Förr var det lätt att samla snäckor på sandbotten vid farmors stuga på Åland. Nu är det vanligare att behöva kratta ihop det ärtsoppsliknande slammet som algblomningen inneburit för vår vik innan man kan gå ut i vattnet. Snäckorna syns sällan. Trots att man ofta kan höra att miljöproblemen i Östersjön beror på ”gamla synder” verkar ändå förbättringarna långt borta. Kanske för att det inte bara är gamla synder, utan både finns pågående och nya problem, skriver SMB:s krönikör Beatrice Rindevall.
För några år sedan kom larm om höga halter av giftigt dioxin i ägg som berodde på att hönsens foder innehöll fisk från Östersjön. Generellt har halterna av PCB och dioxin minskat i Östersjöfisk, och det är ett exempel på något som benämns som en positiv utveckling och en gammal synd.
Men nyligen kom larm om miljögifter i danska ägg som ätit fiskfoder. Den här gången var det inte dioxiner som larmet handlade om, utan PFAS, vilket är extremt svårnedbrytbara miljögifter som kan vara reproduktionsstörande och misstänkt cancerframkallande. I djurförsök har PFAS visat sig kunna leda till tumörer och effekter på levern, blodfetter, sköldkörtelhormon, immunförsvaret och fortplantningen. Det är ingen gammal synd, utan en högst modern, vilket tyder på att vi inte lärt oss mycket från dioxinproblematiken. Trots de kända riskerna väntas en bredare begränsning av PFAS tidigast träda i kraft 2025.
En annan högaktuell synd är överfisket. Torsken är i princip borta, och sill och strömming är nu näst på tur. Få personer boende runt Östersjön har förstått att torskens existens är viktig för att vattnet ska vara fritt från algblomningar, men redan 2008 konstaterade Fiskeriverket att den giftiga sörjan främst berodde på fisket och förändringarna i bestånden av torsk och skarpsill, inte övergödningen. Ändå fortsatte det riskfyllda fisket, och tio år senare bedömdes torskbeståndet ha kollapsat.
Nu har också sillen försvunnit med över 90 procent på sina ställen. Trots artens avgörande position som motor i ekosystemet har politiken låtit Östersjön fortsätta fiskas ut. Det är obegripligt. 20 stora trålare fiskar 95 procent av Östersjöfisken, som sedan blir fiskfoder i danska fabriker. Försäljningsvärdet är runt två-tre kronor kilot, och lönsamheten består i att man fiskar enorma mängder fisk. Hundratusentals ton fiskas ur Östersjön årligen, och EU-modellen tillåter ett väldigt stort upptag av det uppskattade beståndet, oftast runt 20-30 procent, ibland mer. År efter år. Bestånden minskar stadigt, och det gör även ekonomin i fisket. Argumenten för att fortsätta den skadliga politiken är obefintliga, ändå verkar den vara omöjlig att rucka på.
Motståndet mot miljöhänsyn verkar ibland helt ideologisk. När inte ens ekonomin kan motivera förstörelsen är det svårt att förstå varför verksamheten får fortsätta. Östersjön är ett skolboksexempel på obegriplig politik, men den krassa sanningen är att vi generellt inte förstår värdet av naturen och den biologiska mångfalden. År efter år missar vi i princip alla miljömål, vilket knappast brukar väcka några rubriker.
Det är på tiden att det förändras. Klimatförändringarna sätter ny press på arterna, vilket gör det än mer akut att se över vår påverkan. Det handlar inte om en romantisk bevarandetanke, utan är en säkerhetsfråga. Om sillen försvinner går den inte att få tillbaka. Den har anpassat sig till Östersjöns speciella miljöer i tusentals år och är en huvudföda för många av arterna i området, som säl, tumlare, torsk och sjöfåglar. Effekterna av artens nedgång kan vara enorma.
Det finns fler anledningar till försiktighet. När klimatet förändras – eller krig bryter ut för den delen – kan matproduktionen runt om i världen påverkas. Risken är att allt fler hyllor i matbutikerna kommer att gapa tomma framöver, och det är därför viktigt att vi börjar ta hand om våra resurser på ett klokt sätt. Såväl i vatten som på land.
Den här kunskapen om vilka risker som våra beslut kan innebära behöver öka bland både politiker, tjänstemän och journalister. Det innebär att det naturvetenskapliga perspektivet behöver finnas i rummet, vilket ofta saknas idag. Vi har mycket att lära som samhälle. Det första är att naturen inte är gränslös, och att vi måste börja anpassa oss till de ramar som finns.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
