Hög tid för ökad plaståtervinning

I Sverige återvinns i dagsläget bara åtta procent av all plast. Åtgärder krävs för att komma till rätta med problemet – men det är inte den källsorterande individen som ska skärpa sig.

Mindre än hälften av all plast som källsorteras i Sverige återvinns. Det betyder att 92 procent av den totala mängden plast i praktiken blir till bränsle i landets kraftvärmeverk. Detta är långt ifrån den uttalade målsättningen om att hälften av all plast ska materialåtervinnas.

En anledning till att detta är själva materialet, då plast är ett av de mest heterogena och därmed “svåråtervinnerliga” material som cirkulerar i samhället. Många plastförpackningar är också sammansatta av flera plastsorter och därmed extra besvärliga att återvinna.

Ett annat problem är att det idag ofta lönar sig bättre att bränna sopor än att ta tillvara på materialet de är gjorda av. Detta är särskilt problematiskt när det kommer till den oljebaserade plasten. Göran Finnveden, professor i miljöstrategisk analys vid KTH, menar att förbränningen av plast i praktiken ska likställas med en slags väldigt effektiv oljeförbränning – och därmed ska ses som sämre för klimatet än vad det är att använda fossila bränslen för uppvärmning.

Ineffektivt avfallsförbränningsskatt

Till följd av detta infördes i april i år en skatt på sopförbränning – 75 kronor per ton kostar det nu att bränna sopor, vilket kommer öka till 125 kronor per ton år 2022.

Tanken är god, men skatten riskerar att inte få de effekter den syftar till. Eftersom avfallsförbränningen är sista stadiet av varukedjan lär skatten ha lite inverkan på hur tillverkare designar och producerar plastförpackningar – vilket kan göra att återvinningsgraden fortsätter vara låg samtidigt som de ökade kostnaderna skjuts över på konsumenterna.

Den odifferentierade skatten bör vidare betraktas som ett ganska trubbigt policyinstrument då avfallsförbränning av material som inte går att återvinna är en form av energiåtervinning och relativt miljönyttigt. 

Sådan kritik framkom bland annat i den statliga utredningen om avfallsförbränningsskatten som gjorde år 2017. De flesta instanser som lämnat efterföljande remissyttranden är inne på samma linje. En av få institutioner som inte vände sig emot förslagt var Naturskyddsföreningen, som dock menade att den föreslagna nivån var för låg för att någon styrande effekt, och att skattesatsen för avfall borde ligga på minst 650 kronor per ton. 

Det är märkligt att regeringen valde att inte ta något av denna kritik i beaktning när man utformade avfallsförbränningsskatten. Istället för den nu införda skatten kunde man gott valt en annan linje.

Mycket tyder till exempel på att en betydligt effektivare åtgärd skulle vara att skärpa den existerande lagstiftningen kring producentansvar. Producentansvaret är menat som just ett styrmedel för att få producenter att utveckla produkter som är lättare att återvinna. Reglerna kring producentansvar har redan skärpts en gång tidigare i år till följd av ett EU-direktiv – men för att på riktigt ta itu med plastproblemet krävs ytterligare regelverk, som bland annat skulle kunna gå ut på att minska antalet slags plaster i samhället – och då särskilt kanske förbjuda produktionen av plaster som inte alls kan återvinnas. Ett exempel på det är svart plast, som det idag helt saknas infrastruktur för att ta hand om på ett cirkulärt sätt. 

Hopp om ökad plaståtervinning inom EU

På EU-nivå ser situationen som tur är ljusare ut. Från och med år 2021 förbjuds nämligen som bekant en rad engångsplastprodukter inom EU. Detta kan förväntas öka återvinningsandelen då engångsartiklar materialåtervinns i lägre utsträckning än annan plast. Det kommer även minska den totala mängden plast som cirkulerar i samhället, vilket är minst lika viktigt. I Sverige har förekomsten av plast fortsatt öka i modern tid: mellan 2012 och 2017 med hela 40 procent. Globalt förväntas plastproduktionen tredubblas under de nästkommande 30 åren om inget görs.

Från och med år 2021 införs inom unionen även en skatt på 0,8 euro per kilo icke-återvunnen plast, vilket kan tänkas öka efterfrågan på återvunnet material ytterligare.

***

Plasten är en symbolfråga inom miljörörelsen av en anledning. Det är svårt att tänka sig ett annat material som används i så stor utsträckning och orsakar så stora miljöproblem. Det är därför synd att individens ansvar att källsortera länge tillåtits dominera debatten om plasten – och därmed stjäla fokus från statens och näringslivets roll som utformare av (o)återvinningsbara produkter och (icke-)fungerande infrastruktur. Förhoppningsvis är det slut på det nu.

Hedvig Goldhahn, skribent för Supermiljöbloggen

På regelbunden basis skriver Supermiljöbloggens skribenter ledare. Fler opinionstexter från Supermiljöbloggen hittar du under etiketten SMB ledare.