Debatt: John Hassler blundar för klimatkrisens faktiska konsekvenser

I John Hasslers klimatpolitiska utredning finns inga tecken på att klimatförändringarna innebär någon kris. Hans snäva ekonomiska perspektiv gör att oron koncentreras till ”stora samhällspåfrestningar” – och klimaträttvisan saknas helt, skriver psykologen och klimataktivisten Björn Paxling.

DEBATT. För en vecka sedan presenterade nationalekonomen John Hassler utredningen “Sveriges klimatstrategi – 46 förslag för klimatomställningen i ljuset av Fit-For-55”.

Regeringens uppdrag till Hassler har varit att analysera hur Sverige kan nå sina klimatåtaganden, nationellt och inom EU, på ett “kostnads- och samhällsekonomiskt effektivt sätt” som bidrar till Parisavtalets genomförande samtidigt som “svensk konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning stärks”. 

Det är verkligen inget lätt uppdrag, kanske rentav omöjligt. En kritisk läsning av rapporten visar vad som behövts offras för att få ihop ekvationen. 

Hassler har inte haft något utredningssekretariat och varken utredningsledamöter eller sakkunniga har deltagit i arbetet med rapporten. Hassler skriver att utredningen ska ses som en sammanfattning av den kunskap och de bedömningar han själv samlat på sig under sina snart 15 år som forskare inom klimatekonomi. 

Snävt fokus

Resultatet av att hela klimatstrategin ska utredas av en enda ekonom är, precis som väntat, ett ytterst snävt fokus: ekonomi och tekniskoptimism. Endast tio vetenskapliga referenser lämnas i rapporten – och Hassler är medförfattare till tre. 

Vad skriver Hassler om klimatkrisen i rapporten? Ingenting faktiskt, här finns inga tecken på att klimatförändringarna innebär någon kris. Däremot oroar han sig över att EU:s klimatpolitik kan leda till en “stor ekonomisk kris”. 

För att minska risken för en sådan kris behöver klimatomställningen enligt Hassler gå så långsamt att den inte stör ekonomin (detta kallas en “robust” omställning). Men, klimatkrisen kräver ju en akut samhällsomställning, kanske du invänder?

Nej då, någon sådan brådska föreligger inte enligt rapporten. Läget är faktiskt ganska lugnt, och “Hela EU gör vad som krävs på hemmaplan för att begränsa klimatförändringarna och är ett föredöme för resten av världen” menar Hassler.  

Beteendeförändringar får nobben

Klimatkrisens hälsomässiga konsekvenser, där vi redan idag ser allt fler dödsfall kopplat till extremväder – hur lyfter rapporten dessa? Inte alls. Delar av vår planet riskerar att få ett klimat där det inte går att överleva utomhus, men enligt Hassler kan effekterna av sådan värme möjligtvis hanteras av teknisk utveckling och tillgång till luftkonditionering. 

I rapporten får vi även veta att när vi blivit koldioxidneutrala så kommer temperaturen sluta öka – de varningar om tröskeleffekter som klimatforskare uttryckt verkar inte ha nått fram här. När det kommer till utsläpp av den potenta växthusgasen metan så räcker det att utsläppen “stabiliseras”. 

Den som tror att det krävs snabbare samhällsomställning som även inkluderar beteendeförändringar hos gemene man, får i rapporten veta att en sådan omställning är “i praktiken omöjlig”. Olika varianter på detta budskap hamras in flera gånger i rapporten, en omställning som innebär “livsstilsförändringar” kallas exempelvis “politiskt ogenomförbar”.

Den som har en mindre rosenskimrande bild av klimatförändringarna än Hassler avfärdar han som pessimist, men att se förändrade beteenden som en omöjlighet tycks inte förefalla som pessimistiskt hos honom. 

Inget fokus på klimaträttvisa

Det allra största offret i den här rapporten är rättvisan. Hassler ondgör sig över att fattigare länder i EU har lägre krav på utsläppsminskningar än rikare länder. Detta, menar han, motiveras av rättviseskäl, men “rimligen gäller motsatsen” enligt rapporten. Ja, stackars oss i rika länder… 

I Parisavtalet är klimaträttvisa tydligt inskrivet. Hassler visar tydligt att han inte är bekant med detta begrepp och dess implikationer när han skriver att det är “en missuppfattning att Parisavtalet anger att utvecklingsländer av rättviseskäl måste ges en större per-capitabudget för koldioxidutsläpp”.

Snacka om att kasta sten i växthus. Det är rentav Hasslers “bestämda uppfattning” att rättvisa inte uppnås genom att de som är minst skyldiga till klimatkrisen skulle få en större andel av utsläppsbudgeten. 

Tidig julklapp till regeringen

I ett stycke för Hassler ett resonemang om att Parisavtalets ambitionsnivå och klimatneutralitet till 2050 kanske skulle visa sig vara otillräckligt. Slutsatsen blir att det är viktigare att kunna genomföra en samhällsomställning till koldioxidneutralitet utan “stora samhällspåfrestningar” än att “ytterligare skärpa utsläppsminskningarna”. 

Så resonerar bara den som aktivt blundar för de stora samhällspåfrestningar som klimatkrisen redan leder till. Genomgående i rapporten ges dessutom intrycket av att EUs mål skulle vara tillräckliga för Parisavtalet, något som inte stämmer. 

Sammantaget har vi en rapport skriven ur ett snävt ekonomiskt perspektiv, som bortser från klimatkrisens faktiska konsekvenser. Det är en rapport som låtsas att vi har gott om tid på oss och där beteendeförändringar beskrivs som politiskt omöjliga – och där klimaträttvisan förkastas totalt. Eller med andra ord: en tidig julklapp till regeringen. 

Björn Paxling, leg. psykolog, PhD och klimataktivist

Det här är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna. För att skicka in en debattartikel, mejla text till kontakt@supermiljobloggen.se.