Januariavtalet är ett hot mot levande skogar

Regeringsöverenskommelsen prioriterar ett litet ohotat särintresse framför artskyddet. Det är fel väg att gå om man vill skydda våra skogar och samtidigt möta klimatkrisen, skriver Anna Ljungström.

I förra veckan debatterade riksdagen skyddet av värdefull skog. Det är tydligt att frågan väcker stort engagemang. Under den allmänna motionstiden lades inte mindre än 34 förslag om skogsskyddet fram, varav majoriteten fokuserade på att öka skogsproduktionen, ”värna äganderätten” och minska kunskapsunderlaget om hotade arter.

Det är samma tankar som går igen i Januariavtalet, fyrpartsöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Där heter det bland annat att man ska värna och stärka den privata äganderätten till skogen.

LÄS MER: Vad ska vi med skogen till? Del 1

Svenskarnas relation till skogen är något alldeles särskilt. Den finns i vårt gemensamma DNA. Den bjuder på rekreation och bidrar till turistnäringen, men fram för allt står den för oersättliga naturvärden.

Idag är över hälften av alla våra rödlistade arter, 2300 stycken, direkt kopplade till skogen. Dessa arter är livsviktiga för att behålla den biologiska mångfalden och säkra ekosystemtjänster för Sveriges invånare. Till exempel är pollinerande insekter avgörande för växternas fortplantning, och svampar är enastående bra på att binda kol i marken.

Flera undersökningar har genom åren visat att allmänheten värderar skogens naturvärden högre än ekonomiska värden. Skogens välmående är därmed något som berör alla svenskar.

Förlust av kunskap om värdefulla skogsområden

Det är därför mycket oroande att Januariavtalet slår fast att nyckelbiotopsinventeringen inte kommer återupptas. Nyckelbiotoper är skogsområden med avgörande betydelse för hotade arter. Idag är ett stort antal av dessa områden fortfarande oregistrerade, och riskerar att avverkas om de inte upptäcks i tid.

Under förra mandatperioden bestämdes därför att starta en landsomfattande inventering för att kartlägga nyckelbiotoperna. Poängen var att ge både myndigheter och markägare kunskap om var de mest skyddsvärda skogarna finns, och därmed förenkla deras arbete i att avgöra vilken skog som kan avverkas och inte.

Det är nämligen skillnad på skog och skog. I dag utgörs nästan all skog i Sverige av industriellt framodlade trädplantager, som sällan är äldre än några tiotal år. Avverkningen sker oftast genom kalhyggen där koldioxid frigörs från marken och arters habitat förstörs.

LÄS MER: Vad ska vi med skogen till? Del 2

Undantagen från de industriellt framodlade skogarna brukar kallas gammelskog, vilket utgörs av en mycket mer varierad flora och fauna. För att få kallas gammelskog måste träden vara äldre än 130-150 år, vilket skapar en livsmiljö som massvis av rödlistade arter är helt beroende av. Men med ett allt mer rationaliserat skogsbruk har arealerna av gammelskog och andra nyckelbiotoper minskat kraftigt i Sverige under 1900-talet, samtidigt som endast tre procent av skogsmarken söder om fjällkedjan har officiellt skydd mot avverkning.

Med en nyckelbiotopsinventering skulle kunskapsläget om var de skyddsvärda områdena finns stärkas. Men när så Moderaterna och Kristdemokraterna fick igenom sin budget i höstas innebar det att anslagen till naturskydd slaktades med hälften och att nyckelbiotopsinventeringen togs bort, vilket fick hård kritik av bland annat Naturskyddsföreningen.

Nu väljer MP, C, L och S att följa högerpartiernas väg. På DN Debatt oroar sig 23 miljöorganisationer för att statligt styrda Sveaskog avverkar skyddsvärda skogar som hade kunnat räddas om de faktiska naturvärdena inventerats ordentligt. I uppropet #vårskog uppmanar organisationerna regeringen att ändra Sveaskogs direktiv så att avkastningskraven sänks och fler skogar skyddas.

Särintressen går före skogsskyddet

Istället för att fokusera på ovanstående frågor om artskydd och naturvård fokuserar Januariavtalet istället på att ”stärka äganderätten”. Det framstår ofta som att rätten till ägande är hotad av illvilliga krafter som påstår sig värna biologisk mångfald. Industrin menar att naturvännerna förhindrar åtgärder för att stärka landsbygden och sinka produktionen av biobränsle.

Problemet är bara att äganderätten inte alls är hotad, tvärtom. Påståendet bygger på felaktigt presenterad statistik och feltolkning av lagen, vilket Skogsstyrelsen påpekade i en debattartikel i juni förra året.

Dessutom saknar äganderätten någon större betydelse för majoriteten av svenskarna. Idag är endast tre procent av befolkningen skogsägare, och då räknas även de som äger en ynka hektar. Samtidigt leder rationalisering och teknikutveckling till att skogsindustrins betydelse för jobbmöjligheter minskar drastiskt.

En ”stärkt äganderätt” gynnar de som äger skogen. Risken är att de större skogsbolagen nu ser sin chans att låta profit gå före ett varsamt förvaltande av det som egentligen är allas vår gemensamma resurs. Därmed prioriteras ett litet ohotat särintresse framför en långsiktigt hållbar skogspolitik.

Produktionsmålet hotar miljömålet

Ett fåtal ljuspunkter finns det ändå i Januariavtalet, som exempelvis det nya skogsprogrammet. Det kan bli en viktig grund för en smartare skogspolitik, förutsatt att det utformas på rätt sätt.

Men tyvärr kännetecknas de flesta naturskyddspunkterna i Januariavtalet av alldeles för vaga formuleringar. För att skydda värdefull natur och värna rödlistade och akut utrotningshotade arter ska naturvården stärkas på ett sätt som bygger på legitimitet hos de människor och verksamheter som berörs, kan det låta.

Vad innebär det egentligen? Ytterligare gräddfil för skogsägarna? För att värna den biologiska mångfalden behövs konkreta åtgärder. Nyckelbiotopsinventeringen var precis en sådan åtgärd, men nu har den förpassats till den politiska papperskorgen.

LÄS MER: Vad ska vi med skogen till? Del 3

Problematiken ovan kan sammanfattas med en annan punkt i Januariavtalet: att produktionsmålet fortfarande likställs med miljömålet.

Sveriges produktion av biobränslen är absolut nödvändig för att få till en omfattande klimatomställning. För att fasa ut oljan behöver vi alternativ. Men att döma av hur svenskt skogsbruk de senaste hundra åren gjort slarvsylta av viktiga skogsvärden bör vi tänka till både en och två gånger innan vi startar en allt för storskalig och rationaliserad produktion av biobränslen. Är det värt att röja fram kalhyggen för att svenskarna ska kunna tanka semesterflyget med biobränsle till exempel?

Produktionsmålet och miljömålet kan bara stå sida vid sida om produktionen sker med yttersta hänsyn till skogen och dess komplexa ekosystem. Skogsindustrin har en mycket viktig roll att spela i klimatomställningen, men det får inte ske på bekostnad av ovärderliga naturvärden. Klimat och biologisk mångfald går hand i hand.

Januariavtalet riskerar att starta en irreversibel rörelse av allt tommare och tystare skogar. Nu måste den politiska debatten handla om hur vi kan se skogen som den gemensamma resurs den faktiskt är. En levande och artrik skog behöver finnas kvar för framtida generationer, och bör förvaltas därefter. 

SMB driver miljödebatten framåt. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla hemsidan och vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Swisha en slant till 123 270 12 33 för att stötta vårt arbete.