Emanuel Blume, Lilla Klimatboken: Klimatfrågan och barnen

Kan man prata om allt med sina barn? Blommor och bin? Döden? Globala miljöhot? När är man gammal nog att förstå svåra sammanhang? Är det ens möjligt för en sjuåring att ta till sig så komplexa begrepp som växthuseffekt och klimatförändringar? Det kan vara svårt nog för en tolvåring, eller rent av för en sjuttonåring. Faktum är att det kryllar av fyrtiofemåringar bland oss som har svårt att ta till sig innebörden av begreppet global uppvärmning.

Föräldrar är ofta uppdelade i två läger när det gäller att tala om klimatet med sina barn. Vissa vill skydda dem från den dystra och skrämmande bilden av en värld som håller på att gå under. Andra vill så tidigt som möjligt förklara vad det är som håller på att hända och vad det beror på. Oavsett vilket läger man tillhör håller de flesta med om att det är svårt att förklara klimatfrågan för barn. En fråga man bör ställa sig är dock – vem är det svårast för? Föräldern eller barnet?

Jag skulle vilja ta upp två personliga exempel. Det första handlar om en släkting till mig vars två söner nu är i tonåren. När pojkarna var yngre fick de höra i barnprogrammet Lilla Aktuellt hur växthuseffekten kunde leda till att många människor i världen blev utan mat och hus, och att en av orsakerna var att vi kör så mycket bil och släpper ut så mycket koldioxid. Pojkarna blev rädda och kom springande till sina föräldrar, som i sin tur blev arga på SVT för att de skrämde upp barnen. Pojkarna fick inte se mer Lilla Aktuellt på ett tag.

Det andra exemplet kommer från en kurs i energisystem jag läste på Chalmers under min utbildning. Kommunen bad oss fysikstudenter ta fram ett utbildningsmaterial till Göteborgs grundskoleelever om växthuseffekten och hur man kunde motverka den. När materialet till slut kom ut i skolorna lade vi märke till att mycket av det vi skrivit hade försvunnit. Två hela kapitel var strukna – det om mat och det om konsumtion. Mycket av det vi skrivit om att t ex cykla till skolan istället för åka bil var också borta. Förklaringen vi fick var att barnen kunde ta illa vid sig om böckerna antydde att saker de gjorde hemma, som att äta köttbullar eller åka i mammas bil, var ”dåliga”. Istället hade man lagt in tips om att borsta tänderna i tandborstglas istället för under rinnande vatten.

Jag är säker på att man var fullt medveten på kommunen om klimatpåverkan från all världens tandborstning inte kommer i närheten av den från köttätandet eller en växande konsumtion. Ändå valde man att berätta om tandborstglasen och utesluta det andra. Det här var 2007.

Både de kommunala tjänstemännen och mina släktingar som inte ville att barnen skulle se Lilla Aktuellt var rädda för någonting. I båda fallen handlade det om att man inte ville att barnen skulle få läsa eller höra att saker och ting de själva och inte minst deras föräldrar gjorde faktiskt innebär stora problem. Kanske till och med att andra människor svälter och dör.

Inte undra på att barnen blir rädda.

Som förälder vill man såklart vänta tills ens barn inte blir rädda längre. Men vad händer med oss när vi slutar vara rädda? Är inte rädsla en frisk och naturlig reaktion på den situation vi befinner oss i? Kan det rent av vara så att vi vuxna, i den stund vi slutar vara rädda, inte längre förstår vidden av vad vi står inför?

Det är svårt att tala med barn om klimatet, men jag vill hävda att vi är skyldiga dem det. De har rätt att veta både vad som är orsaken och vad måste göra för att vända utvecklingen. Jag tror inte att någon av oss vill höra från våra barn när de blivit vuxna att ”Varför sa ni inget medan det fortfarande fanns tid att göra något?”

Emanuel Blume
Miljövetare och redaktör på Typ förlag, som nyligen publicerat ”Lilla klimatboken”, en bok för barn om klimatet.