina ljuspunkter. Här är en av de starkaste:

Mycket av klimatpolitiken har varit inriktad på ny teknik, snarare än att möjliggöra för många människor att förändra sitt beteende så att utsläppen minskar. Vi behöver i högre utsträckning väga in beteendet i klimatpolitiken. Investeringar i bland annat transportinfrastruktur, samhällsplanering och stöd behöver utformas för att möjliggöra och gynna beteenden som leder till lägre utsläpp.

Här medger Socialdemokraterna att beteendeförändringar behövs och att politiken ska vara inriktad på det, och att tidigare politik haft ett för snävt fokus: ny teknik räcker inte. Man konstaterar att investeringar i samhället behövs och att dessa ska vara utformade för att hjälpa människor att ställa om. En tacksam inställning i en tid då mycket fokus ligger på att människor inte ska behöva ställa om.

Kritiken i rapporten riktas inte enbart till det egna partiet – den före detta samarbetspartnern Miljöpartiet får också en känga. Anna-Caren Sätherberg, som ingår i arbetsgruppen, menar att man “inte kan bortse från vilka som hade miljöministerposter”, uppger Omni. 

Miljöpartiet och Socialdemokraterna må ha olika inställning till klimatpolitiken, men att skylla på Miljöpartiet i det här sammanhanget måste betraktas som både ologiskt och onödigt. 

Miljöpartiet är det parti som enligt flera analyser, till exempel Researchers’ Desks valanalys 2022, har bäst klimat- och miljöpolitik. (I samma analys klassas Socialdemokraternas klimatpolitik som ”långsam och otillräcklig”.)

Socialdemokraterna har förvisso ett tydligare fokus på arbetsliv och på “vanligt folk” än vad Miljöpartiet har. Men istället för att skylla ifrån sig borde de snarare fråga sig: Hur kan vi kombinera våra hjärtefrågor med MP:s mer ambitiösa klimatpolitik? 

Bågen måste spännas 

Det är positivt att landets största parti tar ett omtag i klimatfrågan och att de vill hitta sätt att komma åt den del av befolkningen som släpper ut mest. Att man erkänner behovet av beteendeförändringar, och betonar det är politikens uppdrag att möjliggöra dessa, välkomnas. Det gör också erkännandet av att tidigare politik har haft ett för snävt fokus på ny teknik.

Å andra sidan lämnar rapporten, och de senaste utspelen från S i klimatfrågan, en del att önska. Det som framför allt saknas i rapporten är som sagt de egna visionerna och en högre ambitionsnivå. I mångt och mycket är det som sägs här redan sagt – som om S har försovit sig och inte förstått att alla andra arbetat medan de sovit. 

Man hade också kunnat tänka sig att S skulle ha kikat på initiativ i andra länder och inspirerats av dessa, och på så vis kanske hintat om vilken väg man vill ta. (I Frankrike ser vi till exempel förslag som flygskatt för att finansiera järnvägssatsningar och rabatt på reparationer samt storsatsningar på att göra huvudstaden Paris grönare och cykelvänligare.)

Socialdemokraternas analys är ett steg i rätt riktning. Men det blir samtidigt tydligt att S knappast kan kallas ett klimatparti, och att ambitionen att bli bäst i klassen fortfarande saknas. 

Frågan som återstår är, som i stort när det gäller Socialdemokraterna just nu: Vad vill ni? Om man inte lyckas formulera ett bra svar blir det svårt att positionera sig som ett ambitiöst klimatparti – men också som ett parti som kan leda landet.