Att förstå att samernas särskilda status som urfolk innebär att det ställs andra krav på statsapparaten är viktigt för bevarandet av samernas möjligheter till sina traditionella levnadssätt. Supermiljöbloggens krönikör Gustav Ramestad reflekterar kring samernas juridiska grund som urfolk och vilka skyldigheter som tillfaller staten.
Sverige har idag ett urfolk, samerna. När Sveriges gränser i norr ritades för ett par hundra år sedan, levde redan samerna här. Vissa levde av renskötsel medan andra försörjde sig på andra sätt. Som urfolk har samerna särskilda rättigheter som Sverige förbundit sig att skydda, men varför ska samerna egentligen juridiskt särbehandlas?
För att kunna ge ett bra svar på den frågan måste vi förstå urfolkens speciella situation. Då är definitionen av urfolk en bra utgångspunkt. Det finns flera olika definitioner och i exempelvis arkeologin utgår man från vilka som först bosatte sig i ett område. Det är dock en definition som lämpar sig mindre väl inom juridiken, eftersom områden ofta varit bosatta sedan förhistorisk tid. I brist på skriftliga källor blir bedömningen godtycklig och trots att en viss grupp var först, kan en annan ha bott inom samma område sida vid sida i tusentals år. Så är det i norra Sverige. Då kan inte rättigheter ges enbart till det folk som för dagen kan hävda sig ha varit först.
”Samernas rättsliga situation of på tapeten”
I Sverige har Riksdagen erkänt samerna som ett urfolk. De anses ha levt här när Sveriges gränser fastställdes och haft en särpräglad kultur och eget språk. Det är en vanligt förekommande definition. Ofta sägs dock att samerna är Sveriges, till och med Europas, enda urfolk. Hur ska det förstås? När gränserna runt omkring Europa fastställdes fanns det oräkneliga folkgrupper, med olika traditioner och språk, som idag inte anses vara urfolk, trots att de inte alltid fått ett eget land. Det finns nämligen ett subjektivt krav för att ett folk ska vara ett urfolk; de måste själva identifiera sig som ett urfolk, i den betydelsen att de vill bevara sina traditionella näringar och levnadssätt. Skyddet som ges urfolk ska möjliggöra just det, precis som samerna hade kunnat om de hade haft ett eget land.
Samernas rättsliga situation är dock ofta på tapeten. I tidningen kan vi läsa om ockupationer av departement i Oslo mot olagliga vindkraftsparken och i norra Sverige har en sameby getts makten över småviltsjakt och fiske i och med Girjasmålet. Det kan verka som om samerna har orimliga krav, men när samhället inte beaktar samernas rätt riskerar vi att i en rättsstat få bakläxa i domstol. Att norska myndigheter låtit bygga en vindkraftspark som så allvarligt kränker samernas rättigheter att tillstånd upphäves i efterhand, tyder det på att felen i myndigheternas hantering måste vara grava. Efter Girjasmålet står också politikerna i Sverige handfallna och fler samebyar kommer nu vara tvungna att hävda sin rätt i domstol istället för att staten genom lagstiftning kan skydda samernas rätt på ett genomtänkt sätt.
Andra krav på samhället
Historiskt har samerna långsamt fått ett bättre rättsskydd. De rättigheter, som staten numera erkänt samerna, skyddades under lång tid inte och de utsattes för tvångsassimilation från statens sida. Samerna har dock alltid bott här i Sverige, på samma sätt som svenskar alltid bott här. Deras unika kultur ställer andra krav på samhället än majoritetbefolkningens – krav som hade tillfredsställts i en samisk stat – och de måste vi beakta och tillfredsställa. Det innebär det att vara ett urfolk.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
