Elsa Fries, Dyraremat, nu!: Vad tänker du på när jag säger kött?

Den första tanke som dyker upp i mitt huvud är fusk, skandaler och löpsedlar. Vart jag än tittar så finns de där.
Köttskandaler. Köttfusk. Köttklister.
Fläskfilé som säljs som oxfilé. Ehec-smittade hamburgare. Hästkött i lasange.
Antibiotika i griskött. Antibiotika i kycklingkött.
Ökat svinn – kött som slängs. Fusk med bäst-före-datum – kött som inte slängs.
Behöver jag fortsätta?

Såklart är jag påverkad av det mediala klimatet som har rått de senaste veckorna och månaderna. Men faktum är att det inte finns någon annan livsmedelskategori, utöver kött, som är så ständigt skandalomsusad. Och det handlar inte just om fläskfilén som såldes som oxfilé, eller de Ehec-smittade hamburgarna eller hästköttslasagnen. Detta är bara exempel på de senaste utropen. Men så länge jag kan minnas och har varit aktiv i livsmedelsdebatten så har dessa nyheter ständigt återkommit.

Varför uppstår alla dessa skandaler?

Orsakerna är säkert många. Kött, och i synnerhet rött kött, har en lång livscykel. Under en hel livstid finns många faktorer, såsom foder-, medicinering-, slaktmetoder- och förädlingsprocesser, som påverkar köttbitens väg till tallriken. Aldrig tidigare har livsmedelsindustrin varit så stor som idag. Många aktörer blandas in i processen, och biffens resa får allt fler anhalter innan den når sin slutdestination – tallriken. En globaliserad matindustri i kombination med frikostiga handelsavtal och olikt gällande nationella regelverk gör det svårt att ha full kontroll över alla anhalter i kedjan.

Men hur mycket jag än vrider och vänder på de olika argumenten, så kommer jag alltid fram till att det i slutänden så handlar om en sak: priset. Idag är ständig tillgång på billigt kött för många en självklarhet, och den billiga maten premieras i nationella undersökningar år efter år. Men matens riktiga kostnad syns inte på prislappen. Den riktiga kostnaden betalas av grisen som får leva hela sitt liv i ett trångt bås sin egen avföring. Den betalas av kycklingarna som får näbben avklippt, och endast får se dagens ljus genom smutsiga fönster. Den betalas av kon som lever inomhus och äter hårdsmält GMO-soja från Brasilien. Priset betalas av den brasilianska bonden som dagligen måste riskera livet när han utsätter sig för det livsfarliga bekämpningsmedlet parakvat som används på sojaodlingen.

Jag har en framtidsvision. I min vision så bärs maten av sina egna kostnader. Matens långa livscykel, höga miljöpåverkan och djuretiska förhållanden syns på prislappen. Det innebär inte att jag slutar äta kött. Det innebär att jag äter schysst producerat kött några gånger i veckan, och övrig tid äter jag linser, bönor och rotfrukter med kort livscykel och liten miljöpåverkan, vilket också syns på prislappen. För att maten ska kunna bäras av sina egna kostnader så krävs det att vi alla hjälps åt, i alla led. Politiker och makthavare så väl som producenter, grossister, handlare och konsumenter. Ingen kan göra allting, men alla kan göra något. Och om vi alla faktiskt gör detta något så är jag övertygad om att visionen en dag blir verklighet.

Elsa Fries,
Opinionsbildare och skribent
Dyraremat, nu!