”Biologisk mångfald är avgörande för människornas tillgång till mat, friskt vatten och ren luft. Den spelar en viktig roll för balansen i naturen. Den är avgörande för miljön och kampen mot klimatförändringar. ”
Så hade jag själv absolut kunnat formulera en ingress. Men orden är inte mina.
Ovanstående är ett direkt citat från EU:s presentation av sin mångfaldsstrategi som syftar till att den biologiska mångfalden ska börja återhämta sig år 2030. Nu är det upp till bevis, sannerligen. För det vet ju varje förälder att det inte är orden, utan vad man gör, som ger anklang hos barnen. ¨
Aldrig så många ord i ett EU-dokument säkrar någon mångfald. Det är handling som gör det. Betinget är tufft. Inte minst är det EU:s alldeles egna jordbrukspolitik som skapat bristen på mångfald. Denna, och för den delen även svenskt skogsbruk, där biologisk mångfald under de senaste decennierna offrats på monokulturens altare, måste nu reformeras. Därför måste debatten som nu förs om hur svensk skogspolitik ska se ut skärskådas noga.
Som biodlare har jag möjligen haft lättare att lystra till rönen under senare år om den biologiska mångfaldens betydelse. För bina tillhandahåller en slags ständigt pågående demonstration av hur viktig den är. Ett belysande exempel på hur förlust av, eller i det här fallet medvetet skapad brist på, mångfald slår tillbaka på den naturliga produktionen av gröda – och därmed föda – är de kaliforniska sötmandelsodlingarna.
För några år sedan kom dessa enorma monokulturer i blickpunkten, när massdöd bland bisamhällen i USA uppmärksammades. Det här fenomenet, CCD (Colony Collapse Disorder), misstänks bero på en rad olika faktorer, till exempel långtids- och kombinationseffekter av bekämpningsmedel. För att klara pollineringen av de kaliforniska mandelplantagerna (som i ett tv-reportage jag såg sades utgöra 90 procent av världsproduktionen!) fraktades tusentals bisamhällen tvärs över hela USA till denna del av Kalifornien, för att under några intensiva arbetsveckor befrukta mandelblommorna.
I mångmiljonstaden Paris kunde bina kalasa på allsköns olika blom i parkerna, där bekämpningsmedel för övrigt inte heller förekom – det gick ju inte an att sprida sådant bland alla flanerande människor!
Någon annan mat fanns inte. Men det är med bin som med människor; Vi kan inte leva bara på bröd. Bristsjukdomar, försvagade immunsystem och annat riskerar att bli följden av den ensidiga kosten. Av helt liknande skäl visade det sig att bisamhällen som hölls på taket på Operan i Paris mådde bättre än jämförda kolonier ute på den franska landsbygden. För där hade bina mycket mindre varierad kost från jordbrukets monogrödor, som därtill besprutats med olika bekämpningsmedel, än artfränderna i Paris.
I mångmiljonstaden Paris kunde bina kalasa på allsköns olika blom i parkerna, där bekämpningsmedel för övrigt inte heller förekom – det gick ju inte an att sprida sådant bland alla flanerande människor!!
Det allt varmare jordklotet upplever just nu en oerhörd utarmning av den biologiska mångfalden, av multipla skäl. Vi behöver inte tvivla en sekund på att fortsatt exploatering av de krympande arealerna orörd natur, vare sig det handlar om att expandera städer, bygga infrastruktur, anlägga ensidigt och storskaligt jordbruk, eller plantera produktionsskogar av svenskt snitt, bidrar till detta.
Tack vare själva livets fiffigaste uppfinning – generna och det naturliga urvalet – har växter och djur möjligheter att anpassa sig till nya livsbetingelser. Detta skiljer allt levande från allt ”dött” – till exempel sten- och mineralrikenas statiska natur. Det är till exempel omöjligt att järn skulle kunna förändra sin smältpunkt, eller att vatten skulle börja frysa vid högre temperatur än noll grader, även om det hade gett dessa materier fördelar. Så har det varit ända sedan den första livsformen – det var väl någon slags bakterie – lyckades reproducera sig i urhavet hos den unga stenplaneten nummer tre från solen, för sådär 3,7 miljarder år sedan.
Men det tar sin tid när slumpvisa mutationer och naturligt urval ska skaka fram nya generationer av en art, som därmed fungerar bättre i en ny situation. Den snabba förskjutning av växtsäsonger och klimatzoner som nu sker är därför, vid sidan av de ovan uppräknade hoten, en oerhörd utmaning för evolutionens långsamma mekanismer. Och det är lättare för bakterier och bananflugor, med snabb generationsväxling, än för ekar och elefanter att klara anpassningen.
Naturens egna, tydliga och väsentliga besked till oss är följande: Ju fler arter som koloniserar planeten, desto större är möjligheterna till lyckosamma mutationer som förbättrar oddsen för våra efterkommande på den Jord som kommer att värmas upp, även decennier efter att människans växthusgasutsläpp börjat minska.
Till och med oansenliga bakterier bär på kunskap, till skillnad från vattnet och stenarna. ”Deras gener innehåller vad som lärts under hundratals miljoner år av biologisk evolution om hur man överlever” som fysikern och universalgeniet Murray Gell-Mann så kärnfullt skriver i sin underfundiga bok ”Kvarken och jaguaren.”
Desto mer ödmjuka bör vi som kallas skapelsens krona vara.
Jan Lindsten, skribent på Supermiljöbloggen
Den här krönikan har tidigare publicerats i en äldre version i GotaMedia AB. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från Supermiljöbloggens skribenter hittar du på SMB Opinion.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
