Gustav Ramestad: En skandal att bygga för bilism

Förutom sin miljöpåverkan kostar bilen samhället mycket. Politikens bilfokus innebär ett stort slitage på vägarna, ökade kostnader för bostadsbyggande och leder till att många tillbringar en stor del av vakna tiden i ändlösa köer. I stället för att sätta bilen i samhällets framsäte är det dags att jobba för ett transportsystem som är hållbart för både plånbok och klimat, skriver Gustav Ramestad.

KRÖNIKA De senaste veckorna har reduktionsplikten varit på tapeten. Frågan splittrar miljörörelsen och ställer klimataktivister och klimatförnekare på samma sida i debatten. I medierna ställs biobränslen mot fossila och elektrifiering lyfts fram som den långsiktiga lösningen. Men precis som biobränslen inte fungerar i stor skala kommer inte heller elektrifiering kunna lösa alla våra problem. Batterier kräver metaller som måste utvinnas i gruvor med stor miljöpåverkan och exempelvis renskötseln i norra Sverige drabbas. Elbilar är också dyra att producera och ladda, precis som det är dyrt att äga bil och tanka idag.

Därför är det inte konstigt att vissa argumenterar för ett slut på privatbilismen. Motståndarna har dock en trumf på hand. Även om många redan idag hade kunnat klara sig utan bil, är bilen för många idag helt nödvändig. Den behövs för att ta sig till jobbet, aktiviteter och shopping. När reduktionsplikten inte är en lösning på bilismens utsläpp, framstår den som en onödig men för många mycket kostsam åtgärd. En skandal, helt enkelt. De har dock missat den riktiga skandalen: att bilen är en nödvändighet.

Genom kommunernas planmonopol har ett samhälle byggts där nödvändiga tjänster och inrättningar bara går att nå med bil. Det är kommunerna som avgör om ny bebyggelse får byggas och var den ska ligga. I många städer har centrum dött efter att kommunerna låtit otillgängliga köpcentran byggas utanför stadskärnorna. Stora villaområden har planlagts och därför byggts långt från arbetsplatser. Vi förväntas tillbringa en stor del av vår vakna tid i bilen, ofta i ändlösa köer. Samtidigt tas våra offentliga utrymmen över av parkeringar som subventioneras av kommunerna.

Statens krav på bostadsbyggare driver också upp hyrorna och priserna på bostadsrätter samtidigt som bostadsbristen förvärras. Utan dagens höga krav på att parkeringar byggs tillsammans med bostäder, hade byggandet varit högre och kostnaderna kunnat minska med femton procent. Värdefull stadsmark hade också kunnat göras om från parkering till parker och bostadshus nära befintlig service och jobb.

Staten tvingas även lägga enorma summor på vägbyggande och underhåll när den ineffektiva biltrafiken sliter på vägarna. Samtidigt tvingas många i Sverige lägga en inte oansenlig andel av sin inkomst på transporter när bilen är enda sättet att ta sig till jobbet. I snitt femton procent av inkomsten, enligt SCB, och ännu mer för den som måste använda sin bil mycket och har en lägre inkomst.

Kollektivtrafiken är också eftersatt. Bussar går inte att lita på och komforten är oförklarligt låg. Fungerande pendeltågstrafik i Stockholm hade kunnat minska de onödiga bilresorna, men där dominerar idag inställda avgångar och förseningar. Fjärrtågen och spåren de går på är fulla och att få boka en biljett i rimlig tid är få förunnat inför storhelger och sommaren.

I denna värld verkar elbilen som den enda möjliga vägen framåt. Men elbilen löser inte de grundproblem som bilismen medför, om ens klimatfrågan. Produktionen av batterier är idag smutsig och kräver mineraler som bryts i gruvor med stor påverkan på miljön. Själva produktionen av alla bilar som används idag leder också till stora klimatutsläpp innan bilen ens rullat en meter, vare sig med hjälp av el eller diesel. Elbilar gör inte heller privatbilismen billigare. Precis som det idag visat sig att biobränslen inte var en väg framåt, riskerar vi samma samma uppvaknande gällande elbilen.

Det är dock inte biobränslen i sig som är problemet, lika lite som att batterier är något absolut dåligt. Det är privatbilismens inbyggda ineffektivitet som är grundproblemet.

I en annan värld, där pendlandet minskat och onödiga resor med bilen ersatts av en kollektivtrafik med hög komfort, pålitlighet och turtäthet, hade de som faktiskt behöver bil, exempelvis de med rörelsehinder och särskilt de som bor ute på landet, kunnat använda elbilar eller bilar som drivs med biobränslen. De höga skatter som idag tas ut på bränslen hade kunnat tas bort och precis som kollektivtrafiken subventioneras hade också bilar kunnat subventioneras för de med ett faktiskt behov. Samtidigt hade våra direkta kostnader, statens kostnader och det pris vi betalar med vår tid och hälsa sjunkit markant.

I stället för att diskutera biobränslens vara eller inte vara, skulle vi kunna skapa ett transportsystem som är hållbart både för plånboken och klimatet. Låt oss börja jobba på det.

Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från SMB:s skribenter hittar du på SMB Opinion.