Goldmann om sin långa tågresa: ”Många vill ta efter och då blir klimatnyttan större”

Mattias Goldmann kom för en tid sedan hem till Sverige från sin långa och uppmärksammade tågresa genom Asien från Bangkok. Och reflekterar i veckans krönika över tågresandets väsen och klimatnytta – och vad den sammanlagt sex veckor långa turen har gett honom.

KRÖNIKA ”Du tar bara tåget hem så att du kan skryta om det efteråt”, sa en kompis i Bangkok till mig. Och jämte min tilltagande tinnitus så har det där ringt i öronen på mig under hela den nästan sex veckor långa resan. Väl hemkommen är det dags för självrannsakan.

Skrytfaktorn ÄR hög. Många imponeras. På en fest dit jag anländer innan de få jag känner, överröstar någon sorlet för att presentera mig med ”Han som tog tåget hela vägen från Bangkok”. Sen handlar samtalet om detta, och på världskartan på vägen återges resvägen (resrälsen?) i detalj utan min hjälp – andra har följt mig och memorerat den.

Och detta är lysande. Jag tror inte så mycket på flygskam – i beteendeforskningen kan det verka effektivt men i sinnevärlden ökar nu flygandet kraftigt igen. Bättre då med tågskryt, som förstås tar fart på den där festen, i sociala mediers kommentarsfält och – framför allt – i verkligheten. Fast tågen strular, biljetterna är dyra och bokningarna knepiga, så inspireras alltfler att ta tåget, också riktigt långa sträckor. 

Den direkta klimatnyttan är också stor. Att flyga hem från Bangkok hade blivit min största enskilda utsläppspost för året, att ta tåget hem blev istället min största enskilda upplevelse för året. Många undrar exakt hur stor besparingen blev och är mer nöjda med det tillhöftade 80 procents minskad klimatpåverkan, än det sanningsenliga ”det beror på hur man räknar”. Sommartid, dagtid är Kinas elnät i huvudsak sol och vind – kan jag räkna det eller måste jag räkna på smutsig årsmix? Tågen vi tog var proppfulla, kan vi dela utsläppen på alla som reste då eller måste vi ta ansvar för att beläggningen är sämre på hösten? Jag tycker långväga flyg får ta ansvar också för höghöjdseffekten, andra menar att den är för osäker att räkna in. 

Den indirekta klimatnyttan kan bli mycket större. Allas våra klimatbättre beteenden är ett slags Sverige i miniatyr; den stora effekten kommer när andra tar efter. Oerhört många hör av sig och vill ha fördjupade, konkretiserade tidsuppgifter om tågresan, eller – oftast – delar av den. Sidenvägens finaste delar i Uzbekistan, vingårdarna i Georgien eller hur man tar sig till klimatmötet i Baku med tåg. Men många verkar vilja ta tåget ena vägen, flyget andra. Ett viktigt steg i rätt riktning jämfört med att flyga fram och tillbaks, som ju är det överlägset vanligaste sättet att resa riktigt långt – men fortsatt ett ohållbart beteende. 

Upplevelsen är huvudskälet. Skrytfaktorn i all ära, men snart byter samtalet ämne och redan min nästa krönika måste handla om något annat. Men istället för en i bästa fall händelselös flygresa har vi fått upplevelser och minnen för livet. Samarkand och Bukhara är som hämtade ur Tusen och en natt, den ändlösa mongoliska stäppen, de vackra kirgisiska bergen, Gobiöknen, Aralsjöns tragedi, kvällarna i Istanbul och Erzurum, och mycket mycket mer. Hade det inte varit på hemvägen, hade vi aldrig fått uppleva detta (förutom när jag tog tåget i motsatt riktning för att komma till Bangkok). Och jag tror att klimatkampen måste vinnas på detta sätt; den klimatengagerade upplever mer, inte mindre. Gärna i närområdet, gärna i vardagen, gärna med skrytfaktor.

Pengarna är inget argument. Efter ”hur lång tid tar det?” är ”hur mycket kostar det?” den vanligaste frågan. ”Det beror på” är rätt svar här med; det vore otacksamt mot allt vackert på vägen att skynda maximalt, och att späka sig med bara sittplats hela vägen skulle göra resan till en plåga. Men i runda slänga kostar tåget ungefär som flyget. Utom för mig. Efter tre år i Bangkok för Sida, betalar de förstås hemresan (de betalar också två hemresor per år men det utnyttjade jag inte). Men, visade det sig, enbart om man flyger. Sida gör en ”sammanvägd bedömning” som innebär att den som tar tåget får betala själv, trots rese- och miljöpolicy som slår fast att man ska välja det med lägst klimatpåverkan. 

Här uppstår ännu en nytta; den av att inte passiv godta regler som förvärrar klimatkrisen vi redan befinner oss i, utan en möjlighet att påverka. Jag försöker dra mitt strå till stacken och om du gör det samma, vinner vi tillsammans.