Med skakigare ekonomi och extremhögerpartier på frammarsch är framtiden osäker för EU:s ledande roll i omställningen. Samtidigt ser Moderaterna i Sverige EU-reglerna som en förevändning för att slippa agera på hemmaplan. SMB:s krönikör Anna Ljungström analyserar klimatpolitiken post 2024.
Skärpta klimatmål, klimattullar, försäljningsförbud för fordon drivna på fossila bränslen, färre utsläppsrätter, krav för flyg och sjöfart, ökad kolinlagring, en social klimatfond, mer förnybar energi. Det är bara några exempel på de klimatåtgärder som klubbats igenom i EU:s stora Fit for 55-paket inom Green Deal.
Siffran 55 syftar på att EU lovat att minska utsläppen av växthusgaser med 55 procent till 2030. Tjugo år senare, 2050, ska unionen nå nettonoll. Paketet är exceptionellt i sitt slag. Visst har en del lagstiftning urholkats på väg genom EU:s tröskverk. Men det finns ingen som tvivlar på att Green Deal – eller gröna given – som helhet är en stor framgång för klimatarbetet.
Gröna kommissionärer hänger löst
Frågan är vad som händer efter EU-valet 2024. Med skakigare ekonomiskt läge och extremhögerpartier – knappast kända för progressiv klimatpolitik – på frammarsch i flera europeiska länder är det långt ifrån säkert att nästa parlament kommer vara lika peppade på att ta vidare Fit for 55. Den europeiska miljörörelsen varnar redan nu för att klimatåtgärder ställs mot välfärd och ekonomi. Ett färskt exempel är den viktiga lagen om restaurering av natur, där M/KD-gruppen EPP i dagarna hoppade av förhandlingarna i parlamentet.
En annan faktor som kommer att påverka EU:s klimatarbete är kommissionens sammansättning . Som läget ser ut nu lär flera personer som varit viktiga för Fit for 55 bytas ut efter valet. Både miljökommissionär Virginijus Sinkevičius, energikommissionär Kadri Simson och klimatpaketets grand old man Frans Timmermans hänger löst.
Det är också därför både nuvarande kommission, den breda miljörörelsen och andra intressenter är mån om att klubba igenom så mycket av Fit for 55 som möjligt innan nästa års valrörelse börjar.
Något som också försvårar förutsättningarna är att Spanien, som tar över ministerrådets ordförandeklubba efter Sverige i juli, precis utlyst eget parlamentsval. Vid spanskt regeringsskifte riskerar tempot i EU sakta ner på upploppet.
Kommer Sverige strunta i egen klimatpolitik?
Hur konstellationerna i parlament och kommission blir vet vi först efter valet 6-9 juni nästa år. Det är fortfarande möjligt med en majoritet som är positiva till Fit for 55, men förhandlingsläget lär bli svårare.
Klart är i alla fall att medlemsländerna under nästa mandatperiod på allvar kommer att behöva implementera de EU-åtgärder som nu har klubbats. Och där finns det intressanta saker att notera redan nu, inte minst i Sverige. Här har de ökade ambitionerna inom EU paradoxalt nog börjat användas som argument för att backa på hemmaplan.
I en uppmärksammad debattartikel anser Christofer Fjellner, Moderaternas oppositionsborgarråd i Stockholm och ansvarig för att utforma partiets nya klimatpolitik, att EU:s regelverk innebär att utrymmet för nationella klimatåtgärder bör begränsas i Sverige.
Det är också möjligt att regeringens omtalade klimathandlingsplan, som ska presenteras i höst, också kommer att gömma sig bakom EU-beslut. På så sätt skulle EU:s skärpta politik kunna användas som en förevändning för att försvaga nationella styrmedel.
EU som ett golv för ökade ambitioner
Givetvis behöver EU:s och Sveriges lagstiftningar harmonisera med varandra. De nya klimatreglerna kommer på många punkter tvinga regeringar och företag till fler klimatåtgärder. Men att sätta ett totalt likhetstecken mellan EU:s och Sveriges klimatregelverk skulle innebära flera risker.
EU:s utsläppshandel täcker långt ifrån alla sektorer. Jordbruk, avfall och mindre industrier inkluderas inte. Dessutom: klimatmålen som styr Green Deal säger att EU ska ha nettonoll utsläpp 2050. Det svenska klimatramverket slår fast 2045 – fem år tidigare.
Forskare som Johan Rockström anser i likhet med Fjellner att Sverige bör omforma det klimatpolitiska ramverket – men av helt motsatta skäl. Om Sverige ska bidra rättvist till den globala omställningen krävs i själva verket klimatmål som ligger tidigare än 2045.
Forskningens slutsatser rimmar alltså väldigt illa med att öppna för nettonoll 2050. EU och Fit for 55 är snarare ett golv att stå på, en solid grund för ökade klimatambitioner. Att ge upp nationella mål och åtgärder är en riskfylld väg att gå, särskilt när parlament och kommission kan se helt annorlunda ut efter EU-valet.
Dessutom – vad sker med Sveriges klimatpolitik om det (mot förmodan) blir en Swexit om några år? Att Sverigedemokraterna nu börjar försöka få igång en diskussion om vi ens ska vara med i EU talar också för att man bör vara vaksam med att släppa den nationella ratten.
Anna Ljungström är reporter och digital redaktör på Sveriges Natur. Hon sitter i SMB:s styrelse och var redaktör 2017-2022. Fler krönikor och ledare från SMB:s skribenter hittar du på SMB Opinion.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
