Christian Azar: Låg kunskap om att i-världens utsläpp sjunkit snabbt

Mer måste göras för att få ned utsläppen av växthusgaser i hela världen. Men samtidigt behöver det bli allmänt känt att inte bara Sverige, utan även en lång rad andra industriländer faktiskt minskat utsläppen rätt rejält under de senaste decennierna. Det skriver tidigare IPCC-ledamoten Christian Azar, professor i fysisk resursteori, i ett inlägg på SMB inför FN:s klimatmöte som öppnar i veckan.

DEBATT. De flesta svenskar har en felaktig föreställning om vad som hänt med Sveriges utsläpp av växthusgaser de senaste decennierna. Hälften tror att de ökat och cirka tio procent tror att de har varit konstanta. Bara var tionde person är medveten om att de minskat med drygt 30 procent sedan 1990. Detta enligt en undersökning av Novus.

Att det råder en felaktig bild av vad som hänt är noterbart och måste på något sätt ses som ett misslyckande för media, forskare och olika klimatdebattörer. Här är det nog många som kan behöva fundera över hur man har uttryckt sig genom åren. 

Syftet med den här artikeln är därför att beskriva vad som hänt med utsläppen i Sverige samt ett flertal andra länder. Jag kommer redovisa vad som hänt med: 

1. de territoriella utsläppen, 
2. de konsumtionsbaserade utsläppen, 
3. samt hur de territoriella och de konsumtionsbaserade har utvecklats i relation till de varandra.^[1]

Jag kommer redovisa vad som hänt i ett stort antal länder, först i de klassiska i-länderna (inklusive EU och USA) och sedan i det globala syd. 

Utsläppstrender i ett antal industriländer

Låt oss börja med ett industriländerna. I diagram 1 visas hur mycket utsläppen av koldioxid från fossila bränslen har minskat för Sverige, Danmark, Storbritannien, Spanien, Tyskland, EU27 och USA mellan åren 2005 och 2019. 

Diagrammet visar tydligt att omfattande minskningar ägt rum av de territoriella utsläppen i flera europeiska länder, samt att minskningarna har varit speciellt stora för Danmark, Storbritannien och Spanien.  Det är alltså inte bara i Sverige som utsläppen minskat, utan en sådan utveckling har alltså skett i stora flera europeiska länder, samt EU som helhet. 

Professor Christian Azar. Foto: Chalmers tekniska högskola, Erik Wallnér

Det är också intressant, och möjligen något förvånande att notera, att även de konsumtionsbaserade utsläppen minskat, samt att de gjort det i ungefär samma takt som de territoriebaserade. 

---

• Faktaruta: Territoriella utsläpp är de utsläpp som sker inom ett lands territorium, och är de utsläpp som länder är ansvariga för inom ramen för det internationella klimatarbetet. Konsumtionsbaserade utsläpp är ett kompletterande mått och anger de utsläpp som uppstår till följd av, för att ta Sverige som ett exempel, svenskars konsumtion. De ges alltså (i grova drag) av de territoriella utsläppen, samt de utsläpp som uppstår utomlands för att vi svenskar importerar varor för vår konsumtion, men de exkluderar också de utsläpp som uppstår i Sverige när industrier producerar för export. För mer information om dessa mått, samt för- och nackdelar med dem, se exempelvis Fokus 19 april 2022. 

Diagram 1: Utsläppsminskningar i EU, Sverige, Danmark, Storbritannien, Tyskland, Spanien samt USA (för CO₂ från fossila bränslen) för åren 2005-2019. Data är hämtad från Global Carbon Project (även för Sverige). Jag har i figuren valt att presentera data fram till år 2019 för att undvika att få med effekter från Corona-året 2020.

Jag har använt data från Global Carbon Project för alla länder så att statistiken ska bli så jämförbar som möjligt. Använder vi data från Naturvårdsverket för Sverige får vi i princip samma bild som GCP-datan för Sverige. Mellan åren 2008 och 2019 har de svenska konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser minskat med ca 18 procent enligt Naturvårdsverket. De territoriebaserade har enligt Naturvårdsverket minskat med ca 20 procent under samma period, eller 27 procent på per capita-basis. 

Det är också av intresse att notera att de konsumtionsbaserade utsläppen minskat i princip alla sektorer under denna period, enligt statistik presenterad av Sveriges Miljömål. 

Det är också av intresse att notera att de konsumtionsbaserade utsläppen i västliga länder oftast är högre än de territoriella (vilket jag skrivit om i Fokus 1/6-2023). För Sverige är skillnaden ovanligt stor eftersom vi har ett i princip koldioxidfritt elsystem, vilket gör att våra territoriella utsläpp är ovanligt små i ett i-landsperspektiv. 

Territoriella utsläpp i Europa minskar av sol och vind

En grundläggande förklaring till att utsläppen minskat i många europeiska länder är att vi där haft en omfattande satsning på nya koldioxidsnåla tekniker samt att vi använder energi mer effektivt. Låt oss här titta specifikt på vad som hänt med sol och vind, samt jämföra det med användningen av kolkraft.  

I diagram 2a här nedan visas hur kolkraften minskat rejält i EU under den här perioden (en i det närmaste halvering från ca 800 terawattimmar (TWh) per år till 400 TWh/år lite drygt). Sol och vind har samtidigt ökat med ungefär 500 TWh per år under den här perioden. Expansionen av sol och vind är alltså något större än hela nedgången för kol. (Elproduktion från gas har legat i stora drag konstant på cirka 500 TWh/år.) 

I Storbritannien har utvecklingen gått ännu snabbare (se diagram 2b). Där har kolkraften på bara ca tio år nästan försvunnit helt. Sol och vind kombinerat har å sin sida ökat från nära noll till uppemot 100 TWh/år, och därmed ersatt det mesta av den kolkraft som försvann. Gaskraften har legat ungefär konstant (eller rentav minskat något). 

Även i Spanien och Danmark har kolkraften i det närmaste fasats ut tack vare en snabb expansion av sol och vind (se diagram 2c och 2d). I Danmark har elproduktion från gas t o m minskat under samma period, men i Spanien ligger gaskraften kvar på ungefär samma nivå. För alla dessa länder är vind viktigare än sol, men sol tenderar att komma i kapp, speciellt i länder i södra Europa. 

I diagram 2a-d framgår det tydligt att investeringar i vind och sol har lett till att användningen av kol har minskat i alla dessa länder. Här ser man däremot att kolkraft ökat något sedan 2020 i EU, Storbritannien och Spanien. Det har att göra med återgången från den kraftiga minskning som ägde rum under coronaepidemins första år (2020) och samt Rysslands krig mot Ukraina. 

År 2023 ser det dock ut, enligt Carbon Brief, som att ländernas utfasning av kol och expansion av sol och vind fortsätter enligt den mer långsiktiga trenden. Användningen av fossila bränslen för elproduktion låg under första halvan av år 2023 i EU på ”rekordlåga nivåer”.

Diagram 2a-d: Utvecklingen av kolkraft samt sol och vind kombinerat i EU, Storbritannien, Danmark och Spanien sedan 2005. Man ser en tydlig nedgång för kolkraft i takt med att sol och vind expanderar. Källa: Energy Institute och Energistyrelsen (Danmark).

Varför minskar även konsumtionsbaserade utsläpp?

Minskningen av de territoriella utsläppen förklarar i stor utsträckning varför de konsumtionsbaserade minskat. Det finns två skäl till det: 

För det första: När utsläppen från elsystemet, uppvärmning, industrier och transporter minskar i, säg Sverige, minskar rent definitionsmässigt de territoriella utsläppen i vårt land. Men då dessa industrier och kraftverk också producerar för den inhemska marknaden, och det mesta av all hushållsel som konsumeras i ett land också produceras i det landet (rent generellt), så bidrar detta till att minska även de konsumtionsbaserade utsläppen.

Det är sålunda inget konstigt att trender för de konsumtionsbaserade och de territoriella utsläppen ligger nära varandra. Ju större ett enskilt land är, desto starkare koppling finns i allmänhet mellan dessa två mått på utsläppen. 

För det andra: när de territoriebaserade utsläppen i till exempel EU eller Storbritannien minskar, ja då bidrar det också till att minska de konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige (från de varor vi importerar från EU). Politik i EU för att minska de territoriella utsläppen leder alltså till att de konsumtionsbaserade utsläppen minskar i Sverige (allt annat lika). 

I Sveriges fall är det så att de konsumtionsbaserade utsläppen från vår import i ton räknat minskat snabbare än vad de konsumtionsbaserade utsläpp som sker här i Sverige minskat under perioden 2008-2019, enligt data från Naturvårdsverket. Utsläppen utomlands minskade med 13 miljoner ton/år och utsläppen i Sverige med sju miljoner ton/år under denna period. 

Det kan också vara av intresse att notera att koldioxidutsläppen per kWh el från Kina har minskat med uppskattningsvis 20 procent under perioden 2005-2022 till följd av den snabba expansionen av sol och vind i Kina. Det gör att utsläppen kopplade till import av en viss vara som producerats med el i Kina alltså har minskat med i grova drag 20 procent. Utsläppen från Kina har totalt sett dock ökat, eftersom elproduktionen från kol mer än dubblerats under den här perioden. 

Utsläpp i det globala syd – per capitanivåer och trender

Utsläppen per capita är oftast betydligt lägre i syd än vad de är i den klassiska i-världen (se diagram 3) även om Kina och andra östasiatiska länder, samt Sydafrika och flera oljestater i Mellanöstern nu kommit i kapp och ligger på ungefär samma nivå som EU. En del länder, speciellt i Gulfen ligger nu långt över.  

Diagram 3: Territoriella utsläpp per capita av koldioxid från fossila bränslen från olika regioner i världen. Källa: IPCCs senaste utvärderingsrapport, figur SPM 2) för världen och de olika regionerna, samt Naturvårdsverket för Sverige för jämförelse.  

Men även om utsläppen per capita många gånger är låga i syd, speciellt i Afrika söder om Sahara, så tenderar de att växa snabbt i denna del av världen. Om utsläppen minskat med 10-30 procent i många länder i nord under perioden 2005-2019, så har de ökat med i grova drag 50-100 procent i många länder i det klassiska syd under samma period, vilket framgår av nedanstående diagram.

De snabba ökningarna har att göra med att både befolkning och ekonomier vuxit snabbt. 

Många länder har också producerat för export till den rika världen. Det medför att att deras territoriella utsläpp är högre än de konsumtionsbaserade). 

Men intressant nog finner vi också att de konsumtionsbaserade utsläppen växer snabbt, ja många gånger till och med snabbare än de territoriebaserade utsläppen, exempelvis i Kina.

Ur ett klimatperspektiv kan man säga att det är problematiskt med den snabba ökningen av utsläpp i syd, men samtidigt har det inneburit att hundratals miljoner människor lyfts ur akut fattigdom. 

Diagram 4: Ökningen av utsläpp av fossil koldioxid i ett antal länder i det globala syd, samt i icke OECD länder generellt. Data är hämtad från Global Carbon Project. 

De samlade utsläppen i nord och syd som helhet

Globalt sett har koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen ökat med cirka 60 procent under perioden 1990-2019. I-ländernas territoriella utsläpp har under den här perioden minskat med ca 15 procent medan u-ländernas vuxit med en faktor tre. Det är också intressant att notera att de konsumtionsbaserade utsläppen i i-länderna minskat i stort sett i samma takt som de territoriella (se diagram 5).

Man ser tydligt i diagrammet här nedan att i-länderna dominerade världens utsläpp i början av 90-talet, under den tid då klimatkonventionen antogs och Kyotoprotokollet förhandlades fram. Då var klimatfrågan primärt ett problem orsakat av i-länder. Men med tiden har u-länderna som helhet kommit ikapp och gått om i-länderna när det gäller de totala årliga utsläppen – men inte när det gäller utsläppen per person (se exempelvis diagram 3). 

I diagram 5 visas också hur de konsumtionsbaserade utsläppen förändrats över tid. Vi ser att de konsumtionsbaserade utsläppen är något högre än de territoriebaserade utsläppen för det globala nord och att det omvända gäller för det globala syd. Men skillnaden är inte väldigt stor (på de flesta håll under 10%), och skillnaden har faktiskt minskat något på senare år. Trenden för dessa två olika sätt att mäta och rapportera utsläpp är ungefär desamma (vilket också framgår av figurer 1 och 4). 

Diagram 5: Utsläpp av fossil koldioxid (konsumtions- och territoriebaserat) i miljarder ton CO2 (GtCO2/år) för det globala syd visavi det globala nord. Data från Global Carbon Project. De blåa linjerna härrör till Kyotoprotokollets kategorisering av rika länder i nord (de länder som hade åtaganden om att minska utsläppen och som kallades för Annex B), och de röda linjerna härrör till det klassiska syd (som kallades för icke-Annex B länder). 

Avslutningsvis några ord om framtiden: EU släpper ut knappt tre miljarder ton per år, vilket motsvarar ca åtta procent av de globala utsläppen. Om EU halverar sina utsläpp till år 2030, vilket är EUs ambition, så kan EU:s utsläpp år 2030 förväntas hamna på ca fyra procent av världens totala koldioxidutsläpp från fossila bränslen.

Klimatproblemet kräver att vi får med övriga världen

Det blir alltså alltmer tydligt att klimatproblemet bara kan lösas om vi i Europa får med oss resten av världen på ambitiösa mål och åtgärder.

Vad Sverige och EU kan göra för att resten av världen ska följa efter utgör sålunda den berömda tiotusenkronorsfrågan. I korthet tror jag att svaret handlar om att vi behöver fortsätta minska våra utsläpp, och i de allra flesta länder göra det i snabbare takt än vad som skett historiskt. För att lyckas krävs tydliga politiska styrmedel. Vi behöver visa att minskande utsläpp är förenliga med en god ekonomi samt stabila, attraktiva, rättvisa och demokratiska samhällen. 

Vi behöver bland annat satsa på teknisk utveckling. Billig, effektiv och grön teknik som minskar utsläppen här kommer också göra det möjligt för länder i syd att minska sina utsläpp. På så sätt kan vi förhoppningsvis få fler länder med oss. Utvecklingsländer behöver veta att det här är möjligt för att våga sätta i gång en sådan resa. 

Det är ingen enkel uppgift vi står inför! Det faktum att många europeiska länder lyckats minska sina utsläpp under de senaste decennierna visar dock att det kanske inte är så svårt som många trott.