Emil Jensen: Hållbar hållbarhet

När jag senast uppträdde i ett sammanhang kring hållbar utveckling fick jag frågan på lunchen efteråt: Varför är det så svårt att få artister att engagera sig i hållbarhetsfrågor?

Jag påbörjade fem olika svar i samma mening (som piff, puff och ytterligare tre inre jordekorrar) men eftersom flervägskommunikation är så svårstyrt hamnade vi snart någon helt annanstans.

Hade jag varit helt ärlig skulle jag förstås svarat ”Ingen aning”. Men varför vara helt ärlig när man kan utveckla en tes? Baserad på lösa spekulationer, oklara källor, tvivelaktig empiri och lynnig slutledning?

Därför tänkte jag ta chansen nu, när stolen mittemot mig står tom, att egenmäktigt förfara på frågan.

Kanske är det egentligen först och främst premissen i frågan som kräver svar. Är det verkligen svårt att få artister att engagera sig i hållbarhetsfrågor? Jag tror inte det. Däremot är det svårt med miljöfrågor. Och eftersom hållbarhetsfrågor ibland isoleras till att vara just miljöfrågor så blir det i förlängningen svårt att få artister (och icke-artister) att engagera sig.

Ett av skälen till detta är att miljöfrågor lätt blir så abstrakta. Det är mer konkret att engagera sig för en gömd flyktingfamilj som behöver få uppehållstillstånd. Det är skönt att ha lite delmål – familjen behöver tandvård, kan vi fixa det? Sjukvård? Juridisk hjälp? Kan någon spela fotboll med barnen på fredagar? Till slut kanske familjen får asyl och då kan man få känna att det hela lyckades. Och även om det sen finns tusen till som behöver hjälp och ett stort systemfel att slåss mot, så ingöt de konkreta delmålen en gnutta konkret delhopp. När det gäller miljön och inte minst klimatfrågan, blir det förstås lite mer allt eller inget – och därför svårare att få grepp om. Undantagen är oftast just när det som står på spel begränsats till en geografisk plats eller konkret händelse – som Ojnareskogen i somras till exempel. Dit var det heller inte så svårt att få artister.

Ett andra skäl till att det är så svårt, är att det finns en viss ängslighet kring miljöengagemang bland bredare artister (bildligt bredare alltså, man kan ju faktiskt vara mager och folklig) eftersom det lätt förknippas med partipolitik eller aktivism. Att spela på en gala för bröstcancer eller världens barn är harmlöst och hotar ingen, att vara mot cancer och för barn är inte så provocerande för någon – cancerförespråkande barnhatare utgör helt enkelt ingen stor del av någons publik. Däremot, att spela på en kontroversiell klimatgala gör – absurt nog – att man kan förlora potentiell publik och är dessutom Maria Wetterstrand inledningstalare kanske någon får för sig att man är miljöpartist. Och om Maria Wetterstrand inte är invigningstalare kanske någon får för sig att man är anarkist. Vilket man kanske är, men det tycker ens skivbolag att man ska hålla för sig själv.

Ett tredje skäl är att det just nu verkar creddigare att engagera sig i sociala frågor. Det finns en outtalad hierarki bland vilka frågor som är hetast, som inte bara handlar om vad som är mest aktuellt och brännande för tillfället. Ska man dessutom vara lite cynisk så handlar ju ibland artistengagemang om att positionera sig och synas i rätt sammanhang. Jag minns 2007, inför Köpenhamn, när klimatfrågan blev som hetast och jag tänkte lite uppgivet att allt som blir trendigt förr eller senare blir otrendigt, sen får vi vänta sjutton år till nästa chans, när klimatfrågan blivit vintage, retro och lite shabby chic. Detta är ytterligare ett av många skäl till att ännu tydligare betona att hållbarhetsfrågan är så mycket mer och i förlängningen handlar om jämlikhet, jämställdhet, rättvis fördelning och mänskliga rättigheter – så att den inte behöver vara så känslig för modets nycker. Det är ju viktigt att även själva engagemanget för hållbarhet är hållbart i sig, och inte blir bara ännu en kugge i just det nyckfulla kortsiktiga samhällsbygge som skulle bekämpas.

Ett fjärde skäl är det ständiga klimatmantrat ”Vi måste ta ett steg tillbaka”. Det är en formulering som skrämmer många, inte minst i vårt lättskrämda bräckliga skrå. Det blir en del av den spridning av dåligt samvete som jag aldrig tror kan bli en sund drivkraft till förändring. Där känns det som att många förväxlar tillväxtmotstånd med motstånd till att växa överhuvudtaget. Just där tror jag konst och kultur har en viktig roll i kampen. Människan har ett grundläggande behov av att växa, det handlar bara om att ersätta de ekonomiska och materiella påhittade behoven med andra värden och variabler. Inte minst i ett sekulariserat samhälle, där vi ännu inte har hittat på så många nya sköna ritualer och sätt att hylla detta med att finnas till. Och då tror jag mer på att inspirera till andra sätta att växa än på att begränsa. Som artist pysslar man ju ständigt och jämt med någon form av alternativ tillväxt och då blir hela ”ett steg tillbaka”-metaforiken svår att förlika sig med.

Mitt femte och sista skäl handlar om splittring.

Runt sekelskiftet var jag engagerad i nätverket ”Reclaim the Streets” när konceptet just importerats från England till Sverige. Vi som anordnade de första gatufesterna hade en ganska mjuk approach, vi var inte alls ute efter konfrontation med polisen, utan vi ville verkligen bara genomföra våra bilfria gatufester och miljövänliga dansaktioner. Vi sökte till och med tillstånd att stoppa biltrafiken! Bland annat hade vi ett luciatåg för jämställdhet och normbefrielse som drog ett par tusen människor med oklara roller. De bästa rollerna. Inte bara i ett luciatåg!

Kort därefter bildades nätvetket ”Reclaim the city” som skulle vara lite tuffare, lite mer som det engelska ”Reclaim the streets” men inte som det svenska nya ”Reclaim the streets”. ”Reclaim the city” var alltså det nya gamla ”Reclaim the streets” och det blev ungefär lika fånigt som diskussionen kring sportarenan Nya Gamla Ullevi i Göteborg för ett par år sedan. Kanske ännu fånigare och i förlängningen ännu mer graverande för hur en del aktionsgrupper ser på varandra och sig själva i den gemensamma kampen för solidaritet och hållbarhet.

Båda nätverken klingade av ganska snabbt. På sista mötet med Reclaim the Streets i Stockholm var det bara jag och en som hette Anna kvar och hon skulle flytta till Malmö. Då var det bara jag kvar och en kassa på 416 kronor från någon gammal stödfest. Det var tråkigt att ensam utgöra ”Reclaim the streets”, så dessa 416 kronor gav jag sen till en annan grupp som hette Ingen människa är illegal som jag sen började engagera mig lite i – som däremot lever och frodas såhär tio år senare.

Ironiskt nog var det just en gatufest jag var på när en kravallpolis rusade fram i kaoset och det våldsamma upploppet och skrek till mig: Skingra dig!

Jag säger inte att miljörörelsen är mer splittrad än någon annan rörelse, säkert inte, men däremot att det är ännu viktigare än i någon annan rörelse att inte vara det minsta splittrad. Vilket jag inser är omöjligt. Men inte desto mindre nödvändigt. Jag tänker som sagt att klimatfrågor och miljöfrågor inte bara är gröna frågor – jag kan inte se hur vi inom ramen för en nyliberal kapitalistisk ojämlik världsordning ska kunna komma tillrätta med problemen eller bygga möjligheterna. Därför är det omöjligt att samarbeta med någon som förespråkar detta samhällssystem. Samtidigt som det är ett måste. Splittringen börjar djupt inne i den egna hjärteroten.

Det var mina fem svar på varför det är så svårt att få artister att engagera sig i hållbarhetsfrågor. Vilket det alltså inte är.

Emil Jensen, artist