(Tryck ENTER för fler alternativ)
Sökförslag:
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.

Den skandinaviska självbilden hjälper inte klimatet

Foto: Pixabay

Om man vill förstå klimatförnekelse måste man inte gå längre än att titta på ett litet samhälle i Norge. Det menar Kari Marie Norgaard, sociolog vid universitetet i Oregon och författare till boken “Living in Denial: Climate Change, Emotions and Everyday Life” från 2011.

Bokens utgångspunkt är “Bygdaby”, ett litet norskt samhälle präglat av en stark föreningskultur samt höga genomsnittliga inkomst- och utbildningsnivåer. 

Det Norgaard beskriver i sin bok är byns invånares “dubbla verklighet” i relation till miljö och klimat. Å ena sidan är de välinformerade och högst medvetna om klimatförändringarna och deras långsiktiga konsekvenser. Å andra sidan osynliggörs dessa gång på gång i politiska samtal och beslutsfattande. Klimatkrisen är i Bygdaby alltså allmänt känd och accepterad, men samtidigt också helt otänkbar.

I Norgaards bok framställs denna handelsförlamning som en slags kollektiv klimatförnekan som sker enligt något slags outtalat socialt kontrakt, efter ett gemensamt kulturellt “manus”. Norgaard menar att motsättningen mellan kunskapen om klimatet och bristen på handling ytterst speglar skillnaden mellan norrmännens värderingar och livsstil.

Befolkningen i Bygdeby har ett värderingssystem som lägger vikt vid jämlikhet, friluftsliv och icke-materialism, trots att invånarna i området i praktiken konsumerar långt över sin del av jordens resurser. Den konsumtionsinriktade livsstilen och den starka kopplingen till naturen kan verka som en självmotsägelse, men enligt Norgaard är de två nära sammanknutna. Att tillbringa mycket tid i skog och mark är genuint en viktig del av livet för många i området, men intresset för friluftsliv används samtidigt också som en byggkloss i konstruktionen av en “grön identitet” som tillåter individen att upprätthålla en viss självbild, samtidigt som hon distanserar sig från att ta faktiskt ansvar för sin egentliga klimatpåverkan.

Norgaards bok sätter fingret på någonting viktigt, nämligen hur en rad olika handlingar – från källsortering till att ta ställning mot skövlingen i Amazonas – ironisk nog kan fungera som ett slags legitimeringsgrund för mindre miljövänliga beteenden. De flesta av oss ser oss som personer som bryr sig om miljön och identifierar oss med handlingar som styrker den självbilden, samtidigt som vi okritiskt fortsätter ägna oss åt en rad miljöskadliga aktiviteter.

Detta gäller även på nationell nivå. I Norge såväl som i Sverige uttrycker politiker och näringsliv att de allt tar hållbarhet på största allvar, samtidigt som de fortsatt ägnar sig åt storskalig och ohållbar naturresursutvinning: i Sverige i form av gruvdrift och skogsbruk, i Norge främst genom oljeutvinningen. 

Kommentatorer som gärna vill rättfärdiga den nordeuropeiska livsstilen påpekar gärna i försvar av detta att “vi” i Skandavien är världsledande och att det är andra som måste anstränga sig mer. Svensk köttproduktion, mineralutvinning och så vidare är klimatsmartast i världen, heter det ofta, och även om det delvis är sant så håller argumentet inte hela vägen. Att den nordiska produktionen är lite mindre skadlig än resten av världens betyder nämligen inte att den är klimatsmart nog.

Exempelvis måste Sverige mer än fördubbla sina ambitioner för att kunna nå Parisavtalet och då tittar vi ändå på så kallade produktionsbaserade territoriella utsläpp, vilket är det mått som används i nästan all officiell statistik. Detta sätt att mäta får ofta de svenska utsläppen att se mindre farliga ut och blir därför ofta basen i konstruktionen av en grön kollektiv självförståelse i vilken Sverige och Europa briljerar genom att ständigt sänka sina utsläpp. Att allt mer produktion flyttas utomlands ser i sådan statistik ut som en miljövinst – och blir en anledning att klappa sig själv på axeln – samtidigt som våra ohållbara konsumtionsnivåer osynliggörs.

Samtidigt ska man inte glömma att det är viktigt att ha medkänsla med invånarna i Bygdeby – och med oss själva – när vi dagligen misslyckas med att handla på ett sätt som tar hänsyn till hur mycket våra utsläpp måste minska. Klimatpsykologer menar nämligen att sådana vardagliga “mikroförnekelser” är ett tecken på den psykologiska stress som klimatförändringarna skapar – och skamkänslor är ofta ett dåligt verktyg när det gäller att förvandla stress till handlingskraft.

Det betyder dock inte att vi inte ska sträva efter att göra oss själva och andra medvetna den kognitiva dissonans klimatförändringarna ger upphov till. En skandinavisk självbild byggd på felaktiga premisser för nämligen inget gott med sig.

Hedvig Goldhahn, skribent för Supermiljöbloggen


På regelbunden basis skriver Supermiljöbloggens skribenter ledare. Fler opinionstexter från Supermiljöbloggen hittar du under etiketten SMB ledare.

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

Läs vad vi vill göra
Tipsa!

Tipsa oss

Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





    SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

    Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

    Läs vad vi vill göra
    Du kan nu spara nyheter!

    Lägg till något för att läsa senare eller att kunna återkomma till.

    OBS! De sparas endast i den här webbläsaren.