(Tryck ENTER för fler alternativ)
Sökförslag:
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.

Karl Andreasson: “När solidaritet blir ett verb”

I dag kommer en vågad massaktion ta sig in i en brunkolsgruva och blockera utvinningen av den största källan till koldioxidutsläpp i Europa. Jag är en del av den aktionen.

“Betrakta solidaritet som ett verb, överväg solidaritet som en handling.”

Orden träffade mig som ett slag i magen när franska klimataktivisten Fania Noël berättar varför hon tar ställning. Jag skäms. Hur många gånger har jag inte pratat om solidaritet utan att göra något? Hur länge har jag inte suttit och väntat på förändring, ovillig att smutsa mina egna händer? I dag beräknas mer än tusen personer delta i aktionen “Ende Gelände – Here and no further!” i Rhenlandet i södra Tyskland. En vågad massaktion kommer ta sig in i en brunkolsgruva och blockera utvinningen av den största källan till koldioxidutsläpp i Europa. Jag är en del av den aktionen.

Lokala gräsrotsorganisationer har länge kämpat mot hur gruvindustrin glupskt förtärt skogar, åkermark och till och med byar. De arbetar emot lokala luftföroreningar och för de som har lämnat sina hem. De har höjt sina röster mot brunkolens enorma påverkan på den globala uppvärmningen.

De har frågat om stöd och mer än 40 organisationer i norra Europa har svarat med solidaritet för en enda enkel anledning. Vi har inte råd att fortsätta utvinna kol.

I dag har jag valt att vara en av dem. I dag är jag beredd att ta konsekvenserna när brunkolsgruvan stängs ner. Jag fick chansen att åka med ett tiotal personer från Sverige med hjälp av klimatorganisationen 350.org och flera av oss är beredda att riskera arrest liksom många andra som rest hit.

Civil olydnad är ett ord som väcker starka känslor, men det innebär helt enkelt att på att fredligt sätt bryta en lag för att illustrera en större orättvisa. Det är vad som hände när Nelson Mandela brände sitt pass. Det är vad som hände när Rosa Parks vägrade sitta längst bak i bussen. Det är vad som hände när kvinnorättsrörelsen tog till gatorna och strejkade för få rätten att rösta. I dag fortsätter dessa kamper för rättvisa och jämlikhet och ännu en gång står vi inför en global kamp om vår kollektiva framtid.

Som så många andra har jag länge varit orolig för klimatförändringarna, men de senaste åren tycker jag att världen har blivit galen. Bara i sommar har tusentals dött av den extrema värmen i Pakistan och Indien, rekordtorka stramar åt Kalifornien och jag har tappat räkning på alla stormar. Konsekvenserna av klimatförändringarna förvärrar redan sociala och ekonomiska ojämlikheter vilket tragiskt nog bevisades återigen när Human Rights Watch i juni varnade att minderåriga flickor i Bangladesh uppmanas ”Gift dig innan ditt hus sveps bort”. Visst lär vi oss om hållbarhet i skolan och visst fortsätter våra politiker prata om vikten att rädda klimatet. Men åren går och FN rapporterna pekar fortfarande åt samma håll. Konservativt mätt är vi på väg mot 4-6 graders ökning av genomsnittstemperaturen till år 2100, långt över de 2 grader världen har enats om skulle vara katastrofalt.

Det som frustrerar mig mest är att vi vet att det finns bättre alternativ. En förnyelsebar framtid är redan här! Tysk förnyelsebar energi täcker 30 procent av deras elproduktion med målet av 50 procent år 2050. En blåsig dag i somras producerade Danmark hela 140 procent av sitt elbehov från vindkraft och överskottet exporterades. Frankrike har till och med lagstiftat att alla tak på nya kommersiella byggnader ska täckas med antingen växter eller solpaneler. Det är dock inte bara i rika länder detta sker! Costa Rica täckte 100 procent av sitt elbehov med förnyelsebar energi i hela 133 dagar i år. Samtidigt investerar landet mer i sol och vind med målet att bli koldioxidneutrala redan år 2021.

Även i Sverige delar många – såväl politiska partier som forskare och medborgare – visionen om ett fossilfritt Sverige. Det är en viktig utmaning och en enorm möjlighet. Men den visionen kommer aldrig bli sann om brunkol fortsätter förorena vår atmosfär. Ska vi kunna bromsa klimatförändringarna i tid måste större delen av världens funna fossilbränsletillgångar bli kvar i marken. Eftersom brunkol är den allra smutsigaste energikällan är den också allra mest akut att sluta utvinna – helst i morgon.

I dag vägrar jag att fortsätta sitta still när vi har bättre alternativ. I dag vägrar jag att fortsätta acceptera retoriken att lösningen på klimatfrågan avgörs av konsumenters val och endast ligger på individers axlar. I dag vägrar jag att fortsätta se på medan storföretagen jagar allt farligare fossila bränslekällor när vår framtid som står på spel.

Jag har privilegiet att stå med hundratals andra som riskerar arrest i solidaritet med de tyska gräsrotsrörelserna. Jag tar mitt ansvar och kommer göra allt jag kan.

Ende Gelände är bara början…

Karl Andreasson

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

Läs vad vi vill göra
Tipsa!

Tipsa oss

Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





    SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

    Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

    Läs vad vi vill göra
    Du kan nu spara nyheter!

    Lägg till något för att läsa senare eller att kunna återkomma till.

    OBS! De sparas endast i den här webbläsaren.