”Ingen uppoffring att färdas på räls till Bangkok”

SMB:s krönikör Mattias Goldmann är på långresa från sitt gamla hem i Sverige till sitt nya i Bangkok. Den går med tåg och tar tid. Det är en resa med mervärde, fylld med upplevelser och tid för reflektion och arbete. Mattias delar här med sig av såväl spännande möten längs färden som funderingar om allt gott som klimatomställningen kommer att föra med sig…

KRÖNIKA Det ger många lajks att ta tåget mot Bangkok, där jag bor sen två år tillbaks. Inte bara för mina fina bilder och trevliga berättelser, utan också för uppoffringen. Att ta tåget istället för flyget, att lägga fler dagar på tåget än timmar flyget tar. Well, de lajksen förtjänar jag inte, för uppoffringen är noll. Fanns det ett motsatsord, en nedoffrings-mentometer, så skulle den slå i taket.  

Med Kazakstans oändliga stäpp som bakgrund läser jag i DN:s lördagsbilaga att vi måste ge upp klimatkampen – att inte tillräckligt många vill uppoffra sig tillräckligt mycket för att vi ska klara målen. Just tågresandet är krönikörens främsta exempel på vilka hemska uppoffringar det krävs av oss som vill bidra till en dräglig framtid.

”Hur mycket har jag inte fått på köpet under denna resa?”

Magiska Samarkand förstås, men också hela Sidenvägen, ljuvliga Istanbul, underskattade Ankara, fina lilla Georgien, bortglömda lilla Kirgisistan… Allt detta har jag tack vare denna tågresa fått på köpet, för en resa som kostat mindre än flygbiljetten men gett mig så oändligt mycket mer. Men störst är det som inte får någon egen uppdatering och sällan hamnar på bild; de små ställena där inte många turister kommer men där jag direkt adopterats när jag klivit av för ett tågbyte sen kväll eller tidig morgon.

Familjen som med gnagande oro ska till Tashkent för hälsokoll, vars sexåring fortfarande ringer mig varje dag på WhatsApp trots att han kan max tio ord engelska, gänget som direkt bjuder in mig som en av dem på fotbollsmatchen i Uzbekistan, hotellägaren som tar mig till sin favoritfrisör och sen berättar oändliga historier över svart kaffe… Det och mycket till, och då har jag ändå ofta hastat vidare när jag borde stannat, gång på gång tittat ner i datorn när jag borde lyft blicken.

”Turist?” frågar tullarna mig vid varje gräns, och jag får lust att svara nej. Jag är i transit, på resa mellan hemmet Sverige och hemmet Thailand, med datorn i knät för distansarbete och studier. Gång på gång på Teams och Zoom har min uppkoppling varit perfekt medan det hackat från den som varit i sin svenska stuga. Och 32 timmar genom västra Kazakstan eller sex oväntade timmars paus med jordskred över spåren i östra Turkiet – det ger den lästid jag så länge behövt. 

Klimatomställningen gör oss mer individuella

Många vill göra ungefär detta. Frågorna rasslar in, om rutt, bokningssajter, boende, valutor, SIM-kort och annat praktiskt som är härligt att läsa sig till hur någon annan gjort, för att kunna fokusera på upplevelsen. Men visst, mitt umgänge är inte genomsnittligt och invändningen ”så kan inte alla göra” dyker upp i tråden – samma personer som tycker att jag gör en stor uppoffring slår också att fast hur priviligierad jag är som kan göra detta.

Men klimatomställningen och den halverade klimatpåverkan per årtionde, som Science Based Targets pekar ut som nyckeln till en dräglig framtid, handlar inte om att alla ska bete sig exakt likadant. Vi blir tvärtom mer av individer framgent, när vi lämnar det likriktade, massproducerade charterresandet, bilägandet, köttätandet och annat ohållbart för att efter eget huvud utforma våra hållbara val. 

Vi kommer alla att ha stora utsläppsminskningar som inte är uppoffringar; dina är inte samma som mina. Det svåra är inte att genomföra dem, utan att inte tacka och ta emot när uppoffringspoängen rasslar in. Det kan vara frestande att sitta på klimatpiedestalen och låta andra tycka att man gör en oerhörd insats, som de aldrig skulle mäktat med. Men de lajksen ska vi skicka tillbaks.

För framstår de stora utsläppsminskningarna som uppoffringar, då får DN Lördag-krönikören rätt. Då vill inte tillräckligt många vara med, då bommar vi målen och då kommer vi i världsförbättrarklubben att bittert erfara att de där uppoffringspoängen är värda långt mindre än noll och intet.