Frida Hylander: Regeringens klimatpolitik är raffinerad prokrastinering

Det är inte konstigt att vi prokrastinerar: att slippa ta tag i det jobbiga i stunden och i stället ägna sig åt något lustfyllt är minst sagt lockande. Men det är oroväckande att våra högsta ledare väljer prokrastinering som metod för att lösa klimatkrisen när utsläppen måste minska nu, nästa år och varje år framöver, skriver Frida Hylander.

KRÖNIKA. Ibland (ganska ofta) har jag panik över tiden. Hur den bara tickar på. Att det för varje år känns som att den går snabbare och snabbare, och att den fortsätter att gå alldeles oavsett vad vi gör eller inte gör. Vi ser inte tiden, men vi ser dess konsekvenser överallt, tydligare och tydligare i kriserna vi fortsätter stå passiva inför. 

Tiden är abstrakt, så för att få grepp om den behöver vi konkretisera och sätta den i sammanhang. Vi tar hjälp av klockor, kalendrar, deadlines och mål. Och som med mycket annat idag kan vi luta oss mot forskning som visar att sannolikheten för att nyttja tiden på ett klokt sätt och nå våra uppsatta mål ökar om vi har struktur på målen.

Om de är specifika, mätbara och tidsbestämda. Om vi bryter ner stora mål som ligger längre bort i mindre delmål och stakar ut en riktning för att nå dem. Annars riskerar vi att börja prokrastinera. 

Prokrastinering handlar om ett problematiskt uppskjutandebeteende. Att man inte bara skjuter upp att göra något, utan att man skjuter upp trots vetskapen om att det kommer att leda till negativa konsekvenser. 

Det är inte konstigt att vi prokrastinerar; ofta lockar den omedelbara belöningen av att slippa ta i obekväma saker, eller att få ta sig an något mer lustfyllt först. Tiden är abstrakt och känslan av att slippa det jobbiga i stunden förrädiskt lockande. 

”Få skäl att känna flygskam”

Just det där med tiden och hur nutid förhåller sig till framtid verkar inte vara helt tydligt i dagens klimatpolitik. Infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD) skrev häromdagen en debattartikel om regeringens satsningar på flyget:

Redan i dag finns det få skäl att känna flygskam. Precis som alla andra branscher håller luftfarten på att ställa om – det hållbara flyget kommer snart att vara ett faktum i takt med ökad användning av biobränsle och utvecklandet av elflyg. Själv har jag redan bokat en biljett till det första kommersiella elflyget som planeras avgå år 2030.

Redan idag kan vi göra något om sju år? Någon borde ge Carlson en kalender så att han bättre kan förstå tidsrymden mellan idag och om sju år.

För det är en tidsrymd under vilken väldigt mycket behöver hända. Nämligen det här: utsläppen måste minska 2024, 2025, 2026, 2027, 2028 och 2029.

Sen kanske det första kommersiella elflyget lyfter 2030 och samtidigt behöver utsläppen fortsätta minska. Snabbt och stadigt varje år fram tills dess inga utsläpp längre sker. 

Närliggande klimatmål ”ses över”

Men det är något skönt med prokrastineringen. Kanske ännu mer när den kommer från ledarhåll. Någon som klappar en lugnande på axeln och säger att det är ingen fara, det där löser vi sen, någon gång, där borta i en framtid som är så pass avlägsen att ingen kräver någon konkretisering av den. 

Tiden är abstrakt och vem kan egentligen få grepp om tidsrymden mellan 2030 och 2045?

När regeringen i veckan presenterade en ny klimatöverenskommelse, som nu även Sverigedemokraterna ställer sig bakom, var det nettonollmålet 2045 som lyftes fram – medan de mer närliggande klimatmålen i stället ska ”ses över”. 

Tänk inte på det nu, det löser vi sen, någon gång i den abstrakta framtiden. Men vi kan inte låta den förrädiska tanken lura oss. 

Långsiktiga mål utan ett lika stort, eller helst större, fokus på varje års delmål är inte mycket mer än en raffinerad form av prokrastinering. Uppmuntrad av våra högsta ledare.