Caroline von Post, Stormie Poodle: Detoxa garderoben

Jag minns första gången jag såg butikspersonal i en av de stora kedjorna packa upp nyanlända kläder med bomullsvantar på. Detta var i mitten av 90-talet. Då trodde jag att det berodde på att kläderna inte skulle bli nedsmutsade men det handlade förstås om hälsorisker för personalen.
Kemikalieinspektionen rekommenderar att man tvättar nya kläder och lakan innan de används första gången. Huden är vårt största organ och barns hud är mer känslig än vuxnas, den är bara en femtedel så tjock som en vuxens. Det innebär att barn får i sig större mängder av ett giftigt ämne även om en vuxen utsätts för samma mängd. Men vad är det egentligen vi klär på våra barn? Greenpeace kom nyligen med en rapport om just kemikalieinnehållet i barnkläder. Den visar att bl a ftalater – en hormonstörande kemikalie – hittades i 33 av 35 produktprover – och i sådana mängder att om de funnits i leksaker hade de inte fått säljas. Hur kommer det sig att ftalater är bannlysta i leksaker inom EU men inte i kläder?
För bara några år sedan fanns det knappt några studier på kemikalieinnehållet i våra kläder. Det närmaste man kunde komma var Naturskyddsföreningens rapport om kemikalieinnehållet i handdukar. Sen dess har det hänt en del. Flera av världens största klädföretag har förbundit sig att fasa ut kemikalier i sin produktion till 2020 genom att gå med i Greenpeace Detox-kampanj. När stora företag tar ett sådant steg kan det leda till stora resultat. Tyvärr är det än så länge få som vidtagit några praktiska åtgärder.
Många kemikalier som är förbjudna inom EU kommer ändå in via import av kläder. Ett av dessa är det hormonstörande ämnet nonylfenoletoxilat som används i olika tvättprocesser. Ämnet är mycket giftigt och omvandlas till det hormonliknande ämnet nonylfenol då plagget tvättas. Rester av ämnet hamnar sedan i våra vattendrag där det kan störa utvecklingen av reproduktionsorganen hos vattenlevande organismer. Regeringen har nyligen tillsatt en utredning om möjligheten att lägga en kemikalieskatt på kläder som innehåller gifter. Det är positivt även om det innebär att kläderna kan bli dyrare. Ett totalt förbud mot vissa kemikalier tar alldeles för lång tid att få igenom i EU.
Det är en gåta varför man inte tagit itu med dessa kemikalieproblem tidigare. COOP-butiken i Genarp skyltade i vintras med ”besprutade, fulbananer, brist på både KRAV och Eko, förvaras oåtkomligt för barn”. Vilken klädbutik idag skulle våga göra så – ”Kemikalietung t-shirt, ej Rättvisemärkt eller eko, akta dina barn”?
Idag möts jag istället av en skylt där det kanske står ”Conscious Collection”. Effekten det budskapet har på mig är ”aha, alltså är allt annat den ”Omedvetna Kollektionen”… Många klädesmärken anstränger sig för att bli mer hållbara men det är lättare för en liten aktör att göra ”allt rätt” från början. De stora aktörerna har en affärsmodell som bygger på volym och fast fashion och det i sig gör det svårare.
Det finns olika typer av miljömärkning som kan hjälpa oss att välja bättre textilier. Oeko-Tex märkta kläder är bra därför att det inte ska finnas några skadliga kemikalier kvar i produkten då den når användaren. Better Cotton Initiative ställer höga krav på både kemikalie-och vattenanvändningen samt på arbetsförhållandena i jordbruket. Även GOTS ställer höga krav – bl a måste minst 70% av textilien bestå av ekologiska naturfibrer. Plagg märkta med Svanen eller Bra Miljöval är tillverkade med så låg miljöpåverkan som möjligt i alla led i produktionen, från råvara till färdig produkt. Begagnade kläder kommer en långt med – men till barn i vissa åldrar, sådär runt 5-7 år är det svårt att hitta begagnade jeans tack vare att barnens lekar är så vilda. Mina egna barn har liksom ätit upp sina byxor inifrån! Ibland har jag varit tvungen att köpa nytt då andrahandsalternativen inte funnits just då.
Att tillverka nya kläder av återanvänt material är ett annat alternativ. Det är bra på många sätt, men allt begagnat material lämpar sig inte för upcycling – kemikalier kan fortfarande finnas kvar. Det bästa är ifall ursprungsmaterialet är så rent och ofarligt som möjligt till att börja med. Majoriteten av våra uttjänta textilier – 80 procent – återanvänds inte utan går till förbränning enligt IVL. Storskalig insamling för att kunna ta vara på fibrerna är på gång och är en bra start för att få till en mer cirkulär ekonomi.
Vetskapen om att nyproducerade kläder bidrar till att tänja på planetens gränser är ytterligare ett incitament till att köpa begagnat eller upcyclade kläder. Bomull är en av de törstigaste grödorna och odlas ofta i områden som redan är stressade av vattenbrist. Majoriteten av världens bomullsodlingar konstbevattnas. Avkastningen blir betydligt högre då än på regnbevattnade fält men generellt utnyttjas vattenresurserna dåligt. Ett par jeans kostar 10 000 liter vatten enligt Water Footprint Network.
En fjärdedel av de bekämpningsmedel mot insekter som används går åt till att bespruta världens bomullsodlingar – med stor förgiftningsrisk för människorna på fälten och marken runt omkring. Bekämpningsmedlen påverkar också den biologiska mångfalden negativt genom att de först och främst dödar de insekter och ogräs som bonden vill bli av med, men även andra arter – insekter, fåglar och däggdjur – på och omkring fälten minskar i antal.
För mig handlar det inte bara om att kläderna jag köper är fria från farliga kemikalier – det är lika viktigt att de som tillverkat kläderna inte blir utsatta för farliga ämnen, hur deras arbetsmiljö ser ut och att deras löner går att leva på. Vilken dröm det vore om det varje år kom ut en topp tio-lista på de butiker som sålde de minst giftiga kläderna – ungefär som Godaste Semlan 2014 skulle vi få en lista på Minst Giftiga Kläderna 2014. Vad enkelt det skulle bli för oss konsumenter att göra bra val!