Frida Hylander: Andra behövs för att man ska orka

Efter vinter- och samhällsmörker brister SMB:s krönikör Frida Hylander ut att hon inte orkar jobba med klimatet mer. Kanske är det så att nedstämdhet inför klimatkrisen har underskattats. Tur då att stöd går att finna hos andra.

När klockan vreds om till vintertid i höstas blev jag deprimerad. Det händer mig ibland under vinterhalvåret, men den här gången var det inte bara mörkret utanför fönstret, utan också mörkret i världen som trängde sig in under huden. Gjorde kroppen blytung och orken obefintlig. Ökande utsläpp, ökad repression, slaktad klimathandlingsplan och slaktade barn längs Gazaremsan. Till det den ständigt surrealistiska känslan av att stå på randen av klimatkatastrofen samtidigt som stora delar av omgivningen beter sig som om inget vore fel. 

I en ny studie där man testat ett internetbaserat KBT-program mot klimatångest konstaterade forskarna att deltagarna inte hade så mycket ångest som depressiva symtom. Kanske har vi överskattat ångesten och underskattat nedstämdheten som klimatkrisen väcker. För vad gör vi när världen är mörk och orken inte räcker till? I studien fick deltagarna lära sig strategier för att bland annat öka sin samvaro med naturen, stärka sin självmedkänsla, aktivera sig på meningsfulla sätt och minska sin ensamhet. Strategier som är vanliga i KBT, men här med det viktiga förbehållet att inte förminska klimatkrisens akuthet eller deltagarnas känslor inför den. Genom behandlingen minskade de depressiva symtomen samtidigt som deras klimatengagemang bibehölls, något som talar för att det går att både hantera klimatrelaterade känslor och samtidigt fortsätta jobba för en mer hållbar och rättvis värld.

”De med makten fortsätter att förstöra”

Under julen försökte jag koppla bort och ägna mig åt världsliga ting som hudvård, fotbollspoddar, promenader i skogen och kallbad i stormiga hav. Ignorera paniken över att det allt oftare blivit svårt att somna om kvällarna och hålla tankarna på slaktade barn borta om nätterna. Le och nicka när den första, andra och tredje personen berättade om en ny flygsemesterresa. Spela med och samtidigt tänka på det absurda i att det fortfarande är vi som tycker det är självklart att alla måste hjälpas åt att ställa om som ses som de socialt obekväma och förväntas hålla god min. 

När min son, strax efter årsskiftet, ville ha färska jordgubbar till födelsedagstårtan orkade jag inte ta diskussionen om att vi måste vänja oss av med att importera energikrävande livsmedel utanför säsong. I stället tänkte jag på när Shells chief executive lyfte just människors vinterkonsumtion av jordgubbar som en av anledningarna till fortsatta växthusgasutsläpp. Hur det är en medveten strategi att rikta fokus mot jordgubbarna så att färre märker att Shell svängt och åter planerar att öka sin oljeproduktion, till förmån för att kunna öka vinsten. Det är ju precis därför det känns så tungt; för att de med den verkliga makten fortsätter att förstöra och hoppas att vi små individer i all vår ångest över jordgubbar ska glömma bort att vara arga på dem. 

Efter julledigheten träffade jag mina klimatkollegor och sa som det var: Jag orkar inte jobba med klimatet mer! Okej, sa de, och sen drog någon ett skämt, en annan berättade att hon också sovit dåligt på sistone och en tredje satte i gång att jobba. Och så fortsatte vi. Jobbade på tillsammans, skrattade och suckade. Åt lite choklad och diskuterade vilka framtida forskningsstudier på klimatångest som hade behövts.
Och jag blev påmind om det här: Det går att jobba på även när man inte orkar, men man behöver andra för att det ska gå. Det går att pausa och sen få komma tillbaka, men ibland tar det tid. Det är när allt kommer omkring bättre att låta klimatkrisen kännas än att låtsas som ingenting, för de där känslorna påminner oss om vad som verkligen är viktigt. Nu har dagarna börjat bli längre igen och tyngden i kroppen har lättat.