Att växa upp i en familj utan bil under den tid när den blev var mans egendom kunde vara lite jobbigt, minns SMB:s krönikör Filip Johnsson i dagens text. Men idag, ett antal decennier senare är det lite tvärtom. Och Sverige har halkat efter i stadsplaneringen för att få fram trivsammare stadskärnor, där bilarna får maka sig för cyklister, fotgängare och kollektivtrafik, skriver han.
Jag har cyklat hela mitt liv. Trots att jag växte upp i ett småborgerligt villaområde hade mina föräldrar aldrig någon bil. Det var inte så att de inte hade råd. Dom var inte rika, men min far räknades nog ändå som höginkomsttagare – han var civilingenjör och mamma sjuksköterska. Inte heller tror jag dom röstade vänster utan snarare på liberalerna, alltså folkpartiet som det hette då.
Vi hade under en lång period Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning samt Svenska Dagbladet hemma. Jag kommer fortfarande ihåg annonserna för Päls Bruno som ibland fanns nederst på Svenskans förstasida. När GHT gick i graven gjorde föräldrarna det något udda bytet till den syndikalistiska tidningen Arbetaren. Lite ovanlig combo med den och Svenskan.
Jag tyckte Arbetaren var astråkig med sina långa texter och, som jag kommer ihåg det, inga bilder att titta på. Kul var bara Tankar från Roten som Tage Danielsson skrev varje vecka för tidningen.
”Lite jobbigt när jag var mindre att vi inte hade bil”
Jag har alltså aldrig revolterat mot icke-bilägandet, men måste erkänna att jag och min sambo idag äger en bil. Så kanske ändå en liten revolt. Jag blev dessutom tidigt teknikintresserad – kanske som ett resultat av min fars genuina ointresse av teknik i mer praktisk form. När jag kan ha varit kanske sju, åtta år tyckte jag det var jobbigt att vi i stället för ett garage med en bil hade ett garage fullt med cyklar, och längst in ett gammalt barnbadkar i plast i vilket en hoper verktyg låg nedslängda huller om buller.
Verktygen verkade dessutom ha det gemensamt att dom absolut inte kunde användas till att laga cyklar med. Jag kommer också ihåg de andra pappornas garage – för det var såklart pappornas – med otrolig ordning med sådana där tavlor med hål för krokar på vilka verktygen var upphängda i perfekt ordning.
I lågstadieåldern var det i alla fall jobbigt att inte ha bil som alla andra. Jag kommer ihåg hur jag därför då och då ställde min far mot väggen med följande fråga:
Pappa, pappa! Om vi vann en Rolls Royce och inte fick sälja den, vad skulle vi göra då?
Efter att ha upprepat frågan ett par gånger, brukade han titta upp från tidningen och säga något i stil med:
Ja, då antar jag att vi väl skulle behålla den då.
Frågan erbjuder ju liksom inte så många svarsalternativ. Men detta faktum att det jakande svaret på frågan gjorde att det ändå fanns en, om än mycket liten, chans till att vi skulle kunna äga en bil räckte för mig. Jag har efteråt funderat på varför jag drog till med att det just måste vara en Rolls Royce. Den kombinerande sannolikheten att vinna en bil och att det dessutom tvunget skulle vara en Rolls Royce måste vara extremt låg. Dessutom kan jag inte komma ihåg att vi någonsin köpte lotter – vilket såklart gör att sannolikheten sjunker än mer drastiskt mot noll. Att en eventuell vinst dessutom skulle komma med villkoret att den inte fick säljas känns ännu mer osannolikt. Det blir liksom fyra sannolikheter nära noll som multipliceras.
Sverige halkar efter med stadsplaneringen
Idag tror jag faktiskt att det är mer accepterat att inte ha bil, och jag kan känna en tacksamhet gentemot mina föräldrar som stod upp mot bilsamhället som det då såg ut. Till och med biltillverkarna verkar numera inse att morgondagens mobilitet i städerna inte kan baseras på att alla äger en egen bil.
Idag borde det finnas goda möjligheter att planera för bättre städer som sätter gång-, cykel- och kollektivtrafik i främsta rummet. Det finns inget trevligare än gator som är fria från bilar. Jag tycker dock att Sverige halkar efter här. Det är fortfarande mycket trafikleder som skär genom städerna i de stora städerna som Stockholm och Göteborg, och långa köer vid rusningstrafik.
Självklart är bilen viktig för folk i glesbygd, men i städerna skulle en aktiv stadsplanering möjliggöra ett bättre, effektivare, mer miljövänligt och trevligare sätt att transportera oss. Man hör också en högljudd debatt om att drivmedelspriserna behöver sänkas. Men andelen av vår disponibla inkomst som vi lägger på transporter har inte ökat nämnvärt över tid.
År 1995 lade vi 12,3 procent av den disponibla inkomsten på transporter, förra året var siffran 12,6 procent – alltså i princip samma. Kanske har vi blivit mer bortskämda? Samtidigt har priset för kollektivtrafik ökat betydligt mer än priset på bensin och diesel under 2000-talet. Sedan är det ekonomiska läget just i år osäkert med högre inflation och ökade priser. Men desto större anledning att bygga bort beroendet av fossila drivmedel och satsa på mer kollektiva lösningar.
Borde gå att få acceptans för minskat bilåkande
Politiken borde ha stora möjligheter att idag få acceptans för planering för ett minskat bilåkande i och runt städerna. Jag tror det finns färre barn idag som skulle uppleva det som jobbigt att växa upp i en familj utan bil. En aktiv politik mot minskat bilåkande skulle dessutom förstärka acceptansen för att man inte måste äga en bil. Då behöver barnen inte drömma om att vinna en Rolls Royce.
För övrigt – Rolls Royce är en av de få bilmärken som i princip inte verkar ha någon elektrifieringsstrategi alls, utan bara fortsätter producera gigantiskt stora bränsleslukande monster. Dessa bilar är bara en del som bidrar till att den rikaste procenten av världens befolkning släpper ut väldigt mycket mer än de med låga inkomster.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
