Det är stor skillnad på äldre träd och gamla skogar

Andelen gammal skog i Sverige ökar. Detta framhålls gärna av skogsindustrin som ett bevis på att utvecklingen är positiv. Men synsättet stämmer inte. Naturvärdena kan vara mycket högre i yngre skogar, som inte utsatts för kalhuggning utan kontinuitetsbrukats. Leif Öster redogör i veckans krönika för några av fallgroparna som hindrar oss att få en korrekt bild över tillståndet i skogen.

KRÖNIKA Kontinuitetsskog är ett skogsområde som varit bevuxet av träd under lång tid och inte kalhuggits. Många svårspridda skogsarter är beroende av skogsekosystem med sådan lång trädkontinuitet. Det kanske allra viktigaste för svenskt skogsbruk är därför att nu leta upp alla sådana skogar och sluta avverka dem. Skogsbruket talar gärna om att andelen skogar med äldre träd ökar – men det är inte samma sak.  En något yngre skog som föryngrats så att marken aldrig blivit kal, kan ha nog så höga naturvärden just genom lång kontinuitet. Inte minst mykorrhizan har då ofta bevarats.

Många sällsynta skogslevande arter finns nästan uteslutande i de äldre skogsmiljöerna, men det behöver alltså inte innebära att träden är gamla. Detta är en smula krångligt. Vi tar det från början.

Stor ekologisk katastrof

Under 100 år, mellan 1850 och 1950 skedde en enorm exploatering av Norrlands skogar. Väldiga volymer grova träd avverkades och flottades till kustens industrier. I princip högg man genom hela landskap i jakt på stora träd. Med tiden höggs även allt klenare träd. Ibland skedde avverkningarna genom kalhuggningar. Men ofta lämnades träd utan ekonomiska värden med gamla skador eller som var svåra att nå kvar. På 1950-talet kallade skogsmännen dessa skogar för ”gröna lögner” eller ”trasskogar.” Det vill säga skogarna såg ofta ut som skog, men med tämligen låga virkesvolymer.

Just året 1950 är omtalat i svensk skogsnäring. Det är då Domänstyrelsens nytillträdde generaldirektör Erik Höjer beslutar om ett tvärt kast i den rådande skogsbruksfilosofin. I ”Cirkulär 1950:1”,  beslutar han att statens skogsbolag ska gå från blädning till kalhyggesbruk. 1931 hade Domänstyrelsen förbjudit all kalhuggning, annat än i undantagsfall. Nu skulle man istället under 15 år ”restaurera genom kalavverkning” alla de där ”gröna lögnerna” och ”trasskogarna”. Merparten av bolagsskogsbruket följde efter.   

Idag vet vi att den där ”restaureringen” i själva verket blev en stor ekologisk katastrof. Miljontals hektar glesa, men biologiskt värdefulla kontinuitetsskogar, som aldrig varit kalhuggna, höggs ner och ersattes av planteringar.  

Skogsbruket klassar ung skog som gammal

I det svenska skogslandskapet är det inte bara brist på äldre skogar. Ett annat problem är att en del av de äldre skogarna som brukats hårt faktiskt saknar stora naturvärden i hög ålder. Så mycket som hälften av det skogsnäringen nu klassar som ”gammal skog” saknar förmodligen indikation på höga naturvärden.  I en ny rapport från skogsstyrelsen föreslås därför att begreppet gammal skog kompletteras med särskilda indikatorer för naturvärden.

Skogsbrukets definition av vad som är gammal skog bygger inte på vad som kan definieras som gammal i biologisk mening. Istället klassas numera granar och tallar som ”gamla” när de kanske nått en tredjedel av sin maximala livslängd.  Ungefär som att vi människor skulle klassas som gamla vid 30 års ålder.

Det som spökar är indikatorerna för miljökvalitetsmålet Levande skogar. När Skogsstyrelsen tog fram dessa beslöt man helt enkelt att skog i Norrland, Dalarna, Örebro och Värmland blir ”gammal” vid 140 års ålder och i resten av Sverige redan vid 120 år. Då ska man veta att granar kan bli 400 år och tallar 700 år.  

Ungefär hälften av gammal skog har höga värden

Med denna, nuvarande definition utgör arealen gammal skog cirka 2,39 miljoner hektar produktiv skogsmark i hela landet, inklusive formellt skyddad mark. Av arealen har knappt 50 procent, något under 1,15 miljoner hektar, en särskild indikation på naturvärden. Med särskild indikation avses ett eller flera av följande kriterier, utöver hög ålder, vara uppfyllda:

1. Mer än 20 kubikmeter per hektar död ved, grövre än 20 cm i brösthöjd 
2. Minst tre skikt 
3. Minst 60 grova träd per hektar där gränsen är minst 45 cm i brösthöjd för tall, gran och ädla lövträd samt minst 35 cm i brösthöjd för övriga lövträd
4. Hög beståndsålder inom provytan, 180 år 
5. Övre skikt, överståndare inom provytan – det vill säga kvarvarande äldre, högre och grövre träd.

Skogar med höga naturvärden får tyvärr avverkas

Många privata skogsägare väljer att behålla sin skog växande på rot långt efter att träden nått lägsta slutavverkningsålder. På så sätt får man upp timmerandelen, kvalitén och bättre betalt. Som bonus får allmänheten ofta besöksvänliga gallrade skogar. 

Men i och med att debatten alltmer handlar om att gamla träd ofta likställs med höga naturvärden, oroar sig många skogsägare för att deras gamla träd inte får avverkas efter att de blivit exempelvis 120 eller 140 år. Men så är det inte. Finns det inga höga naturvärden kan träden avverkas. Tyvärr är det oftast fullt tillåtet att även avverka skogar med höga naturvärden. Något som kommande generationer kommer att kritisera dagens skogsbruk för.

Så, det vore mycket bättre för biodiversiteten om vi inventerade, redovisade och skyddade samtliga kvarvarande kontinuitetsskogar. Men också letade upp andra skogar med höga naturvärden och viktiga strukturer. För även om medelåldern i dessa skogar kanske är lägre än de där 120 och 140 åren, så är de mer värdefulla än hårt brukade produktionsträd som är äldre än så. 

Missvisande definition passar lobbyisterna

Tyvärr används istället den nuvarande Miljömålsdefinitionen även av Riksskogstaxeringen som redovisar ett årligt diagram av ”gammal skog”. Diagrammet används sedan utan förklaring av skogsnäringen för att visa en enormt positiv utveckling av ”gammal skog”.  Detta utan att berätta att hälften av dessa skogar kanske saknar höga naturvärden och det egentligen är andra skogar som skulle ha behövt skyddas och inte avverkats.

Men ingen skugga må falla på Riksskogstaxeringen. De är väldigt tydliga med att de inte redovisar gammelskogar med höga naturvärden utan just bara ålder. I årets läsvärda rapport är man också väldigt tydlig både på omslaget och i en temaartikel om just gammal skog – vilken definition man använder.

Däremot bör Riksskogstaxeringen börja mäta och redovisa med de där nya indikatorerna som ger särskild indikation på naturvärden. Men det är klart, följden blir att arealen värdefulla äldre skogar minskar. Å andra sidan kanske vi kan få till en balanserad debatt om att få bästa möjliga miljönytta för de skogar vi avsätter. Och då betyder inte ålder allt.